”Det är fint och schangtilt”

Dagens Nyheter beskrev garnisonen som ett av de genom tiderna största svenska byggnadsföretagen. Tidningen fortsatte att knappast något annat land kunde uppvisa något liknande. Såväl arbetsledning som arbetarna berömdes och DN beskrev byggnadernas utformning som höjden av modernitet.

Även Svenska Dagbladet beskrev etablissemanget i närmast lyriska formuleringar, som att de välproportionerade kasernerna var inbäddade i en präktig barrskog.

Även Corren stämde upp i hyllningskören av vad tidningen kallade för den gula staden, men beklagade samtidigt att överste Gustaf Bouveng inte fått gehör för sin önskan att byggnaderna skulle ha getts samma röda färgton som pryder Uppsala slott.

Corren citerade också en gammal livgrenadjärs ståndpunkt: ”Det är fint och schangtilt det här.”

Uppförandet av byggnaderna förutsatte omfattande sprängningsarbeten. Hela 50 000 kubikmeter grå och röd granit uppges ha utvunnits och sedan använts såväl till grunder som till socklar.

Anläggningen kostade i det närmaste 12 miljoner kronor. Byggnaderna är ritade av arkitekten Magnus Dahlander (1862–1951), som var anställd av arméns kasernbyggnadsnämnd.

Linköpings stad ansvarade för att dra fram vatten, avlopp och el samt gatorna fram till det militära området. Självklart var det angeläget för staden att markera garnisonens betydelse för bygden. Det var naturligt att kasernområdet från stadskärnan skulle nås antingen via Djurgårdsgatan eller Smedstadsvägen, som då gick genom sjukhusområdet. Stadsarkitekten Gustaf Linden utformade entrévägen som en elegant båge från Djurgårdsgatan till Smedstadsvägen.

Det var infarten från Djurgårdsgatan som sågs som huvudentrén. Där betonades infarten med två höga grindstolpar prydda med elektrifierade lyktor. Invid vägen planterades en dubbelradig allé. Invid alléns gångvägar placerades en rad sittbänkar i sten. Till alléns sydligaste del flyttades två militära minnesstenar, som tidigare stått på Malmen. Den ena stenen uppmärksammar östgötar som kämpat i olika strider, den andra översten Johan Banér, som betraktas som en av Sveriges främsta fältherrar genom tiderna.

Dessa rader är skrivna på Bo Nymans önskan. Han önskar att den planerade upprustningen av Grenadjärparken även kommer att omfatta entrépartiet och behövliga markarbeten i allén. Motivet för det är givetvis att den militära historien är av central betydelse för att förstå varför Linköping utvecklades så oerhört positivt under 1900-talet. Linköpings garnison lades ned den 31 december 1997.

Tack Claes-Henric Löfgren.