Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohamad Ammouri och 56-årige Anna-Lena Svenson på Åsgatan i Linköping.
Klockan var omkring åtta på kvällen den 5 juni när Henry Janséns mobiltelefon ringde. På displayen kunde han se att det var Peter Sjölund – släktforskaren som han under de senaste månaderna samarbetet med – som ringde.
– Jag och min fru satt och åt middag. När jag såg att det var Peter som ringde så här sent en fredagskväll undrade jag om han ville skämta.
Peter Sjölund var dock inte på skämthumör. Han hade något synnerligen viktigt att berätta – något som inte kunde vänta. Sjölund hade, efter ett mödosamt arbete, kommit fram till vem som mördade Mohamad Ammouri och Anna-Lena Svenson på Åsgatan för 16 år sedan.
Henry Jansén, som insåg att Sjölund rimligen inte kunde skämta om en så allvarlig sak, ställde genast ned sitt vinglas.
– Jag förstod nog inte vidden av det han sa. Det blev som ett tomrum i huvudet. Men sedan tänkte jag att nu kanske de anhöriga kan få ett avslut. Jag vill inte framstå som ädel, men det var så jag tänkte.
Henry Jansén, som är byggd som en grizzlybjörn, har rakat huvud och ger ett sammanbitet intryck, började på polisskolan i Stockholm den 7 januari 1975. Han har sedan dess haft många befattningar inom polisen, men under de senaste åren har han arbetat med att utreda grova våldsbrott.
Den 19 oktober 2004 befann han sig på polisstationen i Linköping när det kom ett larm om att en liten pojke blivit knivhuggen på Åsgatan.
– Jag vet exakt var på kvadratmetern jag stod i polisstationen den dagen. Alla krimare samlades i ett rum på polishuset och vi blev tilldelade uppgifter. Jag fick bland annat förhöra Anna-Lena Svensons dotter.
Henry Jansén trodde att dubbelmördaren snart skulle identifieras och gripas.
– Jag trodde ju det när vi fick klart för oss att det fanns blod från tre personer, däribland från gärningsmannen. Det här löser vi nog snart, tänkte jag. Jag var med i utredningen under några månader i början, men sedan fick jag ta hand om andra utredningar på våldsroteln.
Sommaren 2016, efter ännu en stor omorganisation inom polisen, blev Henry Jansén tillfrågad om han tillsammans med kollegan Anders Bergmark ville ta över som handläggare för det olösta dubbelmordsfallet – ett till synes tröstlöst arbete som under flera år bestått i att åka land ock rike runt för att topsa potentiella gärningsmän.
– Jag tänkte att jag skulle avsluta min karriär med att arbeta med det här fallet. Men jag hade inte en tanke på att det skulle gå så här bra. Jag är lite ordningsfreak så vi ordnade upp ärendet och tog fram ett nytt arbetssätt. Vi delade in Sverige i olika regioner och olika städer och sedan åkte vi och topsade personer som vi fått tips om.
Ett nytt hopp om att äntligen lösa fallet kom när det visade sig att amerikansk polis lyckats gripa en seriemördare genom att kombinera dna-teknik med sökningar i kommersiella släktdatabaser. Kunde samma metod användas för att identifiera dubbelmördaren i Linköping? Henry Jansén insåg att detta kunde leda till det genombrott som polisen så länge hoppats på. Han hade egentligen planerat att gå i pension, men nu bestämde han sig för att skjuta upp de planerna.
Henry Jansén höll det första förhöret med dubbelmördaren och märkte att han var nära att erkänna.
– Jag hade tänkt att gå i pension under våren 2019. Kanske i mitten på april när man kan börja gå i kortbyxor. Jag skulle ha sommarlov livet ut. Att gå i pension på hösten när det regnar känns inte positivt, säger han och fortsätter:
– I slutet av 2018 satt jag och Anders Bergmark och tittade på varandra och sa att vi skulle ge det här en chans. Vi tittade på varandra i två sekunder och sedan tog vi i hand över kaffebordet och sa att vi kör ett år till.
Efter fredagskvällens oväntade samtal från Peter Sjölund började saker och ting att hända i polishuset. Enligt släktforskaren kunde det bara vara en av två bröder som var dubbelmördaren. Henry Jansén hade svårt att sova efter samtalet från släktforskaren.
– Det var mycket tankar i huvudet. Jag talade med de andra i utredningen under fredagskvällen och vi hade samtal både på lördagen och söndagen när vi pratade med åklagaren Britt-Louise Viklund. Vi bestämde att ha ett möte på måndagen med alla inblandade.
Peter Sjölund fick under måndagens möte i korta ordalag berätta vad han kommit fram till. Det lät övertygande. Måndagen den 8 juni, klockan 14.13 beslutade Britt-Louise Viklund att anhålla 37-årige Daniel Nyqvist i sin utevaro.
Med tanke på att det inte gick att avgöra om det var Daniel Nyqvist eller hans bror som var den skyldige bestämde åklagaren att bägge skulle hämtas in till förhör. Henry Jansén gör ingen hemlighet av vem av de två bröderna som bedömdes som mest intressant. Kriminalinspektören hade redan i januari fått tips om att 37-åringen var intresserad av knivar och kallat honom till ett förhör.
– Vi tittade på brödernas sociala situation. Daniel var ensamstående, bodde i en lägenhet på 44 kvadrat och levde mer eller mindre i misär. Det var inte så svårt att lista ut vem det var.
– På måndagen cyklade Anders förbi där Daniel Nyqvist bodde. Vi tog kontakt med fastighetsägaren så att vi fick en nyckel. Vi ville att det skulle gå snabbt och enkelt.
Under natten till tisdagen satt civilklädda spanare från polisen utanför flerfamiljshuset i Johannelund. De tittade upp mot Daniel Nyqvists lägenhet. Utan att se honom.
37-årige Daniel Nyqvist erkände under rättegången i Linköpings tingsrätt att det var han som låg bakom dubbelmordet på Åsgatan.
– Vi hade span på lägenheten hela natten. Vi visste vilken lägenhet Nyqvist bodde i. Det var mörkt i lägenheten. Vi började misstänka att han inte var hemma. Mina kollegor ringde tidigt på morgonen och sa att det inte hade sett några livstecken. Vi hade inga indikationer på att han var där. Men åklagaren sa att vi skulle gå in.
Klockan 06.35 den 9 juni gick den regionala insatsstyrkan in i lägenheten.
– Han låg och sov. Det gick fort, lätt och smidigt. Det skedde inga incidenter.
Henry Jansén befann sig på polisstationen när han fick samtalet som han väntat på.
– Vi är på väg in med en person, sade insatsledaren. Det räckte så.
Henry Jansén och Anders Bergmark befann sig i den så kallade förhörskorridoren och väntade på att få genomföra det kanske viktigaste förhöret under deras polisliv.
– Vi hade förberett förhöret, det måste man alltid göra oavsett om det är ett snatteri eller ett mord. Jag hade suttit under helgen och skrivit ner några stolpar. Jag ville att det skulle gå korrekt till. Jag ville inte att det skulle bli någon fadäs.
Henry Jansén hälsade och bad Daniel Nyqvist att slå sig ner på en stol i förhörsrummet.
– Man märkte direkt att den här killen…jag vet inte vad jag ska säga, han såg annorlunda ut. Han såg lite ensam ut, lite härjad på något sätt.
Det första förhöret med en misstänkt brottsling följer givna ramar som är noggrant stipulerade i lag. Förhörsledaren ska tala om vad personen är misstänkt för och informera om rätten till advokat. Henry Jansén tänkte följa protokollet till punkt och pricka.
– Jag delgav honom misstanken. När jag frågade vilken inställning han hade svarade han: Är det nu jag behöver advokat? Då sa jag "tack så mycket!"
Jansén avslutade genast förhöret trots att han kände på sig att Daniel Nyqvist var på väg att erkänna.
– När jag delgav honom misstanken satt han lite framåtlutad mot mig. Sedan lutade han sig bakåt mot ryggstödet i två sekunder och då sa han det där om advokat. Han var på väg att erkänna i den situationen, det är jag övertygad om. Men med tanke på brottets karaktär ville jag att han skulle ha en advokat med sig.
Jansén informerade Daniel Nyqvist om att han skulle topsas för att dennes dna skulle jämföras med dna-spåren från brottsplatsen. Nyqvist protesterade inte.
Polisen hade gjort upp med Nationellt forensiskt centrum i Linköping om att 37-åringens dna skulle analyseras fram på kortast möjliga tid. Om Daniel Nyqvist var oskyldig skulle han genast försättas på fri fot och polisen skulle få den otacksamma uppgiften att informera allmänheten att man tagit fel person. Det skulle ha varit ett polisiärt fiasko utan dess like.
– Jag tog topsen och gav den till en utsedd springare som tog den till NFC. Vi fick besked vid 10-tiden att Nyqvists unika dna-profil stämde med dna:at från brottsplatsen. Det var en hundraprocentig överensstämmelse.
Vid 14-tiden var det dags att hålla dagens andra förhör med den misstänkte dubbelmördaren – som nu fått Johan Ritzer som advokat.
– Ritzer sa att han ville ha en kvart ensam med Nyqvist. Och det gick ju alldeles utmärkt. När advokaten kom ut sa han att Daniel kunde känna sig stängd om han blev pressad. Jag hade anat det.
Daniel Nyqvist valde att omedelbart erkänna att det var han som låg bakom dubbelmordet. Henry Jansén blev inte överraskad. Bara lättad.
Henry Jansén och Britt-Louise Viklund svarar på medias frågor när åtalet väcks.
– När man såg honom vid det första förhöret kunde man ana att det inte skulle bli något krångel. Man såg på honom att han var nära att erkänna. När vi kom till det andra förhöret erkände han. Jag hade på känn att han skulle erkänna.
Den kanske största mordgåtan i Östergötlands moderna historia hade just fått sin lösning. Men Henry Jansén insåg att det inte var läge att visa några känslor.
– Jag och Anders höll masken. Det här är ett tragiskt ärende från början till slut både för de drabbade, deras anhöriga och för gärningsmannen. Det var inga glädjeskutt. Det var ett förväntat erkännande och nu fick vi slutföra ärendet. Det var så det kändes.
När nyheten om att dubbelmördaren erkänt kablades ut i media började reaktionerna komma in. Även oväntade sådana. Henry Jansén fick uppmuntrande mejl och sms från okända personer.
– Jag fick meddelanden från Australien och USA. En svensk man i Australien hade följt ärendet. Det känns bra att många har visat sin uppskattning.
Blomsterbud lämnade in buketter till polishuset reception.
– Det kom från okända människor. Det stod att buketterna var från tacksamma medborgare och sådant i den stilen. Jag gav en bukett till Janne (Jan Staaf, som lett förundersökningen) och en gav jag till Anders. Vi hade ändå så mycket blommor hemma.
Daniel Nyqvist stod fast vid sitt erkännande även under rättegången i Linköpings tingsrätt. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och valde att inte överklaga till hovrätten.
– Det här är det största jag har varit med om under mina 46 år inom polisen. Nej, förresten det låter för positivt. Det är nog det ärende som jag kommer att minnas längst. Det allvarligaste och mest minnesvärda på olika sätt som jag har haft i mitt polisliv, säger Henry Jansén när han försöker att beskriva hur det känns att ha varit med om att lösa ett så uppmärksammat och traumatiskt fall.
Den 26 november var det tänkt att Henry Jansén skulle avtackas på polishuset och gå i pension. Det blev inte så. Han gick på semester utan att ha tagit farväl av sina arbetskamrater. Den 7 januari gör han sin sista arbetsdag genom att lämna in sin polislegitimation.
– Jag skulle ha haft avtackning den 26 november för mina närmaste kamrater men sedan kom coronapandemin och då sköt jag fram det till den 7 januari. Men det har jag också fått ställa in.
Henry Jansén känner inget vemod över att sluta som polis.
– Nej, jag känner inget vemod. Jag tycker att jag har gjort mitt inom polisen. Jag har jobbat i 46 år, det får räcka. Jag slutar med det här ärendet och jag är nöjd med resultatet. Det jag kommer att sakna är den sociala biten med kollegor. Det är jätteviktigt att man trivs med sina arbetskamrater, annars hade jag inte varit kvar i 46 år. Då har man varit jäkligt oföretagsam om man inte kunnat ändra på sin situation.
Något slags avslut blev det ändå för Henry Jansén. Tillsammans med sin hustru bjöd han i höstas in Peter Sjölund, Anders Bergmark, Britt-Louise Viklund och Jan Staaf, mannen som under så många år lett utredningen, till en stillsam middag.
När jag frågar vad menyn bestod av hör jag hur Henry Jansén ropar till sin hustru. Han återkommer snart med ett svar:
– Vi bjöd på råraka med löjrom, hjortfilé och till efterrätt hemgjord äppelkaka. Sedan gick det åt ett par flaskor rödvin också.
Under middagen berättade alla deltagare vilket minnen från mordutredningen som fastnat lite extra. Henry Jansén berättar att den händelse som sitter djupast inträffade under den sista rättegångsdagen.
– Anna-Lena Svensons man kom fram till mig och Anders och klappade oss på axeln. Han sa ingenting. Han tittade oss bara i ögonen. Det sa mer än tusen ord ska jag säga dig. Den klappen kommer jag inte att glömma. Man förstod vad han menade. Det tog bara en halv sekund.