Hur många som valt att resa från Sverige för att stötta Ukraina i strid mot Ryssland är svårt att säga, men under krigets första två veckor tog den ukrainska främlingslegionen emot över 20000 intresseanmälningar från hela världen.
Det är inte första gången som Daniel, som egentligen heter något annat, vill ut i krig. Förra gången var han bara 16 år då han försökte ansluta till en milisgrupp för att strida mot IS i Syrien och Irak 2015.
– Jag och min bästa vän var på väg ner, men vi fick vända för att vi var för unga. De där nere hade godkänt oss, men svenska myndigheter stoppade planerna. Då var jag mer vänsterorienterad, vi var kicksökare och sågs nog som lite galna med bristande impulskontroll. Nu är jag mer vuxen och har tänkt igenom beslutet noga, säger han.
Daniel vill inte framträda med namn och bild öppet på grund av säkerhetsskäl för sig själv och sin familj. Han vill gärna berätta om det kommande uppdraget, men har hört talas om soldater som har fått ta emot hat och hot efter att ha varit öppna i media. Därför berättar han anonymt.
En plötsligt uppkommen tid för att förnya ett pass, försenar mötet för intervjun. I dagar då passtider är hårdvaluta, kan ingen klandras för sen ankomst. Särskilt inte en person vars liv fullständigt cirkulerar kring frågan om att få resa. Tanken på att få ansluta till en internationell legion för att strida på Ukrainas sida har nötts ända sen Ryssland gick till attack mot landet på morgonen den 24 februari.
– Jag började kontakta folk direkt och efter ett par dagar fick jag klart för mig att något för utländska frivilliga var på gång. Det var som att allt kom tillbaka till mig från förra gången jag försökte komma iväg.
Daniel är född och uppvuxen i Linköping och har ingen erfarenhet av varken militär verksamhet eller för den delen strid. Han är inte heller vad han själv lite skämtsamt kallar för en "möpare" (militärt överintresserad person) eller någon som vill kasta sig ut i ett krig på grund av ett politiskt ställningstagande.
För två år sen gick Daniels vän bort. När Rysslands invasion av Ukraina startade, drogs därför Daniels tankar till hans och vännens stridsplaner för sju år sen. Tanken på att göra en insats nu som en hedersgrej för sin avlidna vän, växte snart till en egen övertygelse om att det var rätt sak att resa till kriget.
– För mig är det ett moraliskt ställningstagande, en fråga om sympati och empati för folket där. Jag är inte extremist åt nåt håll alls utan jag vill försvara och stå för vad jag tycker är rätt – det vill säga demokrati och inte en övermakt som kommer och angriper en lillebror, säger Daniel.
Det blåser kraftigt vid Linköpings resecentrum, trots att vi sökt lä bakom en avsides byggnad för att kunna prata ostört. Frågorna är många och svaren föder fler. Daniel har nyligen sagt upp sig från sitt fasta jobb som han haft sen flera år tillbaka.
Han stoppar in en ny snus.
– Jag trodde inte Ukraina skulle ha en chans mer än i några dagar, men sen såg jag hur det byggdes upp ett gediget försvar och hur bilder spreds på hur den ukrainska armén stod emot attackerna. Jag förstod då att det skulle bildas frivilliga förband och då var det bara för mig att sitta och nöta och hålla koll på det helt enkelt.
Från hela världen rapporteras i medier om utländska frivilliga som ansluter till Ukrainas väpnade styrkor. Det handlar om landets internationella brigad "International Legion of Territorial Defense of Ukraine", som också är den enhet som Daniel ska ansluta till.
Dagens Nyheter uppgav för en vecka sen att det enligt ukrainska myndigheter då kommit in mer än 20 000 intresseanmälningar till den så kallade främlingslegionen sen kriget startade. Hur många av dem som kommer från personer i Sverige är oklart, men i en artikel från TT för en vecka sen uppgavs att 678 svenskar just då deltog i striderna.
Rekryteringen av utländska soldater till båda sidor i kriget har fått kritik av flera experter. Kritiken består främst i att oerfaren personal tar stora risker och riskerar att dödas. Det varnas också för efterspelet, när eventuella våldsbejakande extremister återvänder till sina hemländer. Vad händer då? Och hur kommer de att må?
Till den ukrainska främlingslegionen kan vem som helst söka till att gå med, men man behöver genomgå och få godkänt på flera olika tester, vilket Daniel har fått. Han har inte gjort allmän militärtjänst, men säger att han har vapenerfarenhet från annan verksamhet. Exakt vad vill han inte gå in på.
– Jag har ingen koll på militära grejer och så, bara på de vapen som jag har utbildning för. Men vi kommer inte åka direkt till Ukraina utan först mellanlanda nånstans i Europa och genomgå som en teambuilding med gruppen så att det inte ska uppstå kaos om man hamnar i strid.
Sveriges regering avråder från att ansluta sig som soldat i Ukrainakriget, vad tänker du om det?
– Det känns rimligt att regeringen avråder från att åka ner, det är ju som sagt ett krig. Men om behovet inte hade funnits, så skulle det inte ha startats en främlingslegion. Sen är det ju inte enbart skyttesoldater som behövs, det är lika viktigt att få ner sjukvårdare, logistiker, mekaniker med flera som kan hjälpa till.
Efter att Daniel bestämt sig för att gå vidare med sina planer, har de i omgångar fått skjutas framåt. Först hade han själv hoppats på att få skickas ut direkt, men nu är han tacksam för att allting har tagit lite tid. De senarelagda planerna hänger ihop med raketattacken den 13 mars mot en militäranläggning i Javoriv, 2,5 mil från den polska gränsen, där också flera svenskar fanns på plats för att tränas i krigföring. Enligt Daniel uppdagades vissa brister i organisationen som sen dess har behövt ses över.
Händelsen gjorde att han fick mer tid att tänka. Tvivel har kommit och gått.
Är du inte rädd?
– Man är ju livrädd, såklart. Men efter rädslan har jag övertygats om att det ändå är rätt grej att göra. Till slut är det som att det inte skulle gå att se sig själv i spegeln om det inte blir av. Nu har jag anpassat hela livet efter det här, hela min vardag är ju redan förändrad med jobb och relationen till min familj.
Vad säger din familj och vänner?
– Det är en jävligt tuff diskussion att ta. Mina föräldrar blev mest förbannande och tycker att man är dum i huvudet – och det förstår jag, det hade jag också tyckt om dem. Jag kommer inte kunna ringa mamma varje dag, men det kommer främst bli hon som får samtal hem, hon är ledsen och orolig.
– Jag har bara berättat om det här för några av mina närmsta vänner. Om jag hade haft barn så hade jag nog tänkt annorlunda kring allt tror jag, men inte för en partner.
Tänker du på vad som faktiskt kan hända?
– Ja, det tänker på det hela tiden. Det är väl en 50-50-chans om jag kommer hem, kanske.
Och hur går tankarna kring just det?
– Hinner man hjälpa folk där nere.... Varför skulle mitt liv vara värt mer, när jag kanske kan hjälpa fyra civila ut ur landet och rädda deras liv? Klart jag har mycket att förlora, men det har ju de där nere också.
Är du mentalt stark?
– Jag vet inte. Jag hoppas att när man väl är där....när någon skjuter på en....jag tror man går mycket på grottmänniskan då. Om det är någon som försöker döda mig så får jag vara beredd på att döda, det är ju ändå ett krig med riktiga kulor.
Många hjälper Ukraina på avstånd, få väljer att åka rakt in i en krigszon.
– Ja...fast nu har jag ju sagt upp mig, så då måste jag ju, säger han med ett efterföljande skratt.
– Men klart man drömmer om att sen få komma tillbaka till stan och ta en bärs med polarna på Storan.
Daniel följer nyheterna från kriget i Ukraina noga. Han försöker variera sina källor för att få en så rättvis bild av läget i landet som möjligt.
Daniel är lugn och saklig när han förklarar hur han tänker. Det märks att han har fått göra det några gånger förut. Delvis är det ett försvarstal, delvis en vilja av att få andra att förstå. De senaste veckorna har han haft gott om tid att väga plus mot minus, vässa argumenten för sig själv och sin omgivning och landa i beslutet.
Men att helt förbereda sig på vad som väntar, tror han är svårt. Rädslan han bearbetat sen kriget bröt ut förväntar han sig ska komma tillbaka. Men han tror också att den kan hjälpa honom att överleva – att den gör honom mer försiktig och att han kommer att välja att ducka ibland.
Daniel får inte själv välja var i landet han ska hamna. En tjänst i de västra delarna av Ukraina kan innebära något helt annat än en tjänst i de södra eller östra där attackerna är mer intensiva.
Hemma har han börjat packa så smått. En del utrustning har köpts in, men mycket kläder ges på plats. Avresan planeras inom en snar framtid, men situationen kan ändras snabbt och då gäller det att vara beredd på olika scenarier. En hemresa går i det här läget inte att se framför sig, menar han.
– Kontraktet jag har skrivit på säger att tjänsten pågår till krigets slut, men när är det? Jag tror inte parterna kommer att komma överens om till exempel Donbass på några månader, så där lär ju striderna pågå länge. Frågan är hur kontraktet kommer att användas beroende på hur striderna i landet utvecklas.
Hur många som valt att resa från Sverige för att stötta Ukraina i strid mot Ryssland är svårt att säga, men under krigets första två veckor tog den ukrainska främlingslegionen emot över 20000 intresseanmälningar från hela världen. Bilden föreställer en ukrainsk soldat i Mariupol för två veckor sen.
I väntan på avfärd följer han medierapporteringen noga. Alla förberedelser blir en sorts mental träning. Han försöker välja de politiskt obundna nyhetskällorna inifrån Ukraina, lyssnar inte på allt som presidenten Volodymyr Zelenskyys förmedlar utan försöker bygga sig en egen lägesbild av hur livet och kriget fortskrider i Ukraina med hjälp av rapporter från kontakter som är på plats som han har skaffat sig.
– Nu ska jag försöka komma in i nåt slags lugn och bli mer bekväm med tanken på att åka, för det är det mentala som spökar mest. Det är ju en jävla idiotgrej jag gör, det förstår jag.