– Det har tagit femton dagar att komma fram, sex–åtta timmars cyklande om dagen, säger Frans Hoving från Nederländerna.
Vägen till Sverige har varit enkel. Förutom ett par uppförsbackar utanför Göteborg och den där dagen då telefonen dog – som följdes av flera "Lever du"-sms då hans reseblogg inte uppdaterats på ett dygn. Cykeln däremot lever i allra högsta grad.
Inte ens en punka?– Ingenting, säger han.
När han går igenom cykelns beståndsdelar förstår man varför. Däcken täckta av Kevlar, ett material med 100 000 garanterade kilometer, förstärkt gummikedja, stabil stålram, elgenerator under styret och GPS i telefonen.
– Det viktigaste tipset jag kan rekommendera är att ha koll på rutten, förbered resan väl. Ibland är det långt mellan campingplatserna, andra gånger är det skakiga grusvägar.
Cyklandet startade Frans med för tre år sedan. Han hade tröttnat på det stillasittande seglingsintresset så han köpte en cykel och trampade 3 000 kilometer in i Frankrike. Det var som att befinna sig i ett rullande kloster, beskriver han. Friden som infann sig efter fyra dagars sträckcyklande, och tiden till eftertanke, var tidigare oupplevd.
– Efter den resan var jag ute med cykeln varje helg på den holländska landsbygden. Och jag har länge haft en dröm att ta mig till Linköping för egen maskin och träffa Anton, säger han.
De har träffats förr, Frans Hoving och Anton le Clercq. Ibland oftare, ibland fem år emellan. Första gången för 45 år sedan. Anton le Clercqs föräldrar är från Nederländerna men han är uppvuxen i Sverige. Hans morbror däremot bodde kvar i Nederländerna och drev en farm i östra delarna – en farm som Frans familj reste till varje sommar.
– Min morbror blev sjuk så jag fick åka dit och hjälpa med gården, då träffade jag Frans, berättar Anton.
Senast duon träffades var på en skivmässa i Nederländerna. Frans sökte en speciell LP-skiva tillsammans med Anton le Clercq, som är gammal musikprofil i Linköping.
– Men vad hette skivan nu igen, frågar sig Frans.
– "Fill your head with rock", säger le Clercq.
– Fill your head with rock, ja. Då nämnde Anton att han har två hemma i Sverige och jag kunde få en. "Jag kommer och hämtar den!", sa jag då. Och tänk, om bara några timmar har jag skivan i handen.
I handen får den plats, det verkar svårare på cykeln. 20 kilogram tung ser den redan rätt välfylld ut. Sidoväskorna är tajtpackade med gasolkök, pulvermat och svettiga kläder.
Får du verkligen plats med skivan där?– Det kommer faktiskt att bli lite av ett problem, så jag tror att jag fuskar och postar hem den istället, haha.