Lina, 39 år
Första gången det hände var en sommarnatt 2010. Lina låg och sov i sin säng när hon plötsligt vaknade av att någon gick omkring i lägenheten. Inbrott! var hennes första tanke.
"Jag hörde hur fotstegen kom närmare och förstod att personen letade efter mig. Jag låg på sidan med ryggen mot dörren och kunde inte röra mig. Till slut kom stegen in i mitt rum och jag både hörde och kände hur han ställde sig precis vid fotänden. Det kändes som en ondskefull kraft som bara strålade mot mig och jag tänkte: det är så här det känns att bli mördad. Jag försökte vända mig om och skrika, men det gick inte och då fick jag panik."
Lina försökte röra på händerna och lyckades få liv i fingrarna. Till slut kunde hon även vända på huvudet, men det fanns ingen där. Att den eventuella inbrottstjuven skulle ha hunnit lämna rummet bedömde hon som omöjligt, så hon insåg snabbt att det måste handla om något annat och undrade om hon höll på att bli galen.
Hon blev så rädd att hon inte kunde somna om, i stället började hon googla för att ta reda på om någon annan upplevt något liknande. Hon hittade sömnparalys och många som varit med om det beskrev just den där ondskefulla kraften som hon själv upplevt. Hon hade svårt att sova i flera veckor, försökte hålla sig hemifrån och drog sig för att gå och lägga sig. Samtidigt hade hon läst att sömnbrist ökade risken för att det skulle hända igen.
"Jag hade ett väldigt varierat schema när det här hände, så sömnrytmen hade rubbats. Annars har jag aldrig haft sömnproblem, i stället har jag nästan sett fram emot att gå och lägga mig eftersom jag alltid har drömt så tydliga och intressanta drömmar."
Hon började titta på dokumentärer om sömnparalys. När den värsta rädslan lagt sig kunde hon även börja tänka på det som en häftig upplevelse i stället för något som enbart var skrämmande. Vissa nätter kändes det som att hon vaknade precis i början av en paralys och vid ett tillfälle hörde hon ett barn gå runt i lägenheten, trots att hon var ensam hemma.
"Det konstiga är att man får så starka hallucinationskänslor så att man "vet" saker fast man inte har sett någonting. Jag visste till exempel att det här barnet hade uppvikta byxor med en knapp som släpade i golvet. Sedan vaknade jag, precis innan barnet gick in i mitt rum, men den gången kändes det inte alls ondskefullt."
En annan natt vaknade Lina klockan tre och var säker på att det brann i köket. Hon kände tydligt lukten av brandrök, kom snabbt ur paralysen och gick upp för att kolla. Det brann inte och röklukten försvann successivt. Den andra riktigt stora upplevelsen hade hon först för något år sedan, under en utlandsresa. Den gången vaknade hon och såg sig själv utifrån, som på film; hon står högst upp i trappan som leder till hotellrummet och mot henne rusar en man med den uppenbara avsikten att döda henne. Hon knuffar tillbaka honom nerför trappan och sedan tar "scenen" slut. I stället kommer en ny man uppför trappan och hon knuffar ner honom också.
"Då kommer en kvinna som liknar en häxa, hon hånskrattar och vill hoppa på mig. Jag tar tag i hennes huvud och dunkar det mot golvet, men hon tittar bara upp på mig och skrattar. På morgonen vaknade jag upp och var helt utmattad, jag blir trött bara av att prata om det nu."
Den tredje "stora" sömnparalysen upplevde hon alldeles nyligen. Hon befann sig mitt i en trevlig dröm som hon gärna ville vara kvar i, då hon plötsligt kände hur någon satt på henne och höll ner hennes händer mot madrassen. Och så hörde hon en röst.
"Han sa att han var min son, men jag kände att det var som i Rödluvan – att någon bara ville lura mig att tro det. Jag lyckades få upp armarna och försökte bryta mig loss, men då blev han helt galen och pressade ner mina armar mot madrassen igen".
Sedan såg hon sig själv utifrån, såg hur hon kröp ut ur sitt sovrum i panik. Hon försökte skrika men fick inte fram ett ljud och i nästa sekund vaknade hon i sängen. Lina har berättat om sina upplevelser för många hon känner. Vissa har svårt att förstå vad hon menar och tror att det är vanliga mardrömmar hon beskriver, men förvånansvärt många har berättat att de själva varit med om liknande upplevelser.
"Jag är inte rädd för att somna längre, när det gått ett tag sedan något hände kan jag nästan hoppas att det ska hända snart igen. Det är spännande och nu vet jag ju att jag inte kan skadas fysiskt av det, samtidigt är jag lite rädd att jag bara sett en bråkdel av allt det läskiga som skulle kunna hända.
Lina är öppen med sina upplevelser med sina vänner, men i tidningen vill hon vara anonym eftersom hon är rädd att folk som läser ska tycka att hon är konstig.