För de som köpt, byggt eller byggt till huset är det dags att mäta upp boytor och biutrymmen. Men även för husägare som tvivlar på att den nuvarande boytan är korrekt kan det vara lönsamt att antingen själv eller genom sakkunnig göra en kontrollmätning.
Många bor nämligen i hus och lägenheter som har en boyta som inte stämmer med uppgifterna i köpekontraktet.
Att mäta sin egen bostad är inte svårt. Med ett måttband och lite tålamod kan de flesta åtminstone få fram en ungefärlig area på sin bostad.
De mätregler som används är från svensk standard och har i princip gällt från 1989. Reglerna används när man ska redovisa arean på en bostad, exempelvis vid fastighetstaxering, hyresavtal och köp och försäljning av bostäder.
I exempelvis familjen Sjö-qvists parhus (se artikel här ovan) med sluttningsvåning räknas boarean 6 meter från ytterväggen, där den omgivande marken är i nivå eller under golvnivån. Övriga delar av våningsplanet är biarea. Men den här mätregeln är Sjöqvists boyta 113,1 kvm och biytan 20,6 kvm.
Alla utrymmen i en bostad kan inte utnyttjas lika bra. Därför delas arean upp på boarea och biarea. Reglerna för uppdelning är olika för våningsplan ovan mark, sluttningsvåning och källarvåning.
I våningsplan ovan mark räknas all area som boarea. Undantag är garage, pannrum, oinredd vind och inglasad veranda, som är biarea. En öppen spis eller kakelugn påverkar inte mätningen. Inte heller trappa med trapphål. Trapputrummet räknas in i arean på alla våningsplan.
I slutet av september skickar skattemyndigheterna ut en informationsbroschyr och en förtryckt deklarationsblankett till landets småhusägare. Blanketten ska vara inlämnad senast den första november.
Den senaste allmänna fastighetstaxeringen, då landets 3,5 miljoner småhusägare fick beskriva sina fastigheter i detalj, skedde 1996.
Årets deklaration omfattar cirka 2,2 miljoner småhus, varav drygt 370 000 är fritidshus. Att det finns fler ägare än fastigheter beror på att en och samma fastighet kan ha flera ägare.