Det är mycket som ska klaffa inför en längre resa. Mattias Lindsmyrs första utmaning blir att lösa en långtidsparkering innan han kan kliva på flygbussen till Skavsta. Inte helt lätt, visade det sig.
Klockan 04.28 kan morgonens första varma strålar anas. Eldklotet stiger över Tekniska verken och Linköping sover. Nästan.
På fjärrbussterminalen stöter Mattias Lindsmyr och Mikael Joumé på sin första utmaning – betala för sin bilparkering i ett system som inte vill godkänna deras betalkort. Flygbussen till Skavsta går om några minuter.
– Vad är det här för app? Jaha...okej. Nu ska man registrera halva sitt liv här, säger Mattias som tagit ansvar för uppgiften.
Till slut blir det ändå dags att kliva på. Resan kan börja.
– Det är en spänd förväntan på nåt sätt, en respekt för läget, säger Mikael Joumé som är direktor för den Linköpingsbaserade biståndsorganisationen.
– Jag har sett en del sorg och tragik, men inte direkta krigszoner. Såklart reser vi med blandade känslor.
När kriget i Ukraina bröt ut, skapades snabbt stora behov. Det fanns både en förväntan på och en vilja hos Hjärta till hjärta att hjälpa till på något sätt. Men hur?
Verksamheten har i dag flera samarbeten med partners i Rumänien, Bulgarien, Albanien och Lettland. Men att starta upp ny verksamhet i ett nytt land tar tid – tid som inte fanns när kriget plötsligt satte miljoner människor i nöd.
– När en sån här sak händer så måste man agera, det går inte att först ha allt ordnat i de strukturer som vi har annars. Vi agerade med en tanke om att etablera ett mer långsiktigt arbete i efterhand istället, säger Mattias Lindsmyr som är programkoordinator.
Sen tidigare samarbetar Hjärta till hjärta med transportföretaget Linheart i Rumänien. Det är dit som de kläder som inte kan säljas i organisationens second hand-butiker exporteras. Det var också via den vägen som de fick kontakt med en man som arbetar i en baptistkyrka i staden Kiliia i Odessaområdet, södra Ukraina. Kyrkan där bedriver sen tidigare ett socialt arbete, men fick ta ett större ansvar när staden med sina 20 000 invånare plötsligt växte med 5 000 människor på flykt.
För första gången reser biståndsorganistationen Hjärta till hjärta in i ett land i krig. Mattias Lindsmyr och Mikael Joumé lämnade Linköping tidigt på tisdagsmorgonen för att först flyga till Rumänien.
Hittills har förnödenheter från Linköping körts ner i tre lastbilar över gränsen mellan Rumänien och Ukraina. Kontakten på insidan har mött upp på andra sidan och Hjärta till hjärta har inte själva kunnat kontrollera att deras sändningar nått sitt mål.
Det ska Mattias Lindsmyrs och Mikael Joumés resa nu ändra på.
– Nu när vi kommer ner är tanken att en lastbil för första gången ska köra hela vägen fram, tillsammans med oss. Om de vågar det, så tänkte vi att då kan vi också hänga på, säger Mattias Lindsmyr.
Hur har ni kunnat kontrollera att hjälpen nått fram?
– Det har vi gjort genom att de har skickat rapporter och bilder där de berättar om personer de mött och hjälpt – det är ju det man kan göra utan att åka dit själv.
Känner ni er trygga med att det fungerat?
– Så trygga som vi kan vara. Vi vet ju att de kört in grejerna efter att vi sett bilder på att det är våra sändningar som delas ut. Och sen är ju den nya kontakten via en redan etablerad kontakt som vi har. Man får ta de möjligheter som ges när dörrar öppnas, men det är viktigt att vi följer upp nu i efterhand, annars är vi inte trovärdiga.
Tummen upp! Nu är Mattias Lindsmyr och Mikael Joumé från biståndsorganisationen Hjärta till hjärta i Linköping på väg till Rumänien och Ukraina.
Att resa in i ett land som befinner sig i krig är inte helt okomplicerat. Staden de ska till ligger i ett område som fått utstå svåra attacker från de ryska styrkorna, men den ligger 3,5 timme från Odessa vilket gör att läget bedöms vara lugnare där.
Efter några dagar hos Hjärta till hjärtas partner "Somebody cares" i rumänska Troislav, som också huserar ett 70-tal flyktingar, planerar de att resa in i Ukraina under fredagen.
– Vi kommer att behöva följa upp säkerheten hela tiden tills att vi åker in. Om det inte känns säkert så kommer vi inte att åka ända fram utan bara träffa vår kontakt innanför gränsen. Han har sagt "I dag är det bra, imorgon vet vi ingenting", så vi får se vad som är rimligt.
Vad som väntar under resan är svårt att föreställa sig. Slutmålet är den ukrainska staden Kiliia i södra Ukraina. När resan startade såg det säkerhetsmässigt ut som att de skulle kunna ta sig hela vägen fram.
Planen är att starta upp en större och mer långsiktig verksamhet i Ukraina. Mikael Joumé spår att arbetet med att bygga upp landet och ta hand om utsatta människor kommer att pågå i decennier.
– Kriget blev ett tillfälle för oss att komma igång, men det känns helt naturligt att finnas i Ukraina med tanke på den organisation vi är. Vi har flera förslag som vi håller på att nöta och kollar på vilka aktörer som finns och så vidare. Samtidigt är det vi kan göra begränsat – men att vi kommer att göra något tycker jag känns bra.