Självskador är vanliga, liksom destruktivt beteende. På öppenpsykiatrin i Linköping jobbar man med dialektisk beteendeterapi, DBT, som visat sig fungera väldigt väl.
Patienterna mår bättre. De får verktyg att hantera sina känslor. Billigare blir det också, visar en ny rapport från landstinget i Östergötland.
– Att patienterna blir bättre är förstås det viktigaste, säger Ingrid Falklöf, arbetsterapeut och rapportförfattare. Men det lönar sig ekonomiskt också. Efter avslutad behandling minskar vårdkonsumtionen och vårdkostnader inom psykiatrisk öppen- och slutenvård.
– All slutenvård inklusive tvångsvård minskar för patienterna som går i DBT-program, säger Ulla Heine, läkare.
Skötaren Ingela Holmström ger ett exempel på framgång:
– I morse berättade en patient om hur hon diskuterat med en annan person. Den andra sa något hon tycker är kränkande och dumt. Min patient berättade att hon tidigare skulle ha rusat därifrån och mått dåligt över det som sagts i flera dagar, men i stället för att gå ner i känslan kunde hon nu konstatera: Vi tycker olika.
Ingrid Falklöf förklarar att patientgruppen ofta kan vara dömande både mot andra och mot sig själva. Det svart-vita tänkandet dominerar. Livet är fyllt av snabba ruscher.
– Därför har de ofta väldigt svårt att hantera relationer, menar Helena Dahl, även hon skötare. Och därför är dessa människor så hjälpa av färdighetsträningsgrupperna inom DBT, där de får träna sig i att hantera känslostormar.
Man kan vara självdestruktiv på många sätt. Skära sig, överdosera droger eller alkohol, göra självmordsförsök, ha riskfyllda sexuella kontakter, sälja sex, äta för mycket eller för litet. På kort sikt handlar det om att lindra ångest. I längden fungerar det dåligt.
– De känner sig inte värda något bättre. Det här är människor med låg självkänsla, säger Helena Dahl.
– Många förstår vad som är bra och dåligt när de är i ett normalt känsloläge, men klarar inte längre att reflektera eller handla på det vis de önskar när känslorna växer sig starka , förklarar Elina Strandberg, psykolog. Därför arbetar vi med medveten närvaro, mindfullness. Vi övar på att fokusera på något utanför oss själva, att stanna upp i nuet. Känna smak eller lukt. Lyssna efter ljud. Känna hur ångesten känns i kroppen, blir jag varm eller kall? Lära sig kroppens signaler så att man kan välja en annan väg.
Ulla Heine fyller i: Många bär på trauman. Det kan vara grava saker som övergrepp och missbruk. Men alla som varit med om det utvecklar inte borderline, det handlar om både en känslomässig konstitution och en oförstående uppväxtmiljö.
När patienten tillsammans med terapeuten bestämt sig för att delta i DBT skrivs ett kontrakt. Programmet innehåller sedan fyra delar:
* Individuell terapi: Patienten går hos sin egen terapeut (se fotnot) en gång i veckan
* Färdighetsträning i grupp: Fokus på medveten närvaro och att hantera känslor och relationer, också en gång i veckan
* Telefonstöd, som terapeuten och patienten gör upp om tillsammans* Konsultationsteam för terapeuterna
Telefonsamtalen kan låta olika. Periodvis ringer någon ofta, kanske varje kväll.
– Det kan kännas otäckt att sova, säger Stina Ziegler, sjuksköterska. Då gäller det att påpeka att: "Nu tänker du på saker som hänt förut", och påminna om den plan som patienten gjort upp för att hantera nuet.
Helena Dahl minns sitt jobbigaste samtal någonsin, då en patient ringde och berättade: "Jag står vid spåret, jag ska hoppa". – Vi pratade och pratade och pratade, och vi löste det till slut.
En viktig regel är: Om patienten skadat sig får hon eller han inte ringa på 24 timmar.
De flesta som börjar i DBT går i minst ett år. Det är få som hoppar av, trots att den här patientgruppen är känd för att ofta avbryta behandlingar.
– De har också ofta provat många mediciner, säger Elina Strandberg. Hon menar att första året ofta är smärtsamt, det är svårt att upptäcka saker om sig själv.
– Därför börjar vi bygga färdigheter direkt, för att få en stabilitet i livet så att man klarar att ta itu med trauman, säger Ulla Heine.
I samband med att en patient går på DBT-behandling kan anhöriga gå i en egen grupp. Det kan vara föräldrar och syskon som levt många år i rädsla för att patienten ska ta livet av sig.
– Och så finns det ett DBT-team på BUP också, berättar Ingrid Falklöf.
Trots att de som ingår i DBT-teamet har olika yrkestitlar, så kallas de i det här sammanhanget för terapeuter allihop.