För att bli utsedd till årets alumn krävs att man har studerat på Linköpings universitet i minst två år och kanske viktigast av allt – utmärkt sig på något sätt. De som i år får hedersbetygelsen, och en gemensam platta på universitetets walk of fame, är överläkaren Eva Uustal och biologen och nyblivna riksdagsledamoten för Miljöpartiet Rebecka Le Moine. Under en ceremoni i C-huset under torsdagen firades alumnerna med hyllningar och specialskriven musik i deras ära. De fick även hålla varsitt tal där de berättade om sina karriärer och sin studietid.
– Det känns otroligt hedrande och är en underbar bekräftelse, säger Rebecka Le Moine, som studerade på universitetet i två perioder mellan 2009 – 2012 och 2015–2017.
Delar av hennes motivering löd: "...för att hon har gjort viktiga insatser för att bevara biologisk mångfald och är en inspiratör inom området."
– Det här ger mig inspiration att fortsätta och bekräftelse på att arbetet jag gjort hittills har nått ut. Det pågår fortfarande en massutrotning av arter och klimatförändringar så jag kommer aldrig att bli sysslolös. Och inom politiken kommer det att finnas massor att göra, säger Rebecka Le Moine.
Hur minns du din studietid?– Första tiden var väldigt typiskt studentliv med mycket festande och fokus på skoj. Men andra gången gjorde jag det med lite mer allvar, då hade jag varit ute och sett den här differensen mellan vad vi vet om biologisk mångfald och hur samhället fungerar.
Eva Uustal läste vid universitetet mellan 1981–1986 och har under många år varit engagerad i kampen för en bättre förlossningsvård. Förra året utsågs hon till Årets medicinsvensk av tidningen Fokus.
– All uppmärksamhet i ämnet är bra, då lyfter man alla tabun som finns som gör att många lider i tysthet och att vi inte utvecklar vården så som vi ska, säger Eva Uustal.
Vad återstår att göra?– Det är mycket bra som är på gång. Men vi vill framförallt att man ska behandla underlivet lika noggrant som man behandlar exempelvis hjärtat eller innerörat.
Hur minns du din studietid?– Det var väldigt roligt. Läkarutbildningen var ju inte så gammal då och vi hade väldigt unga och trevliga doktorer som lärare. Och sen spexade jag väldigt mycket, så studierna bleknar lite jämfört med alla spex – det är det jag minns mest faktiskt.