”Det är tråkigt att modister är så anonyma”

Tolv kvinnor i olika åldrar och med ­olika ­bakgrund men med det ­gemensamt att de alla bär hatt sitter samlade i ett hörn på Café ­Gyllen. Små färgstarka coiffer samsas med kvarnhjul och ­andra hattyper ­dekorerade med fjädrar och ­blommor. Tankarna går till brittiska bröllop där fantasi­fulla huvud­bonader nästan ­tävlar med varandra om uppmärksamheten. Hatten som var en ­nödvändig del av klädedräkten på 40- och 50-talet är i dag nästan synonym med högtidligheter. Den kräver sin ­bärare.

– Så fort man tar på sig hatten så går man på ett annat sätt, brukar vi säga, berättar Ann-Mari Sjösvärd. Du slafsar inte iväg, utan du reser på dig och ser lite ståtlig ut.

Ann-Mari Sjösvärd är en av initiativ­tagarna till Hattakademien och en ­riktig fena på hattmodets historia. Hon har självt ägt en större hattsamling, men skänkte den till Gamla Linköpings ­klädgrupp, som hon själv varit en del av. I dag har hon ett 30-tal hattar kvar. Hon bär dem inte så ofta till vardags, men gärna om hon ska på en lunch ­eller uppvaktning.

Favorithatten fick hon av sin man när hon utsågs till hedersdoktor vid ­Hälsouniversitetet i ­Linköping. Doktorstiteln fick hon för sina ­stora insatser för människor med ­funktionsnedsättningar i Lettland samt för att här i Linköping ha utvecklat ­Händelseriket, ett upplevelsecenter för barn och vuxna med funktions­nedsättningar, som fått ­avknoppningar i hela Sverige.

– Vi var på middag på ­läkarsällskapet och jag hade min doktorshatt på när min man höll ett tal. Han sa att ”visst är hatten fin men den har ju så små ­brätten” och så kom han med en stor svart hatt i bananfiber med vit ­dekor, ­säger Ann-Mari och slår ut med ­händerna och visar brätten som når en bit utanför axlarna.

Riktigt stora hattar var moderna ­under det tidiga 1900-talet. De pryddes av ­frukter, fjädrar och till och med fåglar och brättet kunde ha en omkrets på hela två meter. På 20-talet blev hattarna mer modesta. En ”skopa” eller ”klocka” neddragen i pannan passade till tidens ­friare mode och kortklippta frisyrer.

Modisternas sötebrödsdagar inföll under 40- och 50-talet då man knappast ansågs klädd utan hatt. När Ann-Mari Sjösvärd kom till Linköping 1955 fanns här omkring 15 modister. Själv hade hon bett att få sin första hatt redan som 14-åring, för att komplettera en ljusblå gabardindräkt med paraplyveck. Hatten syddes i samma tyg och fick lite flor, som var på modet.

Men på 60-talet fick hatten konkurrens.

– Det var årtiondet då man började bära palestinasjalar. Sen kom ju Farah Diba-frisyren och då var det inte så lätt att bära hatt.

Farah Diba som var hustru till shahen i Iran var en av 60-talets stilikoner och hennes stora tuperade svinrygg kopierades av kvinnor över hela världen.

Med 70-talet blev turbanen vanlig och sjalar var vanliga huvudprydnader, ­innan vi åter började se hattar i modet.

– Det har nästan alltid varit kungahusen som inspirerat till hattar och vi fick ju Silvia på 70-talet så då började det komma tillbaka. Då kom ju coiffen också, små runda hattar som är som ett smycke. De ser man mycket på bröllop och dop inom kungahuset. De är ­kanske lite lättare att bära.

– Vad som är tråkigt är att modisterna är anonyma, trots att det tillverkats tusentals hattar. De är rena ­konstnärer, men det är det hantverk som det är ­skrivet minst om.

Det skrattas och pratas och klirras med koppar och fat runt kafébordet. Samtalen rör sig kring allt möjligt, men man tipsar alltid varandra om man hittat en intressant hattutställning eller något liknande. I dag ska det tas beslut om huruvida hela gruppen ska åka upp till Stockholm och titta på Lars Nilssons hattsamling på Hallwylska museet.

Vid bordet sitter också Gun ­Tranéus. Hon bär ett kvarnhjul i milt rosa med bruna fjädrar. Hemma har hon 15–16 ­hattar. Allt började med en leopardmönstrad hatt inköpt i Söderköping.

– När ska jag ha hatt? tänkte jag. Men jag bar den i Gamla Linköping och då var det någon som kom fram och knackade mig på axeln och frågade ”tycker du om att bära hatt?”.

Det var Ann-Mari Sjösvärd som bjöd in henne till Hattakademien. Sedan dess har Gun Tranéus köpt hattar i Kam­bodja, Spanien och Tibet. Att det finns ett sammanhang att bära dem i gör ­förstås samlandet roligare.

Får ni några reaktioner från om­givningen när ni möts på era träffar?

– Oh ja! Nästan varje gång kommer det fram någon, säger Ann-Mari Sjö­svärd. Män som säger ”åh så vackert – varför bär inte fler kvinnor hatt?”. Och kvinnor som undrar vilka vi är.

Får vem som helst vara med?

– Ja, allt som krävs är att man bär hatt. Både kvinnor och män är välkomna och man kommer när man har tid!