Sedan flera år tillbaka pågår en omfattande forskning om orsaker till att barn får diabetes inom ramen för ABIS-projektet (Alla Barn i Sydöstra Sverige). I en delstudie har man tittat på om stress kan vara en bidragande faktor.
Cirka 10 000 föräldrar fick svara på frågor om stress. Om man känner sig inkompetent som förälder, om man saknar stöd från släkt och vänner, i fall man nyligen har drabbats av svåra livshändelser som dödsfall och skilsmässor. Om det finns en överdriven oro för att ens barn ska drabbas av kronisk sjukdom eller handikapp.
Anneli Frostell, docent i utvecklingspsykologi vid Hälsouniversitet, understryker att det inte rör sig om vanlig vardagsstress.
– Nej, det handlar om flera sammanfallande faktorer som leder till en känsla av att inte räcka till. En oro som man inte riktigt kan påverka. Inte att man har för mycket att göra på jobbet eller stressar för att hinna handla och laga mat.
När forskarna analyserades blodprov från 26 barn (femåringar) till de mest högstressade föräldrarna, kunde man se ett mönster.
– De hade mer kortisol i blodet, vilket är en markör för stress. Det finns även tecken på nedsatt immunförsvar.
Immunförsvaret tar hand om akut och kortvarig stress, men ligger stressen kvar över en längre tid kan immunförsvaret börja ägna sig åt fel saker. Till exempel kan betacellerna i kroppen, som producerar insulin, attackeras.
– I värsta fall kan det bidra till att utveckla diabetes hos barn. Det har vi inte sett på de här barnen, men teoretiskt finns en risk, säger Anneli Frostell.
Hon vill inte spekulera i om det kan leda till andra sjukdomar. Det får annan forskning i så fall titta närmare på.
Även mycket små barn kan känna av om föräldrarna är stressade.
– Barn är väldigt känsliga och medvetna om vad som händer omkring dem. Vi tror ofta att de inte har någon aning, men det har de.
Samtidigt vill Anneli Frostell ge ett större perspektiv och lyfta bort dåligt samvete från föräldrar.
– De vi har tittat närmare på är en väldigt liten grupp av 10 000 personer. Det handlar inte om att de flesta ligger i riskzonen. Men de som verkligen känner att de behöver stöd, uppmuntrar jag att prata med till exempel sin BVC-sköterska.