Jeremie Yumba hoppar av tåget från Stockholm i sin gamla hemstad Linköping. Han är iklädd en fejkrävboa och en riktigt tunn jacka. Det har snöat hela natten och det har fortsatt att vräka ner under förmiddagen. Kvicksilvret ligger en bra bit under noll men fashion får gå före värme i det här fallet. Musikvärlden i Stockholm, där han numera bor, kanske kräver lite mer än en täckjacka och tumvantar. Dessutom ska vi bara gå en kort bit, till Stadsmissionens kafé, för att sätta oss och prata om musik, Melodifestivalen och vem Jeremie egentligen är. För karriären har tagit fart för 21-åringen från Skäggetorp.
Men först backar vi bandet en liten bit. Söker man på Jeremies namn i Correns arkiv dyker ett par artiklar upp, den tidigaste är från lördagen 18 april 2009.
– Det där var mitt första riktiga framträdande, säger han och tittar på den utskrivna intervjun.
Den handlar om en talangkväll på Cupolen där Jeremie ställde upp och rappade. Jeremie berättar i artikeln att han började rappa ett år tidigare, när han var 15 år gammal.
– Musiken har alltid varit viktig för mig men jag hade aldrig riktigt sysslat med att göra musik när jag var mindre, säger han nu.
Jeremie och hans familj kom till Sverige för elva år sedan, när han var nio år gammal. De flydde från inbördeskrigets Kongo-Kinshasa. Via en flyktingförläggning hamnade de i Ödeshög och strax därefter flyttade familjen till Linköping.
Jeremies pappa, Wycliffe, valde att satsa på en akademisk karriär direkt. I dag jobbar han som doktorand på beteendevetenskapliga institutionen på LiU.
– Jag var alltid väldigt arg när jag var liten, strulig liksom. Mycket hade med att göra att vi hade kommit till ett nytt land och att man möttes av en massa fördomar om hur invandrare är eller ska vara. Man ska komma hit, plugga och sedan skaffa sig ett jobb. Det finns liksom inget utrymme för drömmar.
Han beskriver det som en bitterhet eller en orättvisa. Att tvingas åka från sitt land och bara bli nedsläppt någonstans mot sin vilja.
Jeremie funderar lite till:
– Pappa tog aldrig emot någon hjälp från socialen, utan pluggade på och det har ju gått bra. Jag är väldigt stolt över honom. Men just då gjorde det att det blev svårt med pengar under min uppväxttid. Vi hade inte så mycket. Min mamma hade det också lite svårare med språket och fick inget jobb direkt.
Men nu, skulle du vilja åka tillbaka till ditt gamla land?
– Nej, nej. Mina föräldrar har varit där och på besök men nu känns det inte som om det är något för mig. Jag har aldrig varit där efter det att vi kom hit.
I Sverige ville Jeremies pappa att Jeremie också skulle plugga vidare och satsa på böckerna.
– Men det var inte jag, jag kände inte att jag passade in i det. Så jag gick tvärtemot och fastnade för musiken och i förlängningen rappen. Det blev liksom min utväg. Att få lyssna på musik, när jag var sådär arg. Det räddade mig och nu är musiken mitt liv.
Vi reser oss upp och ska betala för maten. Helt plötsligt berättar Jeremie att hans mamma, Petronella, arbetat på kaféet.
– Ja vi tyckte väl att vi kände igen dig, säger en av kvinnorna bakom kassan.
– Ska inte du vara med i den där musiktävlingen? Vi ska heja på dig, säger en annan.
– Och hälsa till mamma, ropar en tredje när vi går ut i snön igen.
Vi tar bilen till Skäggetorp och fritidsgården, där Jeremie hängde mycket när han gick i skolan.
– Det fanns en del musikprojekt här men de mynnade inte ut i så mycket. Men jag fick ändå hålla på litegrann, så där lalla runt, det var en kul grej.
Vad tycker din pappa nu då, att du inte har valt att plugga vidare?
– Han säger att så länge man är driven och seriös så spelar det ingen roll. Så länge elden hålls vid liv, du vet.
Vem är du mest lik då? Mamma eller pappa?
– Haha, det är nog mamma. Hon är en krigarsjäl, det gillar jag.
Väl framme på fritidsgården öppnar Skäggetorpsprofilen Benjamin Imamovic dörren och skiner upp. Han vill visa oss runt. Bland annat i den gamla studion där Jeremie hängde för bara ett par år sedan och skapade sin musik.
– Kolla här, vi håller på och fixar till lite i studion, det ska bli lite nya mattor och sådär, säger Benjamin som verkar glad över att se Jeremie igen.
Ett par nyfikna elever kikar på när Jeremie guidar runt. Det är kanske inte varje dag en kändis dyker upp i den grå vardagen.
Men hur hamnade Jeremie i Melodifestivalen? Efter att ha uppträtt i Linköping på lite olika mindre scener uppmuntrade en moster till honom att söka till TV4:s talangprogram "X-Factor". Jeremie tvekade först och sa att det inte var något för honom.
– Men jag ångrade mig och drog upp till Stockholm på egen hand, sökte och kom in.
Den som har sett programmet vet hur det gick. Jeremie träffade på två andra artister, Elli Flemström och Mergime Murati. Juryn i programmet tyckte att de tre skulle bilda en trio i stället för att tävla solo. En idé som de alla tände på.
– Det kändes i taxin hem efter programmet att det liksom bara klickade. Olika röster men samma mål med musiken. Vi har liksom ett helt nytt sound. Och i efterhand så är det verkligen det bästa som har hänt mig.
Gruppen gick till semifinal i tävlingen men gjorde ändå ett stort avtryck. Hösten 2013 släpptes debutsingeln och strax därefter blev det klart att de skulle medverka i Melodifestivalen med låten "Love trigger".
Vad har du för känslor inför tävlingen, och att få tävla i Linköping?
– Alltså... just nu försöker jag bara spara på krafterna för de där tre minuterna, de kan gå hur som helst. Men när det väl är dags, då ska jag bara explodera. Jag ska inte se någonting annat än scenen och publiken.
Er låt "Love trigger" är skriven av Thomas G:son, Peter Boström och Julimar ”J-Son” Santos. Hur skulle du beskriva den och ert framträdande?
– Mäktigt.
Mäktigt?
– Ja, mäktigt, en riktig arenalåt med konsertfeeling. Du kommer att få se, det kommer inte att gå att sitta still till den.