Anitha Carlsson, ledningssköterskan, är klar med genomgången, eftermiddagsgänget är redo att börja sitt pass, när Anitha skickar med några sista ord: "Save some lives and spread some love." (Rädda några liv och sprid lite kärlek.)
Scenen är som hämtad ur en amerikansk tv-serie, där gruppledaren skickar ut sitt manskap för en ny arbetsdag.
Men det här är verklighet, det här är akutmottagningen på Universitetssjukhuset – här räddas det liv varje dag.
Eftermiddagsgänget tar vid efter en intensiv morgon och förmiddag, så som det ofta är på måndagar, och alla tre teamen, A, B och C, börjar nu komma ifatt.
På team C, längst bort från ambulansintaget på den långsmala, nybyggda akutmottagningen, sitter sjuksköterskan Alexandra Brage vid en av datorerna i kontorslandskapet som är placerat mitt i lokalen.
Runt landskapet ligger de patienter som inte har fått egna rum.
Alexandra pratar i telefon, hon skrattar, knappar på datorn och ser avslappnad ut.
Bredvid henne, vid en annan dator, sitter kollegan Ellen Westerling.
När Alexandra avslutar telefonsamtalet börjar de diskutera priolistan de har framför sig på datorn. Listan över patienter som de har tagit emot, och de som är på väg in, på avdelningen.
– Alla patienter prioriteras, förklarar Alexandra. Har du ont i foten får du garanterat vänta ett tag, har du ont i hjärtat, eller annat livshotande tillstånd, får du nästan lika säkert komma in direkt.
Ellen har bara jobbat på akuten i sju veckor. Alexandra har gjort det till och från i flera år.
– Det är ett roligt jobb, man vet aldrig vad som händer, säger Alexandra.
– Det var en av anledningarna att jag ville börja här, att ingen dag är den andra lik, säger Ellen. Man får dessutom en väldigt bred kunskapsbas och lär sig mycket om kirurgi, medicin och ortopedi.
Att vi sitter mitt på en akutmottagning är svårt att tro.
Ingen springer, ingen skriker, ingen är ens högljudd, alla jobbar lugnt och kontrollerat.
Alexandra reser sig för att gå och ta emot en patient som rullas in på avdelningen.
Hon hälsar på patienten och den anhörige, de säger att de har fått vänta länge, innan hon börjar undersökningen.
– Vi tittar så patienten andas, att cirkulationen fungerar och att man kan svara för sig, att man verkar redig, berättar hon.
– Många är såklart oroliga när de kommer hit, säger Ellen. Många är också frustrerade, att de fått vänta, och frågar varför läkaren aldrig kommer. Men när vi förklarar finns det oftast en förståelse.
Patienten Katarina Klingstedt kom in med hjärtsmärtor vid halv tolv. Nu är klockan tre och hon ligger i rum 13 och väntar på läkarens besked.
– Alla undersökningar och möte med läkare gick väldigt snabbt. Men nu är det lite väntan, säger hon.
Det är första gången i vuxen ålder som Katarina är på akuten.
– Jag brukar mest besöka vårdcentralen. Min bild innan var den långa väntan i väntrummet, den har man ju hört talas om, men så blev det inte för mig. Jag kom in snabbt, på en halvtimme ungefär. Jag har fått ett jättebra bemötande, det känns lugnt och harmoniskt här.
När vi sitter hos Katarina knackar Lars-Olov Johansson på dörren, han är klädd i röd Röda korset-skjorta och frågar om Katarina vill ha fika.
– Ja gärna! säger hon.
Lars-Olov, eller Lasse som han kallas, är en av sexton Röda korset-volontärer som turas om att hjälpa till på akuten. Ovärderlig hjälp, enligt personalen.
– Jag jobbar som en steward på ett flygplan. Frågar om de vill ha kaffe, fika eller annat, och barnen om de vill ha glass. Jag frågar förstås läkarna först så att det är okej att jag ger patienterna något.
Hur kommer det sig att du började med det här?
– Jag såg Röda korset-volontärer första gången i Visby när vår son behandlades för hjärntumör. Sen hamnade vi här och då noterade jag att de behövde hjälp med tidningar och fika och annat. Jag känner att jag ger tillbaka till vården efter att ha fått väldigt lång, fin vård innan vår son till slut avled.
– Är man social och tycker om att träffa människor så är det ett jättetrevligt jobb. Det är väldigt uppskattat, både bland personal och besökare. Människor är ju ofta här i många timmar så kommer det nån med kaffe känner de sig omhändertagna och blir genast lite gladare.
Lasse och hans fru bor vinterhalvåret i Spanien och tycker att akuten där på flera sätt fungerar bättre.
– Vi besökte akuten här en hel del runt jul och nyår, då vi flög hem från Spanien, och det tog ungefär sex timmar per besök. När vi var på universitetssjukhuset i Elche, i Spanien, väntade vi fem minuter till första provtagningen och 20 minuter till röntgen. Nu vet att jag att de här i Linköping, precis som i Spanien, har börjat ta hand om de lättaste patienterna i ett rum intill väntrummet, så patienterna inte ens behöver komma in. Det tror jag är bra.
I stort sett varje vecka tar akuten emot både svenska och utländska studiebesök. Alla vill se hur teamarbetet fungerar, hur Linköping jobbar med specialiserade akutläkare i stället för roterande läkare från andra avdelningar som många andra akutmottagningar gör.
Personalen vi möter hyllar teamen, både för tydligheten i arbetet och för gemenskapen.
Erika Elebring, sjuksköterska i team A:
– Alla får komma till tals på ett bra sätt. På andra avdelningar kan man se en helt annan hierarki, här är vi ett team oavsett om man är läkare, sjuksköterska eller undersköterska. Arbetskamraterna är en stor del i arbetsglädjen. Man får en tydlig bekräftelse på att man gör något bra. Plus att det är ett självständigt arbete, även om det är i team.
Ellen Westerling håller med:
– Det är mycket eget ansvar och egna beslut, men man har ändå många runt omkring sig som man kan fråga och som backar upp en. Det blir extra tydligt när vi jobbar i team med läkare och undersköterskor. Man står aldrig helt ensam.
Lisa Gyllander, sjuksköterska i team C, säger:
– Gemenskapen är en av de roligaste sakerna med att jobba här, att vi är en stor personalgrupp med många lika personligheter. När det är mycket här kan säkert andra uppleva det som kaotiskt, men vi har en struktur, som ett slags organiserat kaos. Ibland får vi jobba hårt för att upprätthålla strukturen men den finns där.
Lisa fortsätter:
– Jobbigast är det när det är fullt med patienter, när man springer hela dagen utan att sitta nånting. Då är det klart att den höga pulsen följer med hem. Sen känner man sig förstås otillräcklig ibland, men det är inte när de riktigt dåliga patienter kommer, då finns det resurser, då tar vi allt vi har till den patienten. Det är de man inte hinner med, de som inte är livshotande sjuka och kan prioriteras ned och få vänta länge, som skapar den känslan.
Många sjuksköterskor slutade på akuten när tre-tre-modellen (tre arbetsdagar och tre lediga dagar) togs bort i regionen för ett antal år sedan och ersattes med andra schemamodeller som innebär mindre återhämtningstid.
Ett missnöje som fortfarande lever i högsta grad. Alla sjuksköterskor vi talar med är kritiska mot femskiftet.
Erika Elebring säger:
– När man är mitt uppe i det så gör man det bästa av situationen. Jag älskar mitt jobb, det funkar inte att slå bakut och vägra jobba. Men vi vet alla hur vi vill ha det i stället och vad som behöver göras för att få det bättre.
Vad är det?
– Det saknas en sjuksköterska på morgonen. Helt klart. Ett eller två huvud till på morgonpasset skulle betyda mycket. Det är väldigt skört idag. Vi har bara två team fram till klockan tio med sammanlagt fyra sjuksköterskor, inklusive ledningssköterskan. Plus två undersköterskor och tre läkare. Mellan åtta och tio kan det hända väldigt mycket.
Kollegan Lisa Gyllander säger:
– Femskift innebär många olika skift och långa nattpass. Det är mentalt krävande. Jobbar man heltid och natt kan det bli 34-timmarsvecka, men lägre än så blir det aldrig. Hade man haft en annan arbetstidsmodell med mer återhämtning så hade man säkert orkat passen bättre. Jag är ofta uppe i varv när jag kommer hem och det tar oftast lång tid innan jag kan slappna av.
Alexandra Brage håller med:
– Som det är nu hinner vi inte återhämta oss mellan passen. När man tog bort 3-3 tog man bort en fungerande modell. Då fick man en ordentlig återhämtning.
Har ni hög omsättning på sjuksköterskor?
– Ja, jättehög. Det är en krävande arbetsplats. En del orkar inte. Jag tror att mycket handlar om att antingen gillar man det akuta eller inte.
Kuratorn Teija Palmborg älskar det akuta arbetet.
– Det är jättekul, aktion hela dagen. Jag tror alla här tycker om det, att få vara med och påverka och hjälpa omedelbart. Det är fantastiskt att se hur effektivt teamen fungerar. Vi räddar verkligen liv dagligen.
När kopplas du in?
– Det finns tre kriterier för det. Rädda hjärnan-larm (stroke), hjärtstopp och traumapatienter (olyckor). Då tas jag in för att ta hand om de anhöriga. Jag förser dem med ett rum, något varmt att dricka och kanske något att äta. Vill de vara med i akutrummet så är jag med dem och håller koll så de anhöriga inte blir nya patienter. Jag jobbar också med psykiskt illamående. Många unga mår dåligt idag. Och vid dödsfallen är jag med som anhörigstöd.
Dödsfallen gör förstås akutarbetet väldigt speciellt.
– Man vänjer sig aldrig vid dem, säger sjuksköterskan Lisa Gyllander. De tar alltid på en. Jag pratar mycket med kollegor. Kunde vi gjort något annorlunda? Vad gjorde vi bra?
Lisa tycker att arbetet på akuten har gett henne en ny syn på livet.
– Ofta när folk talar i vardagen så tänker jag ”det är väl inte så farligt”, samtidigt som jag kan oroa mig, nu när jag vet att vad som helst kan hända när som helst.
Anitha skickade iväg er i början av passet med orden "Save som lives and spread som love". Känner du att ni räddar liv och sprider kärlek?
– Ja, det gör jag. Vi är närvarande på ett bra sätt. Jag brukar själv tänka att jag inte kan göra alla friska, men jag kan få dem att känna sig trygga och ge dem den information de behöver. Finnas för dem, hjälp på vägen, en trygg grund för fortsatt behandling. Det tycker jag är en viktig uppgift för oss på akuten.
FOTNOT: Patienten Katarina Klingstedt låter hälsa att hon mår bra idag.