Mitt jobbliv
Uttrycket "att leva sin dröm" må vara klyschigt, men stämmer det på någon så är det på Fredrik Danell.
Kanske är alltihop gammelmormors fel, för redan som liten parvel i Motala var Fredrik besatt av vackra saker.
– Hon hade ett riktigt tanthem i Vikingstad. Jag älskade att gå omkring bland sakerna och ta på dem. Varje gång jag gick därifrån fick jag en liten pryl att ta med hem. Jag var sex-sju år när hon dog. Pappa ärvde henne men jag ville ha – och fick – nästan allt, säger Fredrik och skrattar åt minnet av vilken nörd han var. Redan då.
När Fredrik var 10 år besökte han en riktig bonnauktion. Han blev förhäxad av en liten röd vas som skulle säljas tillsammans med en kristallskål. Gammelmormor hade nämligen gett honom en exakt likadan, fast grön.
– Jag satt och väntade genom hela auktionen tills den till slut ropades ut. Jag fick den för 70 kronor och kristallskålen gav jag till tanten jag hade budat mot.
Kanske var kristallskålen värd mycket mer, men det var inte det som var grejen för Fredrik. Det var känslan av att nu ha en vaskompis till den han fått av en älskad gammelmormor.
Och så är det fortfarande. Känslan styr.
Kärleken till gamla ting frodades och upptog till slut större delen av hans fritid. Inom honom fanns en dröm som bara skulle förbli en dröm, det förstod han. Att äga och driva en egen butik.
Under tiden jobbade Fredrik som butiksanställd. Inte bara saker utan också människomöten fascinerar honom.
Men så mitt under brinnande pandemi dök det upp en lämplig lokal, nästan granne med sambons hårfrisering. Skulle han våga? Ja!
– Modigt eller dumdristigt, det är frågan. Jag tycker om trygghet, men hade varit trygg så länge, gillade inte tingen jag sålde och kunde inte växa. Allt gick väldigt snabbt och trots att drömmen funnits i över 20 år känns det fortfarande som en dröm. Jag nyper mig i armen minst en gång om dagen.
En pumpbil på gatan utanför står i bjärt kontrast till den vackert ornamenterade guldspegeln och solens strålar som träffar den. De vackra föremålen trängs, ändå känns det inte rörigt.
Butiken går runt, men Fredrik har inte tagit ut någon lön sedan han startade den hösten 2020.
– Jag köper in nytt för de pengar jag får in, men min sambo låter mig hållas, pushar mig och försörjer mig. Ja, jag vet att jag är lyckligt lottad.
Han bryr sig ganska lite om trender, men välkomnar att minimalismen är på väg bort.
– Människor runt 40 och uppåt håller fast vid den, men vi yngre vill ha det ombonat och färgrikt. Jag älskar klassisk stil, men man måste ju få ha det lite galet och kul också.
Här kommer kitschen in?
– Ja. Kitsch är inte längre ett skällsord utan något bra. Spannet mellan billig kitsch och lyxkitsch är stort, säger Fredrik och visar en undulat för 89 kronor och en klassisk "morohead", en handgjord keramikurna i form av ett huvud. Prislapp: 9 900.
Något inredningstips till maximalisten?
– Sortera efter färgsättning och blanda inte huller om buller. Det ger ett lugnare intryck.
Är du väldigt rädd om dina saker därhemma?
– Nej. Jag tycker illa om när det tas fram sittskydd. Ett hem ska leva och saker användas.
Kan priserna förvåna kunderna?
– Ja och jag förklarar gärna varför. Det är en oerhörd skillnad på en kristallkrona från 1910 och en från 1950. Du ser det på gjutningarna, patinan, ljuspiporna – allt. Likaså på en brödspade från 1850 och en från 1920.
I sitt förvaltande av antikviteter, innan de når en ny ägare, vårdar han dem som lindebarn. Putsar, lagar, polerar, stryker, fixar till. Men först handtvättar han, stort som smått.
– En antikvitetskollega sa att jag kunde köra de flesta mindre sakerna i diskmaskinen och jag provade det. Men bara en gång. Min känsla för grejerna försvann helt.
Antikviteterna hittar han hos andra handlare och hos antikvitetsgrossister. Mycket lämnas in direkt till honom från anhöriga.
Fredrik har en stor och genuin respekt för arvegods. Ibland blir han så förälskad att han har svårt att skiljas från saker. De har liksom gjort sig hemmastadda i butiken och vill inte bli sålda. Men om "rätt" kund vädjar kan det hända att han mjuknar.
– Om man vet att en sak har varit älskad finns det en själ i den. Jag är en mellanstation tills någon annan kan ta över och älska den.
För du vet, säger Fredrik allvarligt:
– Antikviteter äger man aldrig. Man bara förvaltar dem till nästa generation.