– Innan jag blev sjuk var jag glad och social, säger Anna Hadarzon.
Efter en semesterresa med sambon sommaren 2016 förändrades något. Anna hade gått upp några semesterkilon och fick plötsligt för sig att hon var stor.
– Det kom från ingenstans. Jag har aldrig tänkt på min vikt. Det slog slint i huvudet på mig.
Anna började träna mer än hon gjort tidigare. Hon uteslöt kolhydrater och socker. Googlade ständigt på "snabb viktnedgång" och "träning för mindre lår". På sociala medier började hon följa olika fitnesstjejer.
– Men att träna är deras heltidsjobb. Det var ett omöjligt ideal att följa.
När hennes pappa blev sjuk eskalerade Annas maniska beteende kring träning och mat. På morgonen steg hon upp vid fem och gick en lång promenad. Direkt efter jobbet begav hon sig till gymmet för att träna och dagen avslutades med ännu en promenad. Hon slutade i princip att äta.
– Jag blev som besatt. Jag gick väldigt snabbt från hälsosam till sjuk.
Men just sjuk insåg inte Anna att hon var. Hon försäkrade omgivningen – och sig själv – att hon älskade sin nya livsstil. Inombords rev ångesten.
– Människor bad mig om träningstips och jag fick komplimanger kring min kropp. Det triggade mig att gå ned ännu lite mer i vikt.
Anna började undvika sociala situationer som innebar mat eller alkohol. Hon blev manipulativ och ljög för sin omgivning för att slippa äta.
– Det är en svår situation för anhöriga. Jag ljög, påstod att jag åt och att jag inte visste varför jag gick ned i vikt. Gömde mina träningskor i hallen för min sambo för att han inte skulle förstå hur mycket jag tränade.
Men efter ett tag sa kroppen stopp. Anna fick koncentrationssvårigheter, minnesluckor och svimmade på löpbandet.
– Jag var så trött på att leva i min kropp och insåg äntligen att jag behövde hjälp.
Anna blev sjukskriven för utmattningssyndrom och inskriven på en ätstörningsklinik. Hon fick ett strikt matschema att följa.
– När jag såg hur mycket jag skulle behöva äta började jag gråta.
Så började kampen för att bli frisk. En kamp som visade sig svårare än att vara sjuk. I flera månader sov Anna konstant och gick endast upp ur sängen för att äta sina mål mat. Trots att panikångestattackerna avlöste varandra fortsatte Anna att äta. Viljan att bli frisk vann över ångesten.
– Det var det tuffaste jag varit med om. Men att få professionell hjälp är oerhört viktigt. Man måste verkligen följa schemat och göra det behandlaren säger åt dig.
I takt med att snön började smälta och luften lukta vår blev Anna sakta men säkert sig själv igen. I dag är hon frisk. Äter vad hon vill – när hon vill. Träffar vänner och jobbar. Skrattar. Sambon, familjen och vännerna har fått tillbaka sin gamla Anna. Hennes hjärnspöken har fått ge vika för livsglädjen.
– Självklart kommer jag alltid att behöva vara uppmärksam på mitt matbeteende. Vissa saker kan jag inte göra än. Som att motionera kring Stångån. Det är för starkt förknippat med min värsta sjukdomsperiod.
Nu bloggar Anna för att inspirera andra och visa att det går att bli frisk.
– Jag bloggade även när jag var sjuk. Men jag har raderat alla de inläggen. De var ju helt fejkade. Jag skrev att jag mådde bra och la ut bilder där munnen log – men blicken var tom.
I dag präglas bloggen av ärlighet kring anorexin och de komplikationer sjukdomen medfört. Men även vikten av att vara snäll mot sig själv och att inte ge upp. Många hör av sig och skriver att Anna är deras största inspirationskälla. Hon svarar alla och försöker hjälpa så gott hon kan.
– Jag uppmuntrar dem att skaffa hjälp. Jag har ju ingen utbildning i detta, utan vet bara vad som fungerade för mig. Jag är glad om jag kan hjälpa någon.
Anna är övertygad om att alla med ätstörningar kan bli friska. Hon själv är ett levande bevis för det.
– Det känns som om jag sovit i 1,5 år och nu vaknat igen. Jag känner mig starkare än någonsin.