Hennes man digitaliserade Corren på 80-talet, via Gothia. Själv lever Gunilla Lennartsson helt utan mobil. ”Några tycker nog att jag är ansvarslös”.
Skillan har fått fnatt i Gunillas trädgård i Brokind. Hon är en naturälskare och vistas ofta i skog och mark.
Mobilen valde hon bort från start. Hon befarade att bli beroende av den.
– Om jag nu lyckats undgå att bli beroende av tobak, alkohol och narkotika så ska jag heller inte bli det av en telefon.
Släktingar och vänner förundrades.
– Skulle jag åka tåg eller flyg ensam undrade de hur skulle jag göra om det hände någonting. Jag sa att det ordnar sig, det har det ju gjort i alla tider. När vi skulle ses på stan frågade de hur det skulle gå till och jag svarade ”Folke Filbyter klockan 14”.
”Men tänk om jag blir försenad”, kunde personen säga. ”Ja, då väntar jag väl”, svarade Gunilla.
– Jag känner inget behov av en mobil. Tvärtom tycker jag det är en underbar frihet att inte alltid kunna bli nådd. Ett stressmoment mindre.
Gunilla älskar sitt jobb i förskoleklassen, men det är ofta högljutt. När hon är ledig vill hon vara det fullt ut.
Hon är inte teknikfientlig, men har valt bort även Facebook. Däremot skypar hon gärna med barn och barnbarn.
Som mobillös studerar Gunilla ofta mobilägare.
– Människor vakar över mobilen, den har blivit som ett klädesplagg som alltid måste vara nära sin ägare. Ofta hörs: "Var är min mobil? Har du sett den? Kan du ringa till den?"
Och en mobil som ringer tycks gå före allt.
– Om jag pratar i den stationära telefonen och den andra personens mobil ringer förväntas jag vänta i luren, medan mobilsamtalet klaras av! Det är lika respektlöst som när människor fingrar med sina mobiler när man träffas för att umgås. Ett sätt att utesluta sin omgivning.
Tekniken påverkar barnen och jobbet.
– Många har surfplattor hemma, spelar spel och har lagt sig till med blippande ljud. I dockhörnan leker ingen med dockorna, de leker rollspel i stället eller pratar om sina dataspel där hemma.
Barn i dag är mer kunniga om saker och ting, men också mer stressade, menar hon.
– Vuxna har svårt att sätta gränser för spelandet, det leder till många konflikter. Jag är rädd att läsplattan blir en barnvakt. Därför fortsätter jag att prioritera leken.
Både Gunillas mamma, 85 år, och svärmor, 91 år, har mobiltelefoner.
– Det handlar om ren trygghet.
”Mobil? Nej, titta hur folk beter sig!”
Att umgås med djur och natur är meditativt. ”Det skulle gå förlorat med en mobil som pockar på uppmärksamhet”, säger Anna-Lena Hasselblad.
Maken jobbar deltid på ett vårdboende. Tillsammans tillverkar de lönn- och björksirap som säljs på marknader. Det stora intresset för djur och natur, med mycket bär- och svampplockning, förenar dem.
Huset, bortom allfartsvägar och larm, hyr de för en överkomlig summa. Alla grannar hjälper varandra.
– Vi lever på lite pengar, reser aldrig, men har det vi behöver och prioriterar hemmalivet. Det lugna och stilla livet.
Nere vid sjön Nimmern ligger kanoten. Omgivningarna är så vackra, tystnaden som bomull. Här går pulsen ner.
Ett par gånger per år storhandlar de på Tornby i Linköping, annars är det Kisa som gäller.
Barnen har fått mobiltelefoner när de börjat högstadiet, inte tidigare.
Huset har mobilt bredband men mottagningen är så dålig att de får vandra runt med mobilerna i huset och leta upp täckning.
Tekniken erbjuder bra sätt att hålla kontakt med släktingar och vänner. Anna-Lena finns på Facebook, men framför allt skriver hon brev. Långa, handskrivna.
– Ja haha, man är väl lite stollig. Jag har runt 15 stycken runt om i Norden, många sedan tonåren, och ibland träffas vi.
Någon mobil vill hon inte ha.
– Titta på människor! Även vuxna pillar med sina mobiler ständigt och jämt, jag tycker det är oförskämt. Det tycks bli som en besatthet. Och mest verkar de ju fungera som leksaker. Vi har en vanlig telefon med nummerpresentation, så jag ser ändå vilka som sökt mig.
Och för nyheter räcker Corren, 24Corren och en och annan vanlig nyhetssändning gott, tycker Anna-Lena.
”Mobilen orsakar många olyckor”
”Det finns ingen rimlig förklaring till många av dagens trafikolyckor. Jag tror att de har med mobiler att göra”, säger Mikael Sterneling.
På grund av sina arbeten är Micke mer eller mindre tvingad att ha en mobil. Men han har en gammal knappvariant, utan internet.
– Min första Nokia 2610 höll i 18 år, nu har jag köpt en likadan på Erikshjälpen, för en hundring. Den funkar i flera dagar utan laddning. Det skojas friskt om den, men jag kan också skönja en viss avundsjuka. Jag har inte torskat på den här ständiga uppkopplingen, som så många andra.
Han märker hur det blivit svårare att få kontakt med människor i omgivningen, alla är inneslutna i sina mobiler.
– Det här ständiga informationsflödet – och mycket av det är ju ren skit! – jag tror hjärnan har en stoppgräns för hur mycket den kan hantera.
Han gillar inte moderna nyhetssajter heller, de är för ”sorterade” och färdiga.
– Någon annan har prioriterat och valt åt mig. Jag föredrar en timme med en vanlig papperstidning på lunchen.
När han inte ville ha internetbank, utan vanliga pappersräkningar, kallade hans bankkontakt det för ”pensionärskuvert”.
Som bärgare ser Micke många situationer där det inte finns någon enda rimlig förklaring till olyckan.
– Jag tycker att polisen ska kolla upp telefontrafiken som ägde rum i de här bilarna, innan olyckan skedde.
Han trivs fint med sitt analoga liv och har inga planer på att bli mer digitaliserad än han måste, för jobbets skull och för att leta amerikanare på nätet.
– Absolut inte. Titta hur folk mår! Jag är övertygad om att det kommer att visa sig att stresspåslaget ökade i samband med de moderna mobilerna. Jag prioriterar lugn och ro, som att ta en biltur och sätta på Sators ”Turn off the news”. Den skrevs 1989.