Henrik tog sig till skolan på måndagen, men därifrån ringde skolsköterskan och undrade om det hänt något? Maj-Lis for och hämtade sin son, och skjutsade honom till barn- och ungdomspsykiatrin. Hjärnan hade blivit sjuk. Henrik hade drabbats av en psykos.
– Han hade varit utsatt för mobbning, säger Ingvar. Henrik berättade väldigt lite, men skolbussen var hemskt jobbig.
Psykosen släppte. Efter en vecka på BUP blev Henrik utskriven. Sen gick han tillbaka till skolan och livet fortsatte. Henrik tog studenten. Men på sommaren när han var 19 år så hände det igen. En ny psykos.
– Han blev väldigt ensam när kompisarna drog, säger Maj-Lis.
– Det är så med bipolära, att under den maniska fasen är de skitdumma, säger Ingvar. De kan allt och äger hela världen. Man blir trött på dem.
– Men sen gick det bra, han fick jobb som 21–22-åring, fortsätter Maj-Lis.
Golfresa blev katastrof
Henrik flyttade hemifrån när han var 24 och det fungerade fint. Han är skötsam och stillsam. Lågmäld, samtidigt som han har humor och är snabb i huvudet.
2001 kom den största smällen, när företaget sa upp folk och Henrik hörde till dem som blev arbets-lösa. Han åkte på golfsemester för att koppla av, men det blev katastrof. Sistakvällen blev Henrik brutalt rånad. Där låg han, ensam och sönderslagen på ett sjukhus tills Ingvar kunde flyga dit. Så började sju års kamp med olika mediciner och mot arbetslösheten.
– För sju år sen fick Henrik en ny läkare som bytte ut alla mediciner, säger Maj-Lis. Sen fick han börja arbetsträna på ett nytt företag, och det ledde till ett riktigt jobb. Han trivdes jättebra och har en väldigt bra chef.
Sluten psykiatrisk vård
Allt flöt på, tills Henrik plötsligt en dag i våras dyker upp på jobbet och berättar att han vunnit pengar. Han bjuder arbetskamraterna på lunch och är glad och uppåt. Innan han kraschar. Nu blir det 17 dagar inne på sluten psykiatrisk vårdavdelning. Henriks sjukdomsskov är långt och djupt. Det krävdes ett stort antal ECT-behandlingar (elbehandlingar) för att häva det och förebygga nya skov.
– När man är inne i en manisk fas har man ingen sjukdomsinsikt, förklarar Ingvar. Man tycker att man äntligen mår lite bra, och känner sig glad. Annars medi-cinerar man ju hela tiden och det håller humöret nere på en låg nivå.
– Henrik är alltid noga med att äta sina mediciner, flikar Maj-Lis in.
Låg kunskapsnivå
Båda makarna tycker att kunskapsnivån om vad bipolär sjukdom innebär är låg ute i samhället. Folk har inte en aning, och det kan leda till utanförskap för den sjuke. Efter Henriks senasteskov åkte Ingvar upp till hans arbetsplats och berättade för arbetskamraterna där hur denna sjukdom yttrar sig.
– Visar man att man inte tror på det han berättar när han är manisk, så kan han bli aggressiv, säger Ingvar.
– Han styrs av inre röster. De kan vara goda eller onda. Ibland blir de som vänner, berättar Maj-Lis.
Men det viktiga är att Henrik är Henrik, och det han säger och gör när han är i sina maniska faser är inte han. Det är sjukdomen som talar.
Syskonen, två bröder, har bildat egna familjer. Henrik har genom åren firat högtider och semestrar tillsammans med sina föräldrar. En moster har varit viktig och alltid ställt upp. Och med åren har Henriks skov kommit med allt längre mellanrum.
Blir det inte slitigt mellan er ibland, när ni är så nära?
– Jo, det kan det bli. Henrik kan bli hemskt arg på oss, tycker att vi lägger oss i, säger Maj-Lis.
– Men när ska man sluta med det, undrar Ingvar. Vid 25 år, 30, 40...? Man måste finnas med och engagera sig.
Fotnot: Namnen är fingerade.