Cancerdiagnosen kom med mycket ångest, oro och rädsla, minns Sarah Cederström. Hon beskriver det som dödsångest. Hon hade svårt att lugna sig själv och hon kunde fysiskt känna pulsen slå. Värst var det samma morgon som behandlingen skulle påbörjas.
"Tänk om det är cancer, tänk om det är cancer, tänk om det är cancer."
Den tanken ekade i Sarah Cederströms huvud, när hon upptäckte en knöl i sitt ena bröst den där oktoberdagen för snart fyra år sedan.
Efter den första kontakten med vården kände hon sig dock lugnare. Hon fick höra att det troligtvis inte rörde sig om cancer, att knölen kunde bero på var hon befann sig i menstruationscykeln och att hon skulle återkomma om den inte försvann.
– Jag var så pass ung att jag inte hade börjat gå på mammografi, så det var inte troligt att det var bröstcancer ändå, förklarar Sarah.
Men, knölen försvann inte. Hon, som var drygt 30 år, fick därmed ta kontakt med vården igen. Under någon månad undersöktes hon genom både mammografi, ultraljud och biopsi.
Snart skulle det visa sig att "tänk om"-tankarna hade haft rätt. Det var cancer.
Sarah minns fortfarande dagen då hon fick beskedet. Hon satt i väntrummet inför sitt planerade läkarbesök, med en ihärdig nervositet hängandes över sig. När läkaren dök upp hade han en sjuksköterska med sig.
– Då tänkte jag direkt att ”om han ska bara säga att 'det är lugnt, det är ingen fara det vi har hittat, vi ska bara operera bort en liten förändring', varför skulle han ha med sig en sköterska då?”.
Beskedet, att läkarna hade hittat cancer i hennes bröst, vände upp och ner på hennes tillvaro.
– Alltså, man blir bara tung i hela kroppen. Armarna var som bly. Jag kunde inte röra mig. Man blir bara… Jag vet inte...
Sarah letar efter orden, fortsätter sedan:
– Man blir så chockad. Det var nästan så att man ville säga ”men du, ska vi dubbelkolla personnumret? Är du på rätt person?”. Det blir så overkligt.
Men läkarna hade rätt personnummer, de pratade med rätt person. Sarah hade cancer – och den tanken fick hon helt enkelt förlika sig med.
Sarah Cederström upplever att hon har fått bra stöd från maken Magnus Holmström. "Det är aldrig så att jag har känt att jag inte har fått någon stöttning eller förståelse, för han har varit sjuk själv och vet hur det är när man verkligen inte kan eller verkligen inte orkar, vilket nog annars kan vara svårt att förstå när man är anhörig", säger hon.
Det livsomvälvande beskedet fick Sarah och hennes Magnus Holmström att gifta sig. De har varit ett par sedan 2009, men något bröllop hade aldrig blivit av. Förrän 2020.
– Det kom i en ångestvåg till mig. Jag tänkte "men herregud, tänk om det här går åt pipsvängen nu".
Sarah skrattar, tillägger:
– Jag bara kände att "nej, vi måste gifta oss".
Hur reagerade du på det, Magnus?
– Jag har inte varit så mycket för att gifta mig innan, men jag tyckte att nu var det väl läge att göra det.
Viktigt för Sarah var att bröllopet skulle ske innan den första cellgiftsbehandlingen, innan hon tappade håret och riskerade att känna sig fysiskt sjuk. De hade därmed två veckor på sig.
Bröllopsklänningen, den första och billigaste som dök upp på nätet, beställdes.
Blommorna fixades i sista sekund.
Fotografierna togs av bröllopsgästerna.
Bröllopsmiddagen, beståendes av smörgåstårta, åts hemma i Ljungsbro.
Men, i all sin enkelhet blev det en väldigt fin dag.
– Det var det som var så häftigt ändå. Klänningen var perfekt, vi fixade ringar och de hann i tid, blommorna var jättefina, säger Sarah.
Sarah Cederström och Magnus Holmström gifte sig bara några dagar innan Sarahs cancerbehandling skulle påbörjas.
Gick det att lägga sjukdomen åt sidan?
– Ja, det tycker jag. Då kändes det inte som att jag var sjuk, men sedan är det också så att innan man väl har påbörjat behandlingen känner man sig ju inte sjuk. Det var hela tiden en känsla av att någon skulle komma på att de hade tagit fel person, för jag kände ingenting. Jag kände knölen i bröstet, absolut, men jag mådde inte dåligt på något sätt.
Bara några dagar senare skulle Sarah dock bli påmind om cancern. Behandlingen, som sammanlagt pågick under ett år och fyra månader, gjorde henne väldigt matt och trött, samtidigt som hon stundtals kände sig illamående. Därtill drabbades hon av dimsyn, som vissa dagar tvingade henne till att enbart ligga på soffan. Magnus fick därmed dra det tyngsta lasset hemma, med både hushållssysslor och omhändertagande av den då tvååriga sonen Albin.
– Det var en stor belastning, det var det ju. Först att försöka hjälpa Sarah, få henne att må bättre, och sedan samtidigt ta hand om Albin, säger Magnus och fortsätter:
– Det svåraste var att stressa av på kvällen, men jag försökte ta en halvtimme varje kväll innan jag skulle gå och lägga mig, för att försöka varva ner.
Fanns det utrymme för dig själv och dina känslor?
– Nja, men jag har inte så jättestora behov själv heller. Under en sådan här period tyckte jag inte att det var något konstigt, att plocka bort sig själv och sina egna behov, säger Magnus.
Magnus Holmström uppskattar hur vården hanterade Sarah Cederströms cancerdiagnos. "Det de gjorde väldigt bra var att de förstorade och förminskade ingenting, utan de hänvisade till fakta, att 'än så länge vet vi ingenting och därför pratar vi inte om vad som skulle kunna hända, utan vi tar reda på vad det är först och sedan behandlar vi efter det'", säger han.
Sarah själv hade dock svårt att förhålla sig till det faktum att hon plötsligt inte riktigt visste hur långt orken skulle räcka. Vad kunde Magnus förvänta sig av henne? Skulle hon orka plocka ur diskmaskinen i dag? Sätta i gång en maskin tvätt? Ta en dusch?
Maken har i sin tur varit stöttande genom hela sjukdomsförloppet, enligt henne. Han har aldrig förväntat sig något, aldrig ställt krav. All stress som hon har känt har kommit från hennes egna krav och förväntningar.
– Man vet att det är jättetufft med en tvååring och allt runtomkring. Då kan man väl i alla fall kämpa sig igenom att plocka ur diskmaskinen? Eller plocka undan något eller tvätta något? Men ja, ibland gick det inte, konstaterar Sarah.
Hon tror att Magnus förståelse delvis har att göra med att han själv vet hur det är att vara sjuk. Båda två har, i olika perioder, fått ge mest, dra det största lasset, vara ett stöd för den andre.
– Vi började vår resa för många år sedan med att Mange var jättesjuk, förklarar Sarah.
Hon fortsätter:
– Han har haft inflammatorisk tarmsjukdom, opererats massor i magen och varit jättejättedålig. När vi började träffas hängde vi mer på sjukhus än hemma.
Med två veckor till Sarah Cederströms cancerbehandling bestämde hon och Magnus Holmström sig för att gifta sig. Bröllopet blev litet och intimt, inte bara på grund av tidsspannet utan också pandemin, men de är nöjda med dagen. På bilden syns paret tillsammans med sonen Albin.
Paret har, genom sjukdomsperioderna, fått lära sig att fokusera på det som är viktigt på riktigt. Under de mest kritiska faserna, som när Magnus låg inlagd på intensivvårdsavdelningen eller Sarah behandlades för sin bröstcancer, var vardagssaker som disken helt oviktiga för dem båda. Huruvida vardagsrumsbordet var avplockat eller inte, när Magnus kom hem efter jobbet, var aldrig värt att störa sig på, framhåller han.
– Det är inte viktigt, det är bara lite grejer, konstaterar han.
Hur skulle ni säga att er relation har utvecklats av era olika perioder som sjuka?
– Jag vet inte… Det är svårt att säga, för vad skulle ha hänt om det inte hade hänt? Men jag tror absolut att det gör att man kommer närmare varandra och att man blir mer säkra på varandra, säger Sarah.
– Ja, man blir mer samspelta, fastslår Magnus.