Polisen har med hjälp av dykare sökt i flera sjöar i Linköpings närhet efter Sargonia Dankhas kropp.
Den 13 november 1995 anmäldes 21-åriga Sargonia Dankha från Linköping försvunnen.
Det blev inledningen på en av de mest omfattande och tidsödande polisutredningarna i Östergötlands historia. Polisen misstänkte i ett tidigt skede att kvinnan blivit mördad. Och det fanns en misstänkt mördare.
Trots att polisen lade ner ett enormt arbete hittades aldrig kroppen. Men ganska snart hopade sig en rad indicier som gjorde att en då 45-årig restaurangägare kom att misstänkas för mordet. Han häktades och satt frihetsberövad i 40 dagar innan han försattes på fri fot.
45-åringen hade inlett en relation med Sargonia Dankha när hon arbetade på restaurangen i Linköping. Förhållandet tog dock slut och flera vittnen berättade för polisen om 45-åringens svartsjuka. Endast några dagar innan försvinnandet lånade 45-åringen ut pengar så att hon kunde köpa en lägenhet. Veckan innan hon försvann hjälpte han att tapetsera och måla lägenheten.
Två dagar innan försvinnandet blev, enligt vittnesuppgifter, 45-åringen "våldsamt förbannad" på sin forna flickvän. När han besökte lägenheten ska kvinnans nya pojkvän ha befunnit sig där tillsammans med hennes bekanta. 45-åringen blev visad på porten.
Dagen efter besöket avbeställde 45-åringen kvinnans telefonabonnemang. Dessutom försökte han att få lägenhetsaffären upphävd.
För polisen framstod 45-åringens omvittnade svartsjuka som ett tänkbart motiv. Men det räckte knappast för att bygga ett mordåtal. Polisen fick dock fram en rad graverande omständigheter och indicier som gjorde att misstankarna stärktes. Flera personer vittnade i förhör om att Sargonia Dankha var rädd för mannen. Han skulle hellre döda henne än att hon skulle få inleda en relation med en annan man, gjorde uppgifterna gällande.
Samma dag som 21-åringen försvann jobbade 45-åringen till klockan fyra på morgonen och sov till klockan 13. Därefter gick han ut på stan och återvände hem för att se på videofilmer. Polisen kom snart fram till att han samma dag lånade en bil. När bilen återlämnades hade den körts en sträcka på cirka 120 kilometer. Den var då mycket smutsig.
Polisen noterade att barnstolar tagits bort och ryggstöd arrangerats för att göra lastutrymmet större. Mannen nekade till att ha kört bilen annat än en kort sträcka i Linköping.
I bilen gjorde polisen ett fynd som kanske utgör det enskilt starkaste beviset för att 45-åringen dödat Sargonia Dankha – i bilen hittades hennes blodspår.
Sargonia Dankhas kropp har aldrig återfunnits, trots stora ansträngningar från polisen.
Polisen och åklagaren stod dock inför ett verkligt juridiskt problem. Sargonia Dankhas kropp var fortfarande spårlöst borta. Alla försök att med hjälp av dykare hittade kroppen i sjöar runt om Linköping var fruktlösa. Samtliga försök att hitta kroppen med hjälp av polishundar misslyckades. Vid den tidpunkten var rättsläget sådant att det inte ansågs möjligt att bevisa att någon dött om det inte fanns en kropp som visade att så faktiskt var fallet.
– Det finns inget vettigt skäl att hålla honom häktad längre. Det går bara inte att vänta på att hitta en kropp. Allt som går att göra är gjort av polisen, sade chefsåklagare Ulf Barck-Holst, när han den 12 januari 1996 fattade beslutat att försätta 45-åringen på fri fot.
Linköpingspolisen vägrade att ge upp. Tips fortsatte att komma in. Dykare fortsatte att söka i sjöar. Men kroppen gick inte att hitta. 45-åringen valde att lämna Sverige och bosatte sig i hemlandet Italien. Mordgåtan blev snart ett kallt fall. Men Linköpingsborna glömde inte.
År 2000 väcktes inom polisen hoppet om att den misstänkte mördaren till slut ändå skulle gå att ställa inför rätta. En dom i Svea hovrätt hade i ett slag helt ändrat förutsättningarna. En man dömdes för att ha mördat en kvinna – trots att hennes kropp inte hade återfunnits. Rättsfallet påminde till viss del om Sargoniafallet och visade att det var möjligt att fälla någon för brott utan bevismaterial i form av en kropp. Parallellt hade polisen fått fram fler uppgifter som pekade mot den misstänkte.
– Enligt min mening räcker bevisen för ett mordåtal, sade dåvarande kriminalinspektören Jan Staaf i en intervju 2001.
Jan Staaf har lett den svenska utredningen om Sargonia Dankhas försvinnande.
Något åtal väcktes dock aldrig. En rad olika åklagare tog sig under de följande åren an fallet. Åklagare efter åklagare ägnade mycket möda och tid åt att läsa in sig på den gigantiska utredningen. Men ingen svensk åklagare har hittills tagit steget att lämna in en stämningsansökan till Linköpings tingsrätt.
I slutet av 2002 valde polisen att gå ut med en sensationell uppgift i Corren. Jan Staaf avslöjade att polisen misstänkte att gärningsmannen fick hjälp av flera personer att gömma Sargonia Dankhas kropp.
– Det har framkommit i förhör att andra personer har varit synliga tillsammans med den misstänkte gärningsmannen under den aktuella mordkvällen. Vi har anledning att misstänka att de personerna hjälpte till att forsla bort liket, sade den erfarne mordutredaren, som flera år senare var med om att lösa dubbelmordet på Åsgatan.
Att hjälpa en mördare att gömma ett lik är av självklara skäl brottsligt. Brottet rubriceras som brott mot griftefriden. Anledningen till att polisen valde att berätta om misstankarna är att brottet hade preskriberats. De som hjälpte mördaren behövde därför inte vara rädda för att bli ställda inför rätta om de vände sig till polisen.
Polisens förhoppning var att medhjälparna skulle peka ut platsen där Sargonias kropp gömts. Förgäves. Det slutliga genombrottet kom aldrig och i Sverige var ingen av de ansvariga åklagarna villiga att väcka åtal.
Så sent som 2016 var Pär Andersson, dåvarande chefsåklagare i Linköping, beredd att skaka nytt liv i utredningen. Han berättade i en intervju att den misstänktes telefonkontakter med Sargonia Dankha framstod som suspekta.
– Telefontrafiken är väldigt anmärkningsvärd. Man har haft väldigt omfattande kontakter före försvinnandet och därefter upphör kontakten.
Pär Andersson blev snart befordrad och försvann från Linköping. Inget åtal hade väckts.
I lördags tog så fallet en överraskande och dramatisk vändning. Den misstänkte mördaren, nu 73 år gammal, hade gripits i Italien av italiensk polis. Anhöriga till Sargonia Dankha hade kontaktat en advokat i Italien som tagit sig an fallet och lyckats övertyga en åklagare om att driva fallet.
– I Italien kan en italiensk medborgare åtalas för ett grovt brott som begåtts utomlands, under förutsättning att gärningsmannen inte dömts i landet där brottet begåtts, i det här fallet Sverige, och att han befinner sig på italiensk mark, sade advokat Francesco Rubino.
Eva Nemec Nordh är chefsåklagare på åklagarkammaren i Linköping. Hon säger att hon inte har något emot att utredningen tas över av italienska rättsvårdande myndigheter.
– Jag har inte varit involverad i överförandet till Italien. Däremot har polisen konsulterat mig och frågat om vi kommer att driva fallet och om vi har något emot att Italien får driva utredningen. Det har vi inte haft något emot. Jag har gjort bedömningen att det är indicier och att det inte räcker för ett åtal. Det har inte framkommit något nytt sedan förra beslutet, säger chefsåklagaren och fortsätter:
– Tidigare åklagare har fattat beslut om att det inte finns förutsättningar att åtala. Jag har frågat polisen om det har framkommit något nytt som gör att vi behöver ändra det beslutet. Jag fick till svar att det inte har gjort det. Då finns det inte skäl för mig att överpröva tidigare åklagares beslut.
Eva Nemec Nordh är chefsåklagare i Linköping. Hon har inget emot att rättsvårdande myndigheter i Italien driver fallet vidare.
På frågan om det känns som ett nederlag att svenska åklagare inte har lyckats väcka åtal mot den misstänkte svarar Eva Nemec Nordh:
– Vi har att följa den svenska lagstiftningen. Om det skulle bli så att det blir en fällande dom i Italien, då behöver vi fundera på om vi har gjort en felaktig bedömning. Det är högt ställda beviskrav i Sverige. Och det som är problematiskt är att kroppen inte har påträffats. Det finns indicier och jag ha läst delar av utredningen och mycket pekar på att den misstänkte skulle kunna vara gärningsman. Men det räcker inte för ett åtal enligt den bedömning som har gjorts. Det är svårt att bevisa vad som hänt när vi inte vet dödsorsaken. Då måste man motbevisa att det inte var egenförvållat.
– Jag önskar italienarna all lycka till. Det vore fantastiskt om även detta olösta brott kunde få ett avslut, säger chefsåklagaren.