– Susanne vaknade på nätterna och bara skrek. Jag kunde inte lämna henne och stod där mittemellan min nyfödda son och min fru som mådde så dåligt, berättar Michael Strindemo.
Efter ett dygns intensivvård och tre dygn med specialövervakning på förlossningen befann de sig på special-BB. Deras pojke, Elias, vårdades för infektion på neonatalen.
Låt oss backa bandet. Det är den 13 november 2013. Susanne och Michael Strindemo har kommit in till förlossningen på Universitetssjukhuset i Linköping. De väntar sitt första barn och vattnet har gått, men värkarna dröjer. Från och med nu kommer ingenting att bli som de har tänkt sig. Det konstateras att barnet inte kommer att komma ut vaginalt och beslut om kejsarsnitt fattas.
– Jag var helt slut och jag skakade för att jag var så rädd, men tänkte bara “ta ut barnet, hoppas att det lever”, berättar Susanne.
Åtta månader har gått. Hon flyttar upp solglasögonen i pannan, lutar sig mot barnvagnen och drar upp suffletten ordentligt.
– Det här har utan tvekan varit mitt livs största utmaning. Det går fortfarande upp och ner hela tiden. Jag känner mig osäker från och till och kan vakna och få panik för att jag tror att Elias är försvunnen, att jag har tappat bort honom, berättar hon.
På kvällen den 14 november vaknade Susanne upp på intensivvårdsavdelningen. Hon kom ihåg att hon hade fått en son, men sedan var minnet blankt.
Efteråt fick hon berättat för sig vad som hade hänt. Kejsarsnittet hade gått bra men hon hade förlorat mycket blod. Hon sövdes för operation men när de skulle väcka henne kunde hon inte andas. Då upptäckte man att Susanne hade fått vatten i lungorna eftersom hon fått för mycket vätska under operationen. En respirator kopplades på. Utan den skulle hon ha dött. På intensivvårdsavdelningen upplevde paret att personalen förstod allvaret i deras situation. När de flyttades till special-BB fick de däremot höra att Susanne betraktades som en vanlig kvinna som fött med kejsarsnitt.
– Jag tror inte att de förstod vad vi behövde. De kunde inte tänka utanför boxen och var på oss med allt som hör en vanlig förlossning till: anknytning, amning och ut i verkligheten igen. Men vi var ju inte mottagliga, säger Michael.
Han behövdes hos Susanne som var livrädd för att vara ensam.
– Så mycket ansvar hamnade på mig. Jag förstod att vi behövde hjälp på riktigt och blev tvungen att slå näven i bordet flera gånger.
När ytterligare en förflyttning föreslogs blev han arg.
– Jag hade varit på den avdelningen och visste att det inte skulle gå. Det var för rörigt där. Jag sa till personalen ”Vi funkar inte just nu, vad är det ni inte förstår?”
Susanne avbryter:
– Men mitt i allt kaos fanns det änglar också. Barnmorskor och läkare som gjorde en jättefin insats. När jag tvekade inför amningen sa en barnmorska: “det är klart att du orkar”. Det fick mig att kämpa ännu lite till.
Den lilla envisa familjen strålar. De tar en dag i taget. Elias har fått två små tänder.
– På sjukhuset bad vi om att få träffa en kurator. Hon var fantastisk. Vi förstod vad vi behövde och bad om det. Men för den som inte har det drivet då? undrar Michael.
Fastän över ett halvår har gått kan Susanne fortfarande föreställa sig sin egen begravning – vilka skulle komma? Bilder i tidningen kan väcka minnen och slunga henne tillbaka i tiden, till sjukhuset, slangarna, mardrömsförlossningen.
Kan ni tänka er att få fler barn?
– Vi vet faktiskt inte. Vi vill, men rädslan för att någonting ska hända finns där fortfarande, säger Susanne.
Michael nickar instämmande. De sitter tysta en stund.
– Det är en välsignelse att få barn. Men att det skulle behöva gå till så här kan vi känna sorg över.