Med sig hade Agneta Björck och Bengt Johansson två klassfoton. Årets och det från året innan. På årets foto är en Felicia avbildad som de inte känner igen. En mörk och sorglig bild av en flicka som året innan log in i kameran med glänsande blick. På årets foto är blicken mörk. Felicia är tio år gammal och hon går i fjärde klass.
Felicia berättar: ”Jag förändrades helt. Jag umgicks med kompisar i klassen som hade ’högre status’. Jag som förr visste vad jag ville lät dom styra. De sa vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle sminka mig. Jag blev budbärare mellan dem och killar de var intresserade av. Jag var som en docka de kunde säga åt vad den skulle göra. Jag lät dem bestämma, tog på mig en mask.”
Felicia var aldrig något jobbigt barn. Hon var spännande, full av hyss och bus, skratt och uppfinningsrikedom. Hon var en unge som exploderade i känslor båda glada och ledsna. Vart än familjen kom hittade hon kompisar. I kvarteret där de bodde kände hon alla, vuxna som barn.
Agneta bad aldrig Felicia att gå för att hämta något.
– Kan du skutta iväg och hämta.
Så sa hon i stället eftersom Felicia antingen skuttade eller sprang.
Så här beskriver Felicia sig själv: ”Jag är väldigt social, kreativ och jag känner starkare än de flesta. Det är egenskaper som jag tycker väldigt mycket om. Jag vill göra mycket och det jag gillar, gör jag till hundra procent. Jag är perfektionist, om något blir bara lite fel så slänger jag hellre och börjar om. Jag kan inte göra något halvdant, det går inte. Jag kan bli stressad fastän jag egentligen har mycket tid. Jag inser inte det förrän jag är klar och ser att det finns tid kvar. Jag kan bli så trött i huvudet att jag inte kan tänka, men jag kan koncentrera mig väldigt länge på sådant jag gillar.”
Felicia var ett barn med starkt självförtroende. I själva verket trodde hon sig kunna allt och var snabb på att delge omgivningen det. Ibland hade hon förstås inte svaret, men det kunde hon snabbt avfärda med att hon glömt. Det var först i skolan som Felicia fick känslan av att hon inte var bra. Det verkade stört omöjligt att lära sig läsa och skriva. Så småningom kom hon till en speciallärare.
Felicia igen: ”Hon gav mig en bok och sa att jag skulle läsa, men allt flöt bara omkring och blandades ihop. Då fick jag en annan bok, men det gjorde ingen skillnad.”
I klassrummet hade Felicia svårt att sitta still. Alltid glad och hjälpsam gick hon runt och frågade sina kamrater om de behövde hjälp. Rasterna var hennes bästa ämne. Kompisarna var så viktiga att det blev väldigt fel när hon ibland sattes ensam i ett rum för att få jobba ostört.
Felicias föräldrar förstod snart att allt inte fungerade som det borde. De krävde att få träffa lärare och ibland rektor för att reda i Felicias skolsituation. Tidvis blev det möten var fjortonde dag. Alltid fick de veta att det inte fanns något att oroa sig för. Felicia var ju så glad och hjälpsam. Men hon lärde sig inte läsa, skriva och räkna och det är ju i mångt och mycket vad skolan handlar om. Fixar man inte det blir man snart efter i allt. Det var det som hände i fjärde klass. Självförtroendet blåstes bort och Felicia sökte sig till dem som inte heller fick bekräftelse i skolan. Agnetas flicka ordnade sitt hår i en stor och burrig frisyr, sminkade sig svart runt ögonen och det glada försvann och ersattes av en allvarlig ansiktsmask.
Agneta har ett försprång jämfört med många föräldrar. Hon har arbetat i trettio år som sjuksköterska inom missbruk, psykiatri och neuropsykiatri. Det gör henne säker på sin sak den där dagen på väg till rektorn med ett budskap. Fotografierna har hon med sig för att ta till om det inte räcker att resonera. Hon har fattat ett beslut tillsammans med pappa Bengt och de sätter sig hos rektorn och försöker komma fram till ett gemensamt beslut om att Felicia ska få genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Agneta vet med sin erfarenhet att Felicia har adhd men de lyckas inte övertyga rektorn. De får ta fram bilderna och visa rektorn på den förvandling deras dotter genomgått. Agneta förklarar för rektorn hur det kan bli för tjejer med adhd om de inte får rätt stöd.
De får aldrig något riktigt medhåll, men det beslutas i alla fall att det ska bli en utredning.
Felicia är glad över sin diagnos. Hon gillar att vara den hon är och hon har massor med tricks för att hantera baksidorna av sin personlighet. Men även om diagnosen gav större utrymme för stöd och hjälp i skolan har inget skött sig själv. Under perioder var Agneta med i skolan en dag i veckan och mötena fortsatte.
Det kanske inte är busenkelt som Agneta uttrycker det, men det går att få undervisningen att fungera för alla. Receptet är att lyssna på vad barnet själv säger att det behöver, menar hon. Lyssna på barnet, upprepar hon ofta, de vet vad som behövs men inte hur det ska komma till. Det blir de vuxnas uppgift att lösa. Det viktigaste av allt är att de vuxna ser individens styrkor och inte bara deras oförmågor.
Felicia ger exempel på hur lärare kan sänka eller höja: ”Jag ville göra det nationella provet i engelska, men min lärare sa att jag ändå inte skulle klara det. Hon tyckte inte jag skulle göra provet men jag ville. Jag klarade förstås ingenting. Om inte läraren tror på att jag kan då kan jag inte heller. En annan lärare såg att jag blev stressad över ett prov. Han sa: vi sätter oss i ett rum och pratar. Så vi pratade om ämnet och han frågade under tiden saker och jag berättade. När vi var klara sa han att jag klarat provet och jag hade inte ens förstått att han förhörde mig.”
Det fungerade aldrig riktigt bra i skolan, fram till att Felicia bytte skola i åttan. Då plötsligt fick hon det bemötande hon behövde. Hon fick hjälp med planering, hon fick inte göra läxor mer än 20 minuter om dagen, hon fick gå på rast när hon behövde, hon fick hjälp med vad hon skulle ta med hem och vad hon kunde lämna i skolan. Kort sagt blev det så fyrkantigt och förutsägbart i skolan som Felicia tycker om att ha det och av de allra flesta lärare och stödpersoner fick hon uppmuntran och de såg vad hon var bra på.
Plötsligt behövdes inte alla skolmöten och Agneta kom på sig själv med att förvånat tänka:
– Andra föräldrar kanske inte har det som jag har haft det.
Resan som Agneta och Felicia gjort tillsammans har inspirerat Agneta att hjälpa andra genom att föreläsa och utbilda. Successivt har det tagit mer av hennes tid och i februari i år tog hon steget fullt ut och ägnar sig sedan dess på heltid åt sitt företag Björckhälsan. Hon är aktiv i nätverket Barn i behov och föreningen Kung över livet, där hon ofta ger vilsna och förtvivlade föräldrar råd. Föräldrar får ofta veta att de curlar sina barn, är dåliga på att sätta gränser och att deras barn behöver skärpa sig fastän det handlar om att deras barn inte förmår, inte om ovilja.
För Felicias del har hon landat på en utbildning där hon blir hantverkare och den som får glädjen av att anställa henne får en målare som inte slarvar över ett jobb, för det kan hon inte. Men det är inte säkert att hon kommer att jobba som målare. Hon har andra planer och idéer. I massor.
”En fungerande skolgång för alla”:heter ett tvådagars seminarium som anordnas av Björckhälsan i samarbete med Vuxenskolan 10 och 11 november i Linköping. Det finns plaster kvar för de delar som vänder sig till anhöriga. Mer info på: www.bjorckhalsan.se