Att tjejer som rör sig i riskmiljöer kan vara särskilt utsatta är inget nytt. Utsattheten beror framförallt på att polisen mera sällan har anledning att gå på tjejer. Därför får de – frivilligt eller under hot – bära på saker åt killarna: knark, stöldgods eller vapen.
Med den vetskapen i bagaget upptäckte de två – manliga – brobyggarna att de hade jätteproblem att få kontakt med flickorna.
– Flickorna kommer ofta från kulturer där man inte tar kontakt med okända män, säger Shirwan Bawari som har varit med från starten 2014.
Nu har arbetet med fokus på tjejer pågått sedan i februari då Catherine Gardell anställdes. Den tjänsten är inte permanent till skillnad från de två andra tjänsterna. Men det kan den bli. Före årsskiftet 2018 ska omsorgskontoret ha gjort en utvärdering som ska ligga till grund för att eventuellt permanenta också denna tredje tjänst, enligt Daniel Andersson (L), omsorgsnämndens ordförande.
Det gruppen har förstått under de här månaderna är att mörkertalet över hur många flickor som finns med i riskmiljöerna är stort. Av det enkla skälet att alla beter sig olika.
– En del är väldigt drivande medan andra mera hänger på, kanske lite utkanten. Men de behöver inte vara mindre i riskzonen för det. Det gäller att veta var man ska börja titta, säger Catherine.
Utöver Shirwan Bawari och Catherine Gardell finns också Alex Sivertsson i gruppen. Han har jobbat ungefär lika länge som Catherine.
Brobyggarnas främsta uppgift är att förhindra att barn och unga i åldrarna 10 till 20 år hamnar i brottslighet. Arbetet pågår i princip dygnet runt. Brobyggarna har årsarbetstid och kan därför själva avgöra när deras insatser behövs mest.
Att fokusera på flickor har gett resultat, det tycker de alla tre. Fler flickor finns nu på gruppens radar. Det har också haft det goda med sig att killar som sett den här kontaktmöjligheten självmant tagit kontakt med de andra i gruppen för att få hjälp att komma ur trassliga situationer.
Att många av flickorna i de utsatta miljöerna kommer från familjer som har rötter i hederskulturen gör dem extra utsatta. De kan ha utsatts för sexuella kränkningar eller till och med våldtäkter – som kan ha filmats – och de vågar aldrig anmäla det. Istället använder killarna det här mot dem, som utpressning för att få dem att göra det ena eller andra.
Flickan kan helt enkelt inte bara berätta för föräldrarna om det hon utsatts för. Det blir hennes eget ansvar. Det förklarar Shirrwan Barwari. Han är född och uppvuxen i Kurdistan och känner till religion och kultur i delar av mellanöstern. Det är en stor hjälp i hans arbete med ungdomarna.
– Hederskulturen är här för att stanna. Den finns här nu och det är bättre att myndigheter ser det och lär sig. Att förneka problemen hjälper inte, säger han.
Rent praktiskt går gruppens arbete ut på att vara närvarande. Fånga upp orossignaler från föräldrar, skola och socialtjänst. De deltar i möten med skola eller sociala myndigheter och jobbar med ungdomarna och de jobbar med deras föräldrar för att få dem att förstå barnens utsatta situation.
Nu är det förstås långt ifrån alla ungdomar som behöver brobyggarnas insatser. Men den personliga vinsten – och vinsten för samhället – om man så bara får tillbaka några få till skolan, är ovärderlig. Något som Daniel Andersson understryker.
– Vi vet att skolan är den absolut bästa boten mot att hamna i kriminalitet, säger han.
Summeringen hittills är att 23 unga som gruppen jobbat med har påverkats att gå klart i skolan eller har fått någon typ av anställning. Sex av dessa är heltidsanställda.
Ett bra resultat. Men inget som gruppen nöjer sig med. Det går alltid att bli lite bättre och göra lite till konstaterar de.
annika.ekstedt@ostgotamedia.se