Ulrika är en liten ort, med bara 202 invånare det senaste årsskiftet. Men med mestadels ideella krafter har Ulrikaborna lyckats hålla liv i butik, bensinmack, camping, marknad och en hel del annat.
Samhällets eldsjäl nummer ett sedan decennier tillbaka är Bertil Andersson, snart 85 år fyllda. Som ordförande i Hembygdsföreningen talar han sig nu varm för det senaste projektet: att bygga en samlingslokal vid Källeryds hembygdsgård.
– Vi har många evenemang där. Nationaldagsfirande, midsommarfirande, hembygdsdag, mopedrallyn, julmarknad ... Då är det massor med folk och full fart i kiosken. Men det finns inget vatten och avlopp. Kaffet måste vi köra dit och det finns bara ett torrdass att erbjuda besökarna.
Att handikappanpassa och dra in vatten i de gamla byggnaderna – den äldsta fanns redan när byns kyrka uppfördes 1737 – låter sig inte göras, menar Bertil. I stället söker föreningen bygglov för en ny, 115 kvadratmeter stor byggnad.
– Vi tänker oss ett hus i gammal stil, med stående panel, springläkt och Falu rödfärg. Vatten och avlopp skulle betyda mycket för oss. Själv är jag gammal nu, men man vill ju att de efterlevande ska få det lite bättre än vad vi hade, säger Bertil.
Kruxet är pengar. Föreningen har en grundplåt – bland annat har man fått in pengar genom att tillverka grillkol och tjära. Men man behöver på något sätt skramla ihop i runda slängar en miljon kronor till.
– Många Ulrikabor är beredda att hjälpa till. Sedan hoppas vi på arvsfonden och på EU-pengar via Leader Folkungaland. Det kan ta lite tid innan vi får ihop det som krävs, men vi har ingen brådska. Hynna hänger inte på gärsgårn, som vi sade förr.
Hembygdsföreningen hoppas också på hjälp från Linköpings kommun. Ett vädjande brev skrevs till kommunfullmäktige i oktober i fjol.
– Vi har inte fått någon respons på brevet. Men nu är ett möte bokat med landsbygdsstrategen som ska ta med sig några politiker ner. Vi får väl se vad det ger.
Bertil tycker att Ulrika är styvmoderligt behandlat.
– Före valet var politikerna pigga på att besöka oss, men sedan dess har vi inte sett mycket av dem. Vi fick en brandstation och de tycker väl att vi ska vara nöjda med det. Men se, det är inte Andersson!
Han räknar upp några beslut som försämrat för Ulrikaborna.
– Vi hade en distriktssköterskemottagning, men den stängdes. Nu måste vi åka till Kärna för minsta blodprov. Där träffar man alltid andra Ulrikabor. Det vore väl bättre att sköterskan kom till oss.
– Alla mellanstadielever måste numera åka till Nykil. Det har varit svårt att få tag på lärare i Ulrika, men jag förstår inte varför de permanentar Nykilslösningen. De får väl se till att avlöna lärarna så att de lockas att komma hit.
– Ner mot sjön finns en kommunal tomt som man bara låter växa igen i stället för att till exempel bygga bostäder. Nu har de ritat in den som "park". En park är väl det sista vi behöver i Ulrika, vi bor ju mitt i en park!
Bertil Andersson är dock inte den som gräver ner sig i motgångar. "Ulrika är en framtidsort", utbrister han plötsligt. Jag frågar vad han grundar påståendet på.
– Jo, men alla som bor här säger att det finns en hög trivselfaktor i Ulrika. Vi har bra bussförbindelser, butik, mack, fiber och företagshotell. Och förhoppningsvis har vi snart en ny samlingslokal.