Varje onsdag sitter Irene Abrahamsson och Karl Axel Edström på verandan och får "gratis underhållning", som de kallar det. Paret bor närmast Dansbanan och passar på när det dansas. "Vi är 88. Vi är inte aktiva. Vi lever bara här och har det jäkligt bra", säger Karl Axel.
– Här sitter vi när det är vackert väder, på egen veranda i eget hus. Vi har alltså ett eget, eller rättare sagt vi hyr ett eget hus i vackra Gamla Linköping, säger Irene Abrahamsson när vi träffar henne, en sommarkväll i juni.
Bredvid henne sitter hennes man Karl Axel Edström. Paret träffades i Åtvidaberg när de gick i samma klass i realskolan, som det hette på den tiden. Efter skolan gick Irene och Karl Axel var sin väg, gifte sig, skaffade barn och barnbarn, men för tio år sedan hittade de gamla skolkamraterna tillbaka till varandra.
– Jag ringde och tjatade om att vi skulle träffas. Hon ville inte i början, men så småningom gick hon med på att vi skulle ses.
Hur var första träffen efter så många år?
– Det var fantastiskt. Vi träffades här nere i Gamla Linköping. Hon kom fram och omfamnade mig. Nu börjar jag gråta, säger Karl Axel och pausar en stund.
– Det var jättefint. Sedan träffades vi mer och mer. Till sist flyttade jag hit till Irene och har bott här i tio år. Tillsammans med Irene igen.
"Det har inte varit ett dugg konstigt för oss. Det var så självklart på något sätt att plötsligt bo ihop. Man visste inte riktigt hur intensivt det skulle bli då. Men nu är det bara vi två. Det finns inget annat. Och det finns ingen återvändo", säger Karl Axel om att flytta till Irene.
Irene hyr sitt hus av kommunala Stångåstaden, men det är en särskild kö till boenden i området.
– Jag hade tur eftersom jag arbetade här i området. Jag kunde gå före i kön och välja en bostad när det blev något ledigt. Den här blev ledig för 15-16 år sedan och då tog jag den, säger Irene.
Irenes föräldrar var egentligen inte så mycket för utbildning, men hennes lärare såg till att hon gick i realskolan. Sedan sökte hon vidare och blev lärare. Efter en period kunde hon inte jobba kvar på grund av ryggbesvär och flyttade till Gamla Linköping.
– När man skulle placera människor blev det ofta i Gamla Linköping.
Irene stod i kö i cirka 16 år innan hon fick hyra huset. "Ett tag var det fint att stå i kö, det hörde till att man skulle köa för en plats i Gamla Linköping på något vis. Det var många som ställde sig i kö, men de tänkte aldrig flytta hit", säger hon.
Lärarinnan fick inte några klara besked om vad hon skulle göra. Då fick hon idén om att ordna gammaldags skoldag.
– Jag tog in klasser och de fick ha skoldag som på 1800-talet. Mina elever hade psalmvers i läxa och jag träffar fortfarande folk på stan som gick i de klasserna och kan psalmverser utantill.
Det var inte bara gammaldags skola som Irene ordnade. Hon jobbade som turistguide och reste mycket i jobbet.
Vad minns du från den tiden?
– Så mycket man minns och så mycket man har glömt bort. Jag reste väldigt mycket med grupper till Norge, Danmark, Tyskland och ända till Italien. En sommar var jag i Finland elva gånger.
Först bodde Irene själv i Gamla Linköping, men när hon och Karl Axel hittade tillbaka till varandra kändes det naturligt för paret att flytta ihop och bosätta sig mitt i friluftsmuseet.
Irene är nöjd med det rika liv hon hade. Och har. Nu vill hon bara njuta av tillvaron tillsammans med Karl Axel. En av livets höjdpunkter är att sitta på verandan och titta på dansande på den gamla dansbanan.
– Dansbanan brydde jag mig inte om så mycket i början. Jag flyttade på vintern och då var den stängd. Men det har visat sig att den är bra att ha, säger Irene.
– När man uppvuxen i Östergötland fanns det en dansbana i varenda by, men nu har de rivit bort dem eftersom ungdomarna har flyttat till stan. Nu är här gratis underhållning för oss. Dansbanan är kulturhistoria helt enkelt, tillägger Karl Axel.
"När vi växte upp fanns det en dansbana i varenda by i Östergötland, men nu har de rivits bort, för ungdomarna har flyttat till stan", säger paret nostalgiskt och tittar på dansbanan som ligger ett stenkast från deras hus.
Vad är det bästa med att bo i Gamla Linköping?
– Att bo på 1800-talet mitt i stan. Det är fantastiskt. Det är så det ska vara. Jag blir lite irriterad när det kommer folk och cyklar igenom. Man hade knappt cyklar på 1800-talet. Här ska man gå, säger Irene och fortsätter:
– Jag har haft en grupp Stockholmsguider här. De var fascinerade och sa ”Det här är mycket tjusigare än Skansen”.