Sedan hon var 19 år har Anita Antonsson Schutz, 68 år, arbetat inom vården. Först som vårdbiträde och undersköterska, sedan som sjuksköterska. Efter en tid på infektionskliniken blev hon hygiensjuksköterska. När Anita fyllde 65 kände hon sig sliten. Pensionärslivet och lediga dagar lockade. Men snart blev vardagen enahanda och tråkig. Trots sommarstuga, familj, och sin vurm för foto och sy kläder till barnbarnen längtade Anita efter att jobba.
– Jag är van vid att ha många människor runt omkring mig. Jag började arbeta igen primärt för sysselsättningen, inte för pengarna.
På Vårdguiden 1177 arbetar hon nu halvtid. Hennes vikariat rullar på ett år i taget. På kontoret i Linköping arbetar hon – och cirka 80 kollegor – med att råda och vägleda oroliga patienter. Ett jobb som kräver stort engagemang, bred kompetens, goda engelskkunskaper och en stor dos lugn. Men också ett jobb där man slipper springa runt, avrapportera och där man kan gå hem och vara klar för dagen.
– Det passar mig och mitt nuvarande liv väldigt bra. Jag stormtrivs.
Det mest utmanade med arbetet är att ställa rätt sorts frågor, vars svar gör att Anita och hennes kollegor kan vägleda patienten rätt. Att inte kunna se och undersöka personen man pratar med gör det extra klurigt. Något som märks bland sjuksköterskorna i kontorslokalen på Vårdguiden. Många sitter och gestikulerar när de pratar med patienterna.
– Handlar samtalet om halsont trycker vi på våra egna halsar, har någon ont i handen går vi igenom våra egna fingrar, skrattar Anita.
Hennes röst är varm och trygg – en röst att luta sig emot för den som är ängslig. Anita värdesätter mötet mellan människor – om än per telefon. Hon tror inte att automatiserade robotsystem kan ersätta 1177.
– Agda 94 år kommer inte lugnas av att slussas längs olika knappval. Många, speciellt äldre, tycker det är skönt att prata med en annan människa.
Hon är övertygad om att vi kommer att jobba längre i framtiden. Hur länge hon själv fortsätter får framtiden utvisa. Men Pär Nuders omstridda benämning på 40-talisterna som "köttberg" – ett uttryck för överproducerat kött som det inte längre finns någon marknad för – opponerar hon sig mot.
– Jag är en del av just "köttberget". Vi bidrar och vi behövs.