"Det blir en oro då. Inte nog med att man ska ställa sig inför någonting som man aldrig varit med om förut, men man kan inte heller veta om man är välkommen in på sjukhuset eller inte", säger Clara Andersson.
På Örminge gård utanför Bankekind bor Clara Andersson. Hon är 29 år, nybliven mamma och bor här tillsammans med sambon Daniel och deras fem veckor gamla dotter, Svea.
Sveas födelse, eller rättare sagt Claras förlossning, gick inte som hon hade tänkt sig, även om hon var beredd på allt.
– Jag ställde mig ändå in på att i värsta tänkbara fall kan man behöva åka någon annanstans. En timme bort är hanterbart, men i min situation blev det inte riktigt som jag hade kunnat föreställa mig.
"Jag har pratat med barnmorskan på kvinnohälsan om att i värsta fall så är det fullt. Jag räknade inte med att det skulle vara fullt. Jag såg framför mig att jag skulle få komma in till förlossningen i Linköping ändå", säger Clara.
Svea var beräknad den 28 juni, men den 5 juli, vid två på natten kände Clara att det var på gång.
– Jag förstod att det var på gång, men det var ändå hanterbart.
Vid halv sex ringde sambon till Linköping och berättade att det var på gång. Då meddelade sjukhuset i Linköping att det var fullt i Linköping och Norrköping, men att det kunde lätta under dagen. Clara skulle vänta tills hon hade fått mer värkar.
Runt sju ringde paret på nytt. Det var fortfarande fullt, men Clara fick veta att hon var anmäld till Jönköping.
– Vi packade in i bilen och åkte till Jönköping.
Hur kändes det på vägen dit?
– Jag blev stressad. Jag hade aldrig fött barn förut. Jag visste inte var jag var i stadiet, om det är långt eller kort kvar. Men vi båda förstod att nu skulle vi föda barn – det var allt vi fokuserade på.
Fem veckor gamla Svea har sitt eget rum och redan en hel garderob med kläder. Clara och hennes sambo hade förberett allt och packat väskorna inför förlossningen, men de räknade inte med en bilfärd till Jönköping och tillbaka, samma dag som dottern föddes.
Cirka en och en halv timme senare var Clara framme i Jönköping.
– Jag blev undersökt, men då var jag inte tillräckligt öppen. Jag var bara tre centimeter öppen. Då gav de mig två morfintabletter och en sömntablett och skickade hem oss igen. Den var hemskt att åka hem från Jönköping och samtidigt veta att man är på gång och att det är fullt både i Linköping och Norrköping.
Försökte ni att förklara er oro för personalen där?
– I Jönköping sade de att Linköping borde ha tagit in mig på en bedömning innan man skickade iväg mig. Men jag visste inte hur rutinerna såg ut.
"Jag tror säkerligen att man gör allt man kan med de resurser man har på sjukhuset. Men det måste finnas plats. Man måste kunna känna sig trygg när man ska föda ett barn", säger Clara om förlossningen i Linköping.
På vägen hem kom det igång på riktigt.
– Jag fick försöka lägga mig ner i bilen. Det gick knappt. Sedan var det en olycka på E4 och vi blev stående i kö i 20 minuter. Det blev väldigt intensivt.
Funderade ni på att vända tillbaka redan då?
– Nej. Vi var båda nya i det där. Vi förlitade oss nog ganska mycket på personalen. Jag visste ju inte hur det skulle kännas.
Väl hemma tog Clara sömntabletten som hon hade fått för att försöka sova sig igenom smärtan. Det hjälpte inte. Hon kunde varken ligga, sitta eller stå upp. Runt 12.30 ringde sambon till sjukhuset igen. Paret fick till svar att det inte var dags än.
– Den smärtan jag hade var helt outhärdlig. Jag satte mig i duschen och försökte genomlida alltihopa tills jag kände att barnet var på väg ut.
En halv timme senare ringde sambon igen. Den här gången inte för att fråga, utan för att meddela: "Vi kommer in till förlossningen nu".
Halv två kommer Clara in på förlossningen i Linköping. Kvart över två är Svea född. Det tog 45 minuter.
– Hade de sagt till oss att vi inte fick komma hade vi fått föda i bilen på väg till Jönköping. Det var ingen som tog oss på allvar. Man gick på någon statistik att det tar längre tid för förstföderskor.
"Halv två kommer vi in på förlossningen till Linköping. Kvart över två är hon född. Så det tog 45 minuter. Hade de sagt till oss att vi inte fick komma hit då hade vi fått föda i bilen på väg till Jönköping", säger Clara.
– Jag trodde aldrig att vi skulle uppleva det som vi gjorde, även om man har läst om förlossningen. Vi trodde inte att det var så här det skulle det gå till. Men nu har vi fått uppleva det. Vi är besvikna. Vi har anmält händelsen till patientnämnden. Vi vill inte att någon annan ska behöva vara med om något liknande.