Fältarna och Polarna på besök hos Räddningstjänsten. Abbe var intresserad och ville gärna bli fotograferad i brandbilen, berättar fältsekreteraren Lovisa Johansson.
Vilken glad och varm person, en energigivare, en som vill ta ansvar. Så tänkte bibliotekarien Kerstin Sivebrand när hon mötte Abdirzak Hassan första gången. Abbe skulle börja jobba som timvikarie i möteshuset Agora i Skäggetorp och kom på introduktion.
– När han hade gått sa jag till min kollega: Honom vill jag verkligen ha här. Han hade inget av den där lite stöddiga macho-hållningen som vissa unga killar i den åldern har, han hade en mjuk personlighet och var samtidigt stadig, säger Kerstin.
Den lördagskväll då Abbe mördades flimrade noteringar om en skjutning i Skäggetorp förbi i flödet i Kerstins sociala medier. Hon kände sig nedslagen för att grovt våld återigen drabbade området där hon jobbar – men hade inte en tanke på att det kunde röra någon som hon kände väl.
– Jag skäms lite, för jag måste medge att om jag inte hade känt honom, då hade jag efteråt kunnat tänka och tro det som många andra trodde. Att nu är det återigen kriminella som har gjort upp och skjutit varann, säger Kerstin.
Abbe hade ingen kriminell bakgrund och enligt polisens utredning efter mordet var han aldrig inblandad i någonting på fel sida lagen. Det gör honom till den första Linköpingsbo som hamnat emellan i kriminellas konflikter och drabbats av dödligt våld.
Varför blev det så?
Lördagen den 15 februari 2020 faller kvällsmörkret i lätt regn och några kyliga plusgrader. I många vardagsrum i Linköping har chipsskålar kommit på borden; SVT sänder den tredje Mello-deltävlingen. Coronaviruset har ännu inte fått grepp om samhället och många Linköpingsbor gör sig redo för en kväll ute i nöjeslivet.
Abdirzak Hassan, 20, har varit och handlat mat. Under dagen har han jobbat på biblioteket i Agora och nu är han på väg från sin lägenhet i Skäggetorp till sin mormor i samma område. På vägen dit har han kontakt med en annan kollega och vän, Malin Rashid, så där som de pratar eller sms-ar med varandra så gott som varje dag.
– Han sa att han skulle berätta för sin mormor att han ville förlova sig. Han sa att han hade bestämt sig. Han hade träffat en tjej och han var jättekär, berättar Malin Rashid.
Helgen innan har Abbe jobbat med kommunens fältsekreterare i uppdraget som Polare, ungdomar som tjänstgör med fältarna som förtroendebyggare mellan unga ute och de vuxna. Jobbet som Polare sker på fredags- och lördagskvällar men den här kvällen är Abbe fri.
Abbes mormor är dryga 80 år. Hon och en moster till Abbe, med familj, fanns redan i Sverige då han själv kom hit från Somalia 2015. Han umgås med henne och andra släktingar ofta. Det har varit oroligt i släkten den senaste tiden. En av Abbes kusiner har missbrukat narkotika och under hösten 2019 även sålt knark. Den försäljningen retade upp personer i Skäggetorp som inte vill ha konkurrens. En eftermiddag i november 2019 blev kusinen attackerad utomhus och skjuten i magen och benet av en då 21-årig man. Kusinen skadades livshotande. Han överlevde tack vare snabbt larm från förbipasserande och närheten till Universitetsjukhuset.
Kusinen valde att samverka med polis och åklagare och pekade ut skytten i polisförhör och tingsrätt. I förhör har han förklarat att han ville medverka till att bryta en tystnadskultur där man inte vittnar, där man tiger om kriminellas handlingar. Före rättegången, på julafton 2019, söktes kusinens pappa upp av personer som uttalade dödshot mot familjen om kusinen inte tog tillbaka sitt vittnesmål. Kusinen erbjöds visst vittnesskydd och lämnade Linköping i väntan på rättegången. Resten av familjen blev kvar.
När Abbe på lördagskvällen den 15 februari befinner sig hos sin mormor knackar det på dörren. Abbe går till hallen för att öppna.
Vet skytten i trappuppgången att det är Abbe bakom dörren? Är skytten ute efter kusinen och tror att det är han? Är skytten likgiltig inför vem det är?
Fem skott avlossas genom dörren innan Abbe hinner öppna, de ekar i trapphuset och ut på gården. Det hörs av många. Men få förstår vad det är som sker.
– Det var flera som hörde smällar men inte förstod vad det var, för det är inte nåt man föreställer sig ska hända. Att någon skjuter, säger Anna Bergman, gruppchef för områdespolisen i Linköping.
Fastigheten där mordet skedde spärrades av och polisen arbetade parallellt med att säkra spår och förhöra vittnen.
Klockan 20.26 rings larmet om skjutningen in till polisen som rycker ut med flera patruller. Kriminaltekniker kallas till platsen, fastigheten spärras av och Anna Bergman och kollegorna påbörjar dörrknackning och förhör.
– Många vi pratade med var chockade och ledsna. Jag vet inte om en del var rädda att berätta något för oss, men vi fick intrycket att inte många hade sett något, säger Anna Bergman.
Abdirzak Hassan är fram tills nu okänd av polisen. Människor på platsen är chockade och har svårt att ge information.
– Vi fick börja med att försöka ta reda på vem han var, säger Anna Bergman.
Så vem var han, killen som har ett sånt generöst leende och en sån prydlig klädsel på nästan alla bilder där han finns med?
Abbe kom från Somalia till Sverige och Motala och ansökte hos Migrationsverket om uppehållstillstånd den 29 september 2015. Abbe var då 15 år. Han kom till Sverige när flyktingvågen tog fart och migrationskrisen var på väg att bli ett faktum i Europa. De flyende människorna kom främst från krigen i Syrien och Afghanistan men även från det kollapsade Somalia, klassat som ett av världens farligaste länder att leva i.
I juli 2017 hade Migrationsverket tröskat sig igenom högarna av ansökningar och nått fram till Abdirzak Hassans ärende. Han fick sitt uppehållstillstånd. Då hade Abbe redan erövrat en del av svenska språket och börjat skapa sig en plats i samhället.
Hans släkt fanns här och att komma hit var en möjlighet för honom till något annat, något bättre. Han hoppades att hans familj skulle kunna komma hit också, men det visade sig vara svårt, berättar vännen Malin Rashid.
Malin berättar att Abbe lämnade föräldrar och småsyskon i Somalia. Han saknade dem mycket och hade kontakt med dem många gånger i veckan.
– Hans plan var att bli någonting här, att tjäna pengar och hjälpa sin familj, säger hon.
Abbe sysselsätter sig i sitt nya land. I Motala engagerar han sig i ett fotbollslag för yngre barn och det är så som Zakaria Bakal från Skäggetorp möter honom, vid en fotbollsmatch där Abbes lag möter områdets unga och Zakaria är publik. Zakaria har rötter i Somalia, de börjar prata och upptäcker snart att de delar mer än språket: Samhällsengagemanget, drivet att leda, upprördheten över hur segregationen ger barn med utländsk bakgrund en sämre uppväxt och gör samhället onödigt dåligt för alla.
– Vi började umgås och pratade, pratade. Jag såg att han var så väldigt ambitiös. Han pratade mycket om hur vi skulle göra för att bryta segregationen. Att vi förlorar för många barn som inte lyckas i skolan och sen väljer de fel framtid, de väljer kriminalitet. Han ville förändra det, säger Zakaria Bakal.
Abbe under en föreställning på Skylten. Bilden är tagen av vännen och jobbarkompisen Malin Rashid, som berättar att de båda försökte få så många timmar som möjligt på både Skylten och Agora.
När Abbe flyttar från Motala till Skäggetorp träffas de oftare. Zakaria, politiskt förtroendevald i Linköpings kommun, uppskattar diskussionerna med den unge mannen.
– Abbe sa så ofta att man kan förändra. Han pratade om att leda barn och unga mot förändring. Han jobbade som värd på Skylten och där träffade han ungdomar och så här sa han till dem: ”Ni har alla chanser! Ni kan välja vilken utbildning ni vill och det är gratis! Var är din vilja? Du kan bli en läkare som jobbar på sjukhuset, du kan bli en lärare som undervisar barn, eller du kan bli en stjärna i fotboll! Välj den vägen. Om du väljer den andra vägen, då kommer det inte att gå bra för dig.”
När Zakaria Bakal berättar det här om Abbe blir hans mjuka röst mer intensiv, och ögonen blir blanka. Han hejdar sig, sänker handen som har gestikulerat i berättelsen.
– Barnen lyssnade på honom. De drogs till honom. Han var en så värdefull person. Så värdefull, säger Zakaria stilla.
Skylten är inte Abbes enda jobb. Han engagerar sig först på Orbis, en kommunal verksamhet för ensamkommande ungdomar, och får kontakter som leder honom till Råd och stöds fältverksamhet. När fältarna ska rekrytera Polare, ungdomar som jobbar extra tillsammans med fältarna, är Abbe en av dem som väljs ut.
När fältsekreterare Lovisa Johansson börjar jobba med Abbe 2018 konstaterar hon att barn flockas runt honom så fort han visar sig. Och han har lätt för att ta kontakt med personer han inte känner.
– Jag tycker att det är häftigt att se ungdomarna som jobbar som Polare, hur de tar på sig den rollen de får när de jobbar med oss, vi är ju representanter för en myndighet. De är ute i områdena bland kompisar och jämnåriga i den rollen. Jag beundrar dem väldigt mycket för det. Och det är viktigt att ha personer som Abbe i ett område, som kan visa att det finns en bra väg mot framtiden, säger Lovisa.
Abbe pluggar kurser vid Valla folkhögskola för att senare kunna utbilda sig till fritidsledare. Han jobbar med fältsekreterarna, på Skylten, i kaféet och biblioteket på Agora och som kulturvärd när Agora ordnar teaterkvällar, föreläsningar och barngrupper. Han hjälper tålmodigt barnen vid bibliotekets datorer, läser med dem och hjälper låntagare. Kerstin Sivebrand och kollegorna börjar snart förlita sig på Abbe, det är han som fixar med teknik som ljud och ljus vid arrangemang. I december 2019 får Abbe och Kerstin ”Dagens Ros” i Corren av en nöjd biblioteksbesökare som tackar för ”fantastiskt bemötande, kunnighet och service”. När en bild på tidningssidan läggs ut på Agoras instagramkonto skriver Abbe en kommentar under bilden: ”Jag blir så glad när jag får höra att folk uppskattar oss!” Han sätter dit ett rött hjärta efter kommentaren.
Abbe ger lästips på Agoras instagramkonto. I november 2019 tipsar han om Katarina Wennstams Vargen.
Malin Rashid och Abbe, som båda är timvikarier på Skylten och Agora, försöker alltid få jobba tillsammans och de jobbar så mycket de kan. Abbe sparar pengar. För att ha råd med en egen lägenhet och slippa dela bostad, och för att kunna hälsa på sin familj i Somalia.
– Han tänkte först åka dit på hösten 2019 men så blev det inte så. Då sparade han för att kunna åka på våren 2020. Men han hann ju inte åka, säger Malin.
Helgen innan Abbe blir skjuten jobbar han med fältsekreterarna. I veckan som följer jobbar han med Kerstin och kollegorna i biblioteket på Agora. Kerstin hjälper honom att fylla i ett formulär på kommunens hemsida om att han vill jobba som vikarie i förskolan och Abbe är förväntansfull, hoppas på vikariat där också. På fredagskvällen den 14 februari är Zakaria Bakal på väg hem från uppdrag i ABF:s lokaler i Skäggetorps centrum när han träffar på Abbe.
– Då pratade vi igen om våra planer på föreläsningar för ungdomar om utbildning och framtid. Abbe var engagerad och sa att vi måste ha siffror, vi måste ta reda på hur många som går ut grundskolan utan godkända betyg. Vi planerade en föreläsning för många, men vi bokade ingenting då, säger Zakaria.
Lördagen den 15 februari gör Abbe ett arbetspass i biblioteket igen men Kerstin har ledigt. Hon har telefonen avstängd stor del av helgen för att koppla av. Hon ser i förbigående i sociala medier att någon har blivit skjuten i Skäggetorp på lördagskvällen. Men först på söndagseftermiddagen upptäcker hon att personalen på Agora fått mejl om att den döde är Abbe och att chefen försökt ringa henne.
– Jag ringde upp men jag blev chockad, kunde inte prata sammanhängande. Så jag la på. Lite senare ringde jag några av mina nära arbetskamrater och började försöka ta in vad som hänt, säger Kerstin.
Malin Rashid får också ett telefonsamtal. En kollega säger att hon fått veta från den gemensamma chefen att Abbe är skjuten. För Malin är scenariot helt otänkbart.
– Så jag svarade bara att ni fattar väl, det är ju fel person. Jag sa: ”Jag tror inte ni förstår, det är ju fel, han har inget med nåt sånt att göra, det är inte han.” Och sen la jag på.
Men en vän har sett i sitt Facebook-flöde att skjutningen gäller Abbe. Då tappar hon fotfästet.
– Vi hade ju haft kontakt den dan. Jag visste precis vad han skulle göra på kvällen. Det kändes bara helt omöjligt, säger hon.
Fältsekreteraren Lovisa Johansson tillbringar lördagskvällen hemma hos en kollega. De ser i nyhetsflödet att någon blivit skjuten i Skäggetorp.
– Vi undrade lite om det kunde vara någon vi visste vem det var, utifrån våra jobb. Vi hade inte en tanke på att det var någon vi kände, säger Lovisa.
På söndagen är hon inloggad på fältarnas instragramkonto och ser plötsligt hur ungdomar skriver kommentarer under gamla bilder där Abbe finns med. Det är hjärtan, tårar, ”rest in peace”. Då förstår hon att något hemskt har hänt. Hon och kollegorna stöttar varandra och på måndagen samlas de tidigt på jobbet. De tänder ljus. De åker till mordplatsen och lägger blommor och ställer ljus utanför huset. Det finns inga andra blommor eller ljus på platsen.
När Zakaria får höra att Abbe är död känner han chock. Det är så han beskriver det.
– Jag fick hjärtklappning. Jag kunde inte tro det. En sån bra kille, som inte alls var inblandad i kriminalitet. Hur skulle man kunna tro det?
Agora håller öppet under måndagen för alla som vill komma och skriva i den minnesbok som lagts fram, och som behöver få prata. Kerstin och kollegorna svarar, men är mitt uppe i sin egen sorg. Ändå känns det bättre att vara på jobbet istället för ensam hemma tycker hon.
– Det mest hjärtskärande var de små barnen, de satt där som vanligt vid datorerna och frågade efter Abbe. Det gick inte att svara dem på ett bra sätt, säger Kerstin.
Det här porträttet av Abdirzak målades av Sama Mahmoud Nejad, när hon var aktiv på Passagen och ledde barnaktiviteter i Agora.
Zakaria, Malin, Lovisa och Kerstin använder nästan samma ord om Abbe när jag nu talar med dem om honom. Varm, glad, sprallig, omtänksam. Ansvarsfull, engagerad, nyfiken. Lovisa pratar fortfarande om Abbe i nutid, som att han är här, kvar.
– Det är ganska roligt med Abbe, ibland är hans svenska inte helt korrekt men han är aldrig rädd för att prata eller ställa frågor, säger hon.
Malin har sett en viss osäkerhet kring språket hos vännen. Om Abbe hade fått leva skulle han ha gått på anställningsintervju för vikariat inom äldreomsorgen veckan efter. Inför den intervjun oroade han sig lite för att hans svenska inte skulle vara tillräckligt bra och hon peppade honom, berättar hon.
Det är många goda ord som sägs, många goda egenskaper som nämns om Abbe. När jag pratar med Kerstin frågar jag: Fanns det inga sämre sidor i honom?
– När någon är död så vill man gärna framhålla bara det som var bra. Jag vet. Men nej, med honom fanns det faktiskt inget dåligt. Eller, han kom för sent några gånger. Så en viss skärva av slarv, kanske. Det är väl bara det, säger Kerstin.
Några veckor in i mars arrangeras en minnesstund för Abbe i Agora. Lokalen blir fullsatt. När Abbes högre chefer i kommunen håller tal rinner tårar hos flera besökare.
Zakaria, Malin, Lovisa och Kerstin känner idag sorg och ilska. Och de vet att många andra också gör det.
– Jag är fortfarande fly förbannad. Jag är så arg. Jag är övertygad om att om det var jag som blev mördad, då hade det varit löst nu. Men nu är människor rädda för att prata. Jag är inte arg på folk, jag är arg på att rättsväsendet inte räcker till för att skydda dem, säger Kerstin.
Hon är ledsen, och också frustrerad för att människor som inte kände Abbe ska tro att han trots allt var kriminell – att det var därför han mördades, en enkel förklaring. Efter mordet drev frustrationen henne att lägga ut en bild på Abbe på Facebook och skriva några ord om honom.
– Jag tänkte att folk får inte tro att det här är några kriminella som skjuter på varandra. Utan det här är MIN Abbe, en oskyldig person, som nån jävel har gått och skjutit. Det var min känsla, säger Kerstin.
Zakaria säger att mordet gjort många i Skäggetorp arga och rädda. Folk är fortfarande rädda att röra sig utomhus när mörkret fallit; ärenden gör man i dagsljus.
– Många är väldigt arga för att det här hände en oskyldig person. Och folk är rädda och jag hör dem säga: ”Det finns ingen trygghet här. Det här hände Abdirzak och ingen har blivit tagen för det. Om något händer mig, vem kommer att göra något åt det då?”
Zakaria är besviken. Han hade trott att det var självklart för Linköpings kommun att sätta upp en minnessten, tavla eller annan symbol för Abbe och det han bidrog med, som den förebild han var. En påminnelse som skulle få människor att fortsätta prata om honom och peppas att jobba för förändring.
Här utanför möteshuset Agora, på den öppna platsen framför huset, skulle Zakaria Bakal se en minnestavla, staty eller liknande som en positiv påminnelse till alla om Abbe. "Man kan inte bara glömma bort", säger Zakaria.
Malin Rashid, som mött många ungdomar i jobbet som fritidsledare och på Skylten och Agora, är bekymrad över barnens reaktion efter mordet.
– Många reagerade inte. De tycker att det här är normalt, vardag liksom. Att någon blir skjuten, säger hon.
Malin studerar för att skaffa sig formell fritidsledarutbildning och det fortsätter hon med. Men från jobbet på Skylten blev hon tvungen att säga upp sig. Hon och Abbe hade nyss skrivit under förlängda kontrakt samtidigt och såg fram emot jobbet tillsammans.
– Jag tycker Skylten gör så mycket bra. Men det gick inte. Det skulle ju vara han och jag som jobbade. Jag klarade det inte, säger hon.
Lovisa Johansson har också mött ilska och rädsla hos människor i sitt jobb som fältare. Och även något som hon beskriver som besvikelse och uppgivenhet. Abbe i livet var en symbol för många ungdomar för att man kan kämpa och bli något bra, att man kan vara ambitiös och plugga och få en fin framtid.
– När han dog så blev nog känslan hos många istället att det spelar ingen roll vad man än gör. Som så här: Abbe valde den där bra vägen, men det gick ändå inte bra för honom. Vad är det för mening då?