Eller förresten, det exakta antalet kan vi inte veta, men efter en snabbuppskattning fick vi det till en bra bit över 40 000 i alla fall.
Några har bokfört varenda bebis, andra har inte en aning. Hur som helst, det är inte illa pinkat, och vittnar om vilken imponerande erfarenhet av barnafödande som ryms på bilden.
Två gånger per år träffas pensionerade barnmorskor i Linköping för att prata om pensionärslivet och om gamla minnen. Sorlet är högt och kramarna många i Ryttargårdskyrkan, när jag får vara med på en av träffarna, märkligt nog den 5 maj som råkade vara Internationella barnmorskedagen.
I landstinget får man ha kvar sin tjänst till 67-årsdagen, men eftersom barnmorskor är en bristvara, ja rena högviltet, får många fortsätta på timmar om de vill. I det här gänget är det sex kvinnor som fortfarande arbetar, någon på heltid, en annan ett par dagar i veckan. Det är ett sätt att både bidra och hålla det egna huvudet uppdaterat.
”Men hade jag vetat hur uppskattad jag skulle bli efter pensioneringen hade jag slutat tidigare”, säger en av barnmorskorna och utlöser skrattsalvor.
Barnmorskor är en stolt yrkeskår med stor ödmjukhet inför sin gärning, det märks tydligt kring kaffebordet. ”Små sår och gamla barnmorskor ska man inte förakta”.
Så mycket har hänt under deras yrkesliv.
Familjeplaneringen, preventivmedelsrådgivningen, i slutet av 60-talet var ju revolutionerande så till vida att kvinnor nu fick en chans att bestämma själva över sin kropp och när de skulle bli gravida.
Ultraljudet i början av 70-talet, där Linköping var först i landet, var minst lika revolutionerande. Nu fick både mamman och pappan en relation till sitt barn före födseln. Barnmorskan blev mer förberedd på vad som komma skulle.
Tidigare hade hon bara sina händer och en trätratt till hjälp. ”Hoppsan, här kommer det visst en bebis till!”
En del var dock bättre förr, som att mammorna hade ”sin” barnmorska och personalen slapp arbetsrotation och treskift. Och tänk den lyckade satsningen på cytologbussen för att nå kvinnor som inte kommer när de kallas till kvinnokliniken! Synd att den inte fick fortsätta.
Förr läste inte mammor och pappor på nätet hur en förlossning ”ska” gå till och kom inte heller med långa kravlistor på hur den egna förlossningen skulle fortlöpa. För det vet man aldrig.
Ett tecken i tiden är att kvinnor är mer rädda för att förlora kontrollen, men det finns värre bekymmer. Som när mamman och barnmorskan på grund språkförbistringar inte kan kommunicera. Eller när mamman inte har ett enda klädesplagg med sig till sin nyfödda. Eller, det värsta, när det är uppenbart att mamman inte alls kan ta hand om sitt barn, så det måste omhändertas.
99 procent av förlossningarna går bra, men de som inte gjorde det har etsat sig fast hos barnmorskorna. Ett missbildat barn, en mamma som avled . . . de glömmer det aldrig någonsin. Tack och lov är det ovanligt.
Lönen har alltid varit för låg om man ser till barnmorskans gedigna utbildning och stora ansvarsområde, där de övertagit allt fler av läkarnas uppgifter, det är de överens om. Det är en anledning till att vissa fortsätter jobba, för att dryga ut pensionen, men de flesta tycks göra det för att de älskar sitt yrke och känner att de med sin erfarenhet har mycket att bidra med.
Det positiva med jobbet överväger milsvitt det andra. Så många känslor är inblandade vid en förlossning och att då få komma föräldrarna nära, i den viktigaste händelsen i deras liv, är en gåva. Förknippat med mycket ansvar, men likväl en gåva, som de ödmjukt tagit emot.