”Det allra bästa sättet att hjälpa de som flyr kriget är att bli månadsgivare i en etablerad hjälporganisation. Är du redan givare – höj beloppet”, säger Arvid Erlandsson.
Sedan kriget bröt ut i Ukraina har svenskarnas givmildhet inte sett några gränser.
Enligt branschföreningen Giva Sverige samlade svenskarna in drygt 620 miljoner kronor de två första veckorna efter krigets utbrott.
– Så här mycket har svenskarna aldrig tidigare skänkt, vad jag förstått, säger Arvid Erlandsson, docent i psykologi vid Linköpings universitet.
Han har i över 12 års tid forskat på det som kallas "hjälpandets psykologi".
Det finns enligt honom flera skäl till att vår vilja att ge är så stor just nu:
Rysslands invasion skedde plötsligt.
– Trots att tecknen fanns var det många som blev förvånade över Rysslands drastiska beslut att invadera Ukraina. Nyheten om kriget blev chockartat för många.
Den mediala bevakningen av kriget har varit enorm.
– Nyhetssändningar och tidningar domineras av kriget i Ukraina. Vi blir ständigt påminda om katastrofen. Att en kris syns i media är direkt avgörande för människors vilja att skänka pengar.
Ukraina känns nära – och oron för Ryssland är stark.
– Ukraina är inte nära endast geografiskt, utan vi svenskar kan föreställa oss att Ryssland även invaderar Sverige. Vi känner empati även i andra krig, men i det här fallet är det svårare för många svenskar att skaka av sig obehaget.
Rika människor som får det sämre engagerar oss mer.
Det finns studier som visar att vi är mer villiga att hjälpa människor som tidigare haft det bra. Krasst uttryckt: fattiga människor som drabbas av krig berör oss inte lika mycket.
– Människan är inte rationell. Jag försvarar inte den här känslan, men den finns där. Vi har lättare att tänka oss in i hur ett krig skulle drabba människor som, precis som oss, har allt man behöver och mer därtill, säger Arvid Erlandsson.
Ett exempel är jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan i Japan våren 2011. Då gav svenskarna mycket mer än vid liknande katastrofer i fattigare länder, trots att Japan är ett rikt land som hade råd att bygga upp samhället på egen hand.
I debatten kallar vissa den givmildhet som Europa nu visar för rasism, eftersom samma vilja inte fanns i lika stor grad vid till exempel kriget i Syrien.
– Ta Polen som exempel. Helt plötsligt tar de emot hur mycket flyktingar som helst. Visst kan man kalla det rasism, men man kan också tänka sig att det är lättare för landet att ta emot ukrainare. Deras språk och sedvänjor är närmare varandra.
Det allra mest effektiva om man vill hjälpa Ukraina och de människor som flyr är att skänka pengar. Många organisationer fokuserar nu på att få svenskar att bli måndadsgivare istället för att skänka en klumpsumma.
– Man vill utnyttja den hjälpvilja som finns nu för att säkra en hållbar och välplanerad hjälpinsats. Organisationerna vet att det bara är ett fåtal som hoppar av när man väl blivit månadsgivare.
Ett problem som hjälporganisationerna brottas med är människans belöningssystem.
– Hjälpen som känns bäst, och som ofta uppfattas bäst av andra, är sällan den som gör mest nytta.
Det kan vara orsaken till att en del valt att själva åka ned med förnödenheter till den ukrainska gränsen, i stället för att bli månadsgivare, trots att privatpersoners egna initiativ riskerar att stoppa upp hjälparbetet och göra mer skada än nytta.
Vid hjälpcentret i polska Lwowska är klädhögarna stora. Här lämnar privatpersoner av saker varje dag. "Hjälpen som känns bäst, och som ofta uppfattas bäst av andra, är sällan den som gör mest nytta", säger forskaren Arvid Erlandsson.
Men att själv vilja bidra på ett konkret sätt är mänskligt, menar Arvid Erlandsson.
– Först då får vi den emotionella belöningen. Tyvärr är pengar ganska abstrakt. Det är ofta svårt att få någon direkt återkoppling kring vad mina pengar har gått till.
Det är också orsaken till att många hjälporganisationer har en webbshop där man till exempel kan köpa filtar till flyktingar – eller varför vi till jul ger varandra träd eller getter som ska gagna en fattig by.
– Målet är att göra hjälpen mer konkret genom att koppla det till en sak eller ett djur. I verkligheten finns det såklart inget stort stall med getter som står redo, utan pengarna går till organisationens allmänna arbete – där geten är med på ett hörn i bästa fall.
Arvid Erlandsson tycker dock inte att man ska underskatta den emotionella belöningen.
– För vissa är det här viktiga motiv för att hjälpa. Det är fint att vilja bidra.
Däremot menar han att vi måste höja värdet av att skänka pengar.
– Du upplevs som en mer moralisk människa om du kör ned med grejer till den ukrainska gränsen, än om du blir månadsgivare. Trots att det sistnämnda är mer effektivt. Det är ett problem.
Att delta i manifestationer mot kriget eller att byta profilbild på Facebook till en ukrainsk flagga hjälper såklart inte ukrainarna. Men symbolismen i sådana handlingar ska inte underskattas, säger Arvid Erlandsson. ”Dels är det en signal till andra om att jag har sunda åsikter, dels finns det en liten tröst i att enas och samlas kring detta svåra.”