Avsaknaden av socialt sammanhang har gjort Emmas gymnasiegång kämpig. Nu har hon sökt hjälp för sin depression. Kvinnan på bilden är inte Emma.
Emma, som egentligen heter något annat, är 18 år gammal och har likt många andra unga lidit av stora psykiska påfrestningar under pandemin. Hon vill bidra till ökad medvetenheten kring psykisk ohälsa, men då hon ännu inte talat öppet om sin depression väljer hon att vara anonym.
2019 började Emma gymnasiet. Redan under första året övergick stora delar av undervisningen till distans. Sedan dess har Emmas tillvaro inte varit densamma.
Ensamhet, nedstämdhet och utanförskap gjorde hennes tidigare ljusa vardag till ett mörker, när pandemin kom.
– Folk brukar säga att gymnasiet är en rolig tid, men så har det inte riktigt varit, menar Emma.
Den största katalysatorn för depressionen var avsaknaden av socialt sammanhang och interaktion. Droppen som fick bägaren att rinna över var att även idrottsklubben lade ner träningarna – detta i samband med att studierna redan fördes på distans.
Emmas idrottsklubb uteslöt delar av laget när restriktionerna skärptes under hösten i fjol. Därmed exkluderades vissa lagmedlemmar från den viktiga gemenskapen. Dagen då Emmas tränare meddelade henne att hon inte längre var välkommen att träna med sina vänner klarade hon inte mer. Sammanbrottet var ett faktum.
– När Emma bokstavligt talat föll ihop på golvet sökte jag hjälp, berättar Emmas mamma.
Hon märker stor skillnad i dotterns mående. Hon beskriver Emma som en glad och högpresterande tjej. En ljusspridare.
Sedan Emma kollapsade förra hösten har hon varit som förbytt, menar hennes mamma. Många dagar har passerat då Emma inte funnit orken att kliva upp ur sängen. Motivationen har inte längre funnits där. Depressionen har också haft stor påverkan på hennes annars höga studieresultat, något som ytterligare spätt på oron och ångesten.
Avsaknaden av rutiner har varit tuff. Nu för tiden har Emma svårt att hitta glädjeämnen i vardagen. Många aktiviteter har ställts in. Det är ensamt. Tråkigt.
– Jag pratar inte jättemycket med folk. I skolan och på träningen har jag mina närmaste kompisar. Sedan allt stängde har vi inte samma kontakt som innan, säger Emma.
Den mest mödosamma perioden var under höstterminen, i samband med den stora omställningen Emma tvingades genomgå. Sedan dess har hon fått hjälp för sina psykiska besvär. Även träningen har öppnat upp igen, vilket är något hon värdesätter. Men vägen tillbaka är och har varit lång.
Det har varit svårt att öppna upp för vänner om hur hon egentligen mår. Inom familjen jobbar de dock hårt för att stötta Emma och ge henne förutsättningar att må bättre.
Vad är den största utmaningen som anhörig?
– När man har ett barn som mår så otroligt dåligt är det svårt att finnas där hela tiden, men jag har turen att ha barn som faktiskt pratar med mig, säger Emmas mamma.
Det har varit oerhört svårt att se allt vända, tycker hon. Från att tidigare varit positiv och levnadsglad, började Emma fundera över sätt att få slut på sitt lidande. Hon satte ett datum. Hade det inte blivit bättre då ville hon inte längre fortsätta sin kamp mot sjukdomen.
– "Mamma jag vill inte leva mer" – Vad säger man till sin dotter när hon känner så?
Som förälder är det svårt att ha svar. Emmas mamma menar dock att vården hjälpte mycket i processen.
– Vården har varit helt fantastisk, menar hon.
Emma bad sin familj om hjälp – nu har hon fått psykiatrisk vård och antidepressiva. Även om det känns tufft så har det hjälpt. Det har varit viktigt att veta att någon lyssnar.