Alla sportintresserade som var med på 1980-talet minns Roger Ekström som IFK Linköpings unge succétränare som skapade basketfeber av aldrig skådat slag.
Roger minns det också. Med glädje.
– Det var hög musik, cheerleaders och en artist på plan. Först Carl Woodard, sedan Ken Washington. Vi hade insändare i Corren emot oss som klagade på att det var för hög musik, för populär musik, men 2 200 människor tyckte att det var bra.
Inte bara bra, vi älskade det. Fullsatt sporthall match efter match, och full show varje gång, gav oss som var där minnen för livet.
Idag jobbar Roger, vid sidan av sin huvudsysselsättning som vice vd i fastighetsbolaget Lundbergs, för att skapa ett attraktivt city, som ordförande i Linköping City Samverkan AB, och ett framgångsrikt LHC, som ledamot i styrelsen.
Två utsatta verksamheter. City hårt pressad av e-handeln, som redan fått flera butiker att slå igen, och LHC med allt lägre publiksiffror, där fler än någonsin väljer tv-soffan före arenan.
Det är tur att han gillar utmaningar, Ekström.
– Vi är inne i en övergångsperiod där konsumenterna ändrar beteende. De är mer flexibla idag, mer otrogna i sin konsumtion, och då gäller det att alla vi aktörer runt dem är lika flexibla vi. Många av dagens konsumenter köper den pryl de känner för, inte av det företag de känner för. På samma sätt konsumeras idrott.Här måste både företag och föreningar förtjäna en genuin känsla och förtroende hos konsumenten.
Så hur ska city utvecklas?– Vi måste fokusera på helhetsupplevelsen. En stadskärna idag är inte bara handel, bostäder och kontor. Det är också restauranger, caféer och upplevelser. Vi svenskar blir alltmer internationaliserade. Det kostar bara 99 kronor att flyga utomlands och vi börjar umgås på ett mer internationellt sätt, till exempel träffas vi gärna på caféer. Vi köper vår latte, vi får fritt internet och att latten kostar 32 kronor tycker vi är okej.
– Linköping har en väldigt liten stadskärna. Den måste växa om det i framtiden ska vara 200 000 människor som umgås på det här sättet. Där är utmaningen att Stångån och Ostlänken begränsar utbyggnaden. Så stan måste växa åt syd och sydväst.
I riktning Vallastaden alltså, sett från centrum?– Ja, men också mot Harvestadhållet och österut, över Stångån mot Saab Arena. Idag när vi pratar om Linköping City-samverkan så är det en ganska begränsad yta. Men vi måste tänka större än så. Det kommer gå så fort nu.
– Parkeringar är ju en stor fråga som ofta diskuteras. Men om vi sitter här om 15 år, då kommer den stora frågan vara ”Vad ska vi göra med alla parkeringshus?”. Vi kommer inte att färdas på det sättet då. Bland annat på grund av självkörande bilar och olika begränsningar av drivmedel. Jag tror inte det är långt bort att du i en app beställer en självkörande, eldriven bil så den körs fram till dig och tar dig dit du vill. Du äger inte bilen, du är med i en tjänst.
Så du tycker vi ska uthärda parkeringsproblemen och se fram emot andra tider?– Ja. Våra barnbarn kommer att undra hur vi tänkte när vi parkerade alla bilar mitt inne i stan. Jag vill inte ha fler p-hus i centrum. Nu pågår ju en stor ombyggnation av p-huset Akilles, intill Länsstyrelsen, och det tycker jag är rätt. Det står redan där och då måste det fungera. Ska vi bygga hållbara stadskärnor måste vi tänka nytt.
I hundratals år har vi åkt in till stadens centrum för att handla, tror du stadskärnor är handelscentrum även i framtiden?– Jag tror handelscentrum som begrepp är hotat var det än är. Fördelen för stadskärnor, tack vare den infrastruktur som finns, är att de då kan vara en bra ersättare som upplevelsecentra. Jag är förvånad över expansionsplanerna på Tornby. För tio år sedan hade jag inte varit förvånad, och att Ikea vill bygga ut och bli ett fullvärdigt stort Ikea, det är ju jättebra för hela Linköping, men en utbyggnad på ytterligare 20 000-25 000 kvadratmeter vid I-huset, som det planeras för, det är jag mer tveksam till när e-handeln ökar som den gör.
Enligt e-handelsbarometern ökade e-handeln i Sverige med 15 procent tredje kvartalet 2017 till cirka 68 miljarder kronor, vilket är 9 procent av den totala handeln, som uppgår till cirka 750 miljarder.
– Generellt fungerar handeln i Linköping bra, säger Roger Ekström. 2016 handlades det för nästan 12 miljarder kronor här, varav 5,5 miljarder var dagligvaror (typ mat) och 6,4 miljarder var sällanköp (mode, möbler, elektronik). Det ger oss ett handelsindex på 116, vilket är högst i länet. Och typiskt för städer med IKEA-varuhus. Sällanköpsindex är 130 i Linköping, vilket betyder att jämfört med vad Linköpingsborna ”borde” handla för (beräknat på folkmängd och inkomst) så konsumeras det ytterligare 30% och det är med stor sannolikhet IKEA:s omsättning som ger utslag i den siffran.
Roger är också styrelseledamot i Linköpings HC, en klubb som precis som hela arenaidrotten kämpar med vikande publiksiffror.
Hur ska ni locka fler människor till Saab Arena?– Då återkommer jag till helhetsupplevelsen. Det var den vi lyckades med när IFK-basketen lyfte. Ju mindre idrott, ju mindre arena, desto enklare, och på den tiden fanns inte tv-upplevelserna som finns idag. Konkurrensen har hårdnat. Du har alltid hardcore-fansen, de som alltid går på matcherna. Men ska vi fylla Saab Arena med 8 500 människor 26 gånger i grundserien så räcker det inte med dem, det måste vara fler. Då konkurrerar vi med alla butiker och tjänsteföretag, alla deras sms och annat om rea och erbjudanden som pushas på oss där detaljhandeln fiskar och drar in dig. Idrotten har inte det som tradition. Vi sätter in en annons, publicerar spelprogrammet och säger till konsumenterna ”Du kommer väl?”. Det räcker inte längre, vi måste tänka nytt. Vi måste hitta sätt att nå ut, så vi får den breda publiken att komma.
Hur då?– Vi behöver till exempel använda biljetter av flygplanstypen, som är billigare ju närmare starttiden man kommer. Då finns det eviga dilemmat att årskortsköpare får betala fullpris när andra i så fall kan köpa för en fjärdedel av priset. Jag kan förstå den argumentationen men som årskortsinnehavare köper du din favoritplats. Och du tycker det är roligare om det är mycket folk, oavsett om de har betalat 100, 200 eller 300 kronor för sina biljetter. Vi får inte vara rädda för den diskussionen.
Är tv-upplevelsen ett hot mot arenaidrotten? Att sitta hemma i soffan, framför 60-tumsteven, är ju en jätteupplevelse med repriser, närbilder och mellansnack.– Det är ett hot och en möjlighet. Du når ut till väldigt många, även till de som är perifert intresserade. De kan då tänka ”Det där är ju en häftig upplevelse! Och vi har det i vår stad! Nästa gång ska vi gå dit och titta!” Precis som när man ser en reklam för en musikal. Så tv är ett jättebra marknadsföringsfönster. Men visst, det är vi jätteintresserade som skaffar de här kanalerna. Det är därför tv betalar så bra som de gör.
Måste varje match direktsändas?– Nej, det kan man fundera på. Men minskar man antalet direktsända matcher så minskar pengarna och då måste vi hitta de miljonerna någon annanstans, för kostymen kommer inte att krympa. Många säger ”Fokusera på det på isen!”. Ja, det är kärnan i allt, men det är inte så enkelt. Arenaupplevelsen konkurrerar med hemmaupplevelsen. Att få gå på toa när jag vill, repriserna och att när matchen är slut så är jag hemma. Det blir praktiskt när den självkörande elbilen plockar upp dej utanför arenan!
Några dagar efter vårt möte kommer det mejl till mig, från Roger, som börjar så här:
– Skönt med LHC-seger igår. Kan det fortsätta så veckan ut, gärna fram till OS, så börjar det se bra ut!
En sak är klar, hur det än går för city och LHC.
Roger Ekström kommer att fortsätta brinna.