"Efter en halvtimme föll vi i varandras armar och ingen ville släppa taget. En annan vandrare blev förbryllad och tog den här bilden", berättar Helena.
Efter 25 år i landstinget sa Helena Swanström 2015 upp tjänsten som enhetschef. Hon hade haft några relationer sedan skilsmässan 2000, men livet kändes som ett evigt snurrande runt samma axel.
– När jag sade upp mig var det som att jag fick en spark i baken och axeln bytte lutning. Det tidigare otänkbara blev plötsligt tänkbart.
Hon tog ett välbetalt halvtidsjobb som sjuksköterska på norska västkusten, betalade av lån och började planera för en höstvandring på Compostellaleden i Spanien. Leden på 83 mil som skär rakt genom landet.
– Jag hade aldrig vandrat tidigare, men nu köpte jag utrustning och började bygga upp mig. Det kändes viktigt att vandra ensam, som en både yttre och inre resa.
Samtidigt genomgick kanadensaren Michel Desrosiers en tuff tid. Hans syster, bosatt i Afrika, hade just avlidit i cancer och han var där för att ta hand om allt efteråt. Direkt efter åkte han till . . . Compostellaleden.
Han började gå. Helena hade startat en vecka tidigare och gick långt före. Men han kom ifatt och på ett hostel möttes deras blickar i en spegel, när Helena borstade tänderna. Det var dag 19.
Han berömde hennes vackra hår och de började prata. En halvtimme senare omfamnade de varandra.
– Vi ville aldrig släppa taget. Jag tror definitivt på kärlek vid första ögonkasten, men det krävs mod att följa hjärtat, säger Helena. Jag kände mig hemma och "här vill jag vara". Det fanns ett slags igenkänning också. Det är svårt att förklara.
"Det var viktigt för mig att göra den här vandringen ensam, jag behövde det. Men ideligen lyckades jag stöta ihop med den där kanadensaren..."säger Helena.
Efter två dagars gemensam vandring delade de på sig, men lyckades stöta ihop igen. Och igen. Vandringens sista fem dagar gick de sida vid sida.
Michel åkte hem till Kanada och Helena till Linköping. I samband med Michels jobbresa till Tyskland bestämde de träff och efter två dagar friade Michel.
– Han var förbryllad över sin spontana fråga och jag lika förbryllad över mitt snabba svar. Vi var ju inga oerfarna ungdomar direkt...
På midsommarafton 2016 gifte de sig och Helena flyttade till Kanada. Hennes barn skulle snart börja universitetet och har en fin och nära relation med sin pappa.
Första råkade de stöta på varandra på en spansk vandringsled. När de återsågs i Tyskland friade Michel efter två dagar – och Helena sa ja. De var lika förbryllade båda två.
Magkänslan stämde. De brukar skoja om att deras kärleksmöte riggats av någon där uppe: "Titta på de där två själarna. Vi låter dem gå Compostellaleden och ser vad som händer."
– Det går inte en dag utan att vi känner tacksamhet över vårt möte. Jag brukar tänka att när något går enkelt är det ofta rätt.
Säger Helena, som inte vandrar ensam mer.