Det var i fredags som Siv Milsten och Leyla Sarikahya packade bilen och åkte till Kungsbergsskolan. Leyla hade samlat in pengar från vänner och köpt vinterkläder, och Siv hade bakat saffranslängder, handlat solrosfrön, russin, socker och te och stickat vantar och halsdukar.
– Jag bakade på en hel liter så att det skulle räcka till 50 personer. Det var inför advent och jag ville visa en vänlig gest, bara. Vi kunde ha lite fredagsmys, tänkte jag, säger Siv Milsten.
Leyla tog med sig sina två barn, sex och fyra år gamla, och Siv sitt tioåriga barnbarn. Tanken var att hälsa på inne på flyktingboendet så att barnen kunde leka.
Väl framme blev de dock bryskt avvisade och hänvisade till Sporthallen.
– Vi säger att vi har färskvaror, med bröd som vi har bakat som vi inte vill lämna i Sporthallen. Och så frågar vi om det finns något annat vi kan göra för dem. ”Nej, de har allt de behöver!”, säger föreståndaren då, berättar Leyla Sarikahya.
När de gick mot bilen kom några av de boende gående från stan med ett par kassar. Leyla, som kan arabiska, pratade med dem och Siv lämnade brödet i påsarna.
– Då slänger föreståndaren upp dörren och skriker ”det räcker nu!” och säger på arabiska till flyktingarna att ”de vill er illa, de vill förgifta er”, säger Leyla.
– Då känns det som att allt rinner av mig. Står du och säger att mitt bröd är förgiftat? Vet du inte hut? säger Siv.
Leyla hörde flyktingarnas reaktion.
– De blev också ledsna och frågade ”vad är det du säger?”, säger hon.
– Det är ändå vuxna människor som har tagit sig ända hit. Tror du inte att de har omdöme att se vad som är välvilja och vad som inte är det? säger Siv Milsten.
Securitas-vakten som bevakar boendet ryckte också in och hotade med att kalla på polis.
– Då blev mitt barnbarn riktigt rädd. Hade inte barnen varit med hade vi gärna stannat och pratat med en polis, men då åkte vi, säger Siv.
Framför allt är hon och Leyla bekymrade över de signaler som sänds till de nyanlända: att svenskarna vill dem illa.
– Jag vill möta dem, se dem i ögonen och säga att vi ser er och visa att det finns folk som vill ta emot dem, säger Leyla.
– Jag hade gärna velat hälsa på dem och fråga om de behövde hjälp med något annat. Jag har körkort och kan åka och handla med dem eller bara hjälpa dem att komma till rätta. Och så vill jag vara stolt över Sverige och svenskarna. Det är så många som försöker smutsa ner nu, säger Siv Milsten.
När flyktingmottagandet leder till orimlig arbetsbörda för många som arbetar med det, tycker de också att det är synd om de på ett så hårt sätt får veta att de är icke önskvärda.
– Ta nytta av oss som vill hjälpa till! Vi hade planer på vad vi ville göra om vi bara fick komma in. Göra pyssel, visa den svenska kulturen för barnen, sjunga sånger. Jag och mina barn hade gjort julklappar och tänkte att vi kunde ordna en fiskdamm eller något, säger Leyla Sarikahya, som själv kom som flykting från Irak när hon var barn och vet vad som behövs.
Hon har i efterhand varit i kontakt med verksamhetschefen Snezana Nero (se artikel här intill) och tycker att hon fått ett väldigt bra bemötande. Men både hon och barnen är fortfarande skakade över hur det blev utanför boendet.
En hel del vinterkläder har de kvar och vill helst lämna personligen. En del har de gjort sig av med.
– Nu sitter tiggarna i Tornby med mina kläder i stället, säger Siv Milsten.