– Det har blivit bättre, säger Lars Gustavsson, men förändringarna har tagit för lång tid. Det är en lång väg att gå.
De allra flesta är romer. Deras läger, skjul som de byggt av plankor och presenningar, är inte sämre än deras boenden hemma i Rumänien. De tjänar inte mycket på att tigga här, men det är ändå mer än de skulle kunna få ihop hemma. Det är därför de kommer, och återkommer.
– Det vi ser är resultatet av att de har blivit hunsade i hundratals år, säger Lars, de är nedtrampade som folkgrupp. De ser inget hopp, varken för sig själva eller för sina barn.
Att Rumänien är fattigt är inte det stora problemet. Pengar för att förbättra romernas situation finns att få genom EU.
– Men det är så många som är fattiga i Rumänien, säger Lars. Att rikta insatsen speciellt till romerna vore politiskt självmord. Man kan inte hjälpa bara en grupp av alla fattiga.
Att hjälpa alla de fattigaste leder till nästa problem. Vad skulle då nästa grupp, de många "mellan-fattiga" tycka?
– Det är mycket svårt, suckar Lars, visste vi svaret skulle vi bli invalda i vilken regering som helst.
Ändå kan de inte ge upp.
– Vi tror på det personliga engagemanget, säger Lars, klok och förnuftig hjälp genom organisationer på plats.
– Utbildning på plats, säger Barbro, skolan är viktig. Jobb, rimligare bostadsförhållanden. Hälsovård.
Men de tiggare som har tagit sig till Sverige? Ska vi alltså inte ge något till dem?
– Jo, det måste vi ju. Vi måste behandla dem med respekt, säger Barbro.
Lars Gustavsson ser en enorm attitydförändring i Sverige under de år han bott i Rumänien.
– Svenskarna är mycket rikare i dag, med dyrare bilar och motorcyklar och prylar och det unnar jag dem, men atmosfären har blivit hårdare. En gång var vi världsledande på att hjälpa människor i nöd. Nu diskuterar vi att slänga ut dem.
Deras eget engagemang började med Ceausescu-regimens fall i Rumänien 1989. Bilder från rumänska barnhem där barnen behandlades sämre än djur kablades ut över världen med chockerande insikt i hur diktatorn hade sugit ut, förtryckt och misshandlat folk i mer än två decennier.
1990 åkte Barbro och Lars med sina tre barn på den första resan till Rumänien, en resa som följdes av fler. 1995 flyttade hela familjen ner, med stöd från främst Örtomta/Askeby pingstförsamling för vad som skulle bli ett års vistelse. Först engagerade de sig i ett barnhem, ett ålderdomshem och en barnavdelning på sjukhuset, fyllt med övergivna barn.
– Det var för mycket att se, säger Barbro. Vi måste göra något.
För Barbro och Lars blev det 25 år i Rumänien, och arbetet fortsätter. Äldsta dottern deltar i arbetet i Rumänien och de två sönerna är engagerade från Sverige.
För de övergivna barnen på sjukhuset öppnades ett hem, i väntan på att få en egen familj. Ett transithem för större barn som kommit ut från statliga myndigheter blev nästa steg, liksom ett stödboende för funktionshindrade. En särskola och dagverksamhet är andra projekt.
– Det vi gör är bara en droppe i havet, men det betyder oerhört mycket för individerna som får hjälp, säger Lars.
De unga rumänerna är hoppet. Många hittar sin framtid utomlands, men de som blir kvar kan åstadkomma förändring.
– Det går åt rätt håll, vi ser resultat, säger Barbro. Det driver vårt arbete vidare.