Christopher Tollstoy fick sköta det praktiska med hjälp av barnmorskan i mobiltelefonen.
– Och en skvalande dusch som smärtlindring, säger Karin Gilje och ler. Det var allt jag fick. Och allt jag behövde, det gick så fort.
Karin hade gått nio dagar över tiden när hon vaknade kvart över fyra på morgonen 19 augusti.
– Jag var lite orolig i kroppen. Och ganska frustrerad över att det inte hade hänt något än. Jag låg vaken i en halvtimme, och skulle just somna om när det kom en liten startvärk.
Strax därpå insåg hon att förlossningsarbetet hade börjat. Det kom täta, regelbundna värkar, men små.
– Kvart över fem väckte jag Christopher och Helmer och sa att "nu är det nog på g". Det är dags att köra igång med barnvakt och ringa förlossningen och så.
Karin gick för att ta en dusch. Kvart i sex ringde hon förlossningen och berättade om värkarna. "Avvakta lite till", sa förlossningspersonalen.
Så Karin gick för att duscha igen.
– Det var så skönt med en varm dusch, precis vad jag behövde. Christopher fixade kaffe och gav välling till Helmer och packade väskor och sånt, i lugn och ro.
Kvart över sex kom farmor för att hämta Helmer och en kvart senare skrek Karin.
– Se till att få iväg farmor och Helmer NU! Och ring förlossningen!
Sagt och gjort. Christopher backade till och med fram bilen. Men när han kom tillbaka till duschen så kunde han inte förmå Karin att resa sig från duschgolvet.
– Jag blev nästan arg, kom igen, sa jag, vi måste åka nu!
– Men jag satt där och kunde inget annat, säger Karin och skrattar.
Barnmorskan var i mobiltelefonen och Christopher satte på högtalarfunktionen. Duschen skvalade. Karin fick vända sig på rygg.
– Först såg jag inte barnets huvud, men efter två sekunder gjorde jag det, berättar han. Karin hade haft ett par krystvärkar, nu hade hon tre-fyra till och sedan var barnet ute.
Blev ni aldrig oroliga för hur det skulle gå?
– Vi hann aldrig tänka. Det var bara "nu gör vi det", det var skarpt läge och bara att göra det bästa möjliga. Och barnmorskan var helt lugn och så himla bra.
– Och du skötte dig bra, säger Karin och ler, du till och med peppade mig.
Det blev lite knepigt en stund, när Christopher fick order att trycka barnets huvud lite neråt på väg ut.
– Läskigt, säger han, jag visste ju inte hur hårt. Sedan fastnade hon, och navelsträngen låg runt halsen. Men axlarna kom ut och barnmorskan bad mig dra ut barnet i armhålorna. Jag fick in två fingrar under hennes armar, och ut kom hon.
Blå i ansiktet, men Christopher lossade navelsträngen och så fick de nyblivna föräldrarna blåsa henne i ansiktet, killa henne under fötterna och hålla henne upp och ner.
– Hon var så hal! säger Christopher.
Flickan rosslade lite och småhostade, och efter två och en halv minut kom första skriket.
– Vi låg kvar i duschen och värmde oss med handdukar en stund, och sedan kom ambulansen, berättar Karin. Jag åkte med, Christopher stannade kvar och städade lite, satte på en tvättmaskin och så.
4 100 gram och 52 cm flickebarn kom till världen. Vad hon ska heta är inte riktigt klart än. Om hon ska få fler syskon är inte heller helt klart.
– Själva förlossningsdelen skrämmer oss i alla fall inte, säger Karin och Christopher.
Att föda hemma är inget de skulle välja, men allt gick bra och i efterhand är de väldigt nöjda.
– Det var egentligen helt fantastiskt, säger Karin. Det är en cool grej att göra tillsammans, vi fixade det!
– Vi hann aldrig stänga badrumsfönstret, dock. En och annan som åkte till jobbet den morgonen fick höra en förlossning....