Härliga rytmer möter oss när vi kliver in genom porten på den gamla gymnastiksalen, sedan i höstas Dansens hus. Möter oss gör också Viktoria Demir, ordförande i dansföreningen Danskultur som bildades tidigare i år.
Victoria har dansat hela livet och hon kommer säkert att fortsätta livet ut.
– Dansen är mitt allt. MItt intresse, min lycka, ja allt du vill, säger hon och kastar sitt svarta långa hår bort över axlarna. Hon är anställd av föreningen som danslärare på deltid och det är också José Diaz, som fyller år just den dagen vi besöker dem. Därför innehåller pauserna mellans danserna tårta, tårta, tårta.
Streetdance är det som gäller. Men, förklarar Victoria för oss ickedansare, "streetdance är ett samlingsnamn för en del andra danser". De dansar på huvudet, på ryggen, på en hand med kroppen rätt ut, på alla sätt man inte ens kan tänka sig.
En riktig virvelvind i keps ser ut att inte han ett ben i kroppen. Han heter Odd Eriksson och är alldeles självlärd, i 17 månader har han dansat och han får de flesta runt om att jubla, så dansare de är.
– Jag lärde mig lite själv, träffade andra som kunde och så blev det bara så här.
Tre gånger i veckan dansar han, minst. Samma gäller för Johanna Rosén, den enda tjejen som är här idag. Hon har dansat i fem år och kan inte tänkla sig något viktigare.
– Åh, dans är det bästa jag vet!
Passa på den här Dansens Vecka och besök Dansens Hus, på Ågatan, mellan Linköpings domkyrk och biblioteket. Titta, njut eller dansa du också! Inga krav finns men alla som vill kan känna på rytmen och musiken.