Cilla, 34, jobbar som förskollärare – vill inte ha barn

Den nybyggda lägenheten på sjätte våningen med utsikt över Trädgårdsföreningen är själva sinnebilden av en fräsch bostad. Vitt, grått och beige. Till och med katten Milo passar in i färgskalan. Minimalistiskt och undanplockat. Var sak på sin plats. Inget kladd. 

Det är raka motsatsen till Cecilia Kowaliks arbetsplats, förskolan, där hon arbetar med ett gäng härliga 5-åringar.

– De uppfyller med råge den barndos jag behöver i mitt liv, säger Cilla och skrattar. Här hemma vill jag ha det clean.

"Förskolebarnen uppfyller med råge den barndos jag behöver i mitt liv, säger Cilla och skrattar. Här hemma vill jag ha det clean."

Foto: Hadeel Ibrahim

Hon har aldrig velat ha barn och under en period, mellan 20 och 30, kände hon sig både ledsen och ensam.

– Jag är inte ute efter att fronta mig som person, men om min berättelse kan få en enda kvinna att känna sig mindre ensam så är den värd att berätta, säger Cecilia.

Den frivilliga barnlösheten är inget hon kommit fram till. Det finns ingen särskild dag eller händelse som hon kan blicka tillbaka på och tänka att det var då hon bestämde sig.

– Känslan att jag inte vill ha barn har funnits sedan jag själv var barn. Det fanns stunder när jag undrade vad det var för fel på mig, som inte kände "rätt". När jag var runt 15 sa människor "det säger du nu ja, du kommer på andra tankar". 

Men hon kom inte på andra tankar. Inte för en sekund. Nu är hon 34 år.

– Mellan 20 och 30 var det tufft, men inte sorgligt, när mina vänner började få barn. Jag kände mig så fruktansvärt ensam när vän efter vän försvann in i familjebubblan.

En av Cillas bästa vänner, som också var den första i den allra närmsta kretsen som blev gravid, visste om hennes övertygelse och var rädd för att berätta det för Cilla.

"Egoistiskt? Ja, kanske det. Men är det inte i så fall lika egoistiskt att skaffa barn bara för att ens stund här på jorden ska bli trevlig?"

Foto: Hadeel Ibrahim

– Vi pratade mycket och när jag fick veta hennes oro över min reaktion skämdes jag. Man väntar sig att ens bästa vän ska hoppa upp och ner av lycka när man berättar en sådan sak, inte bli bedrövad.

– Det som var kul för henne var ju en förlust för mig. Men hon är en förstående människa, vi är fortfarande nära vänner och nu är jag fadder åt hennes andra barn.

För Cilla gillar barn, mycket, och har god hand med dem. Det är bara det att hon inte vill ha några egna.

– Det finns inte på kartan att jag skulle utsätta min kropp för en graviditet, av flera skäl.

"Jag är trygg med mitt beslut, som jag tagit av flera anledningar. En är klimatkrisen. Den här planeten behöver inte en enda människa till", menar Cilla Kowalik.

Foto: Hadeel Ibrahim

I sina relationer med killar har barnfrågan varit minerad mark. Cilla tänkte att hon aldrig skulle hitta en partner som accepterade hennes beslut.

– Kvinnor runt 30 är ofta snabba med att berätta sånt när de träffar en kille. "Jag vill ha barn inom två år". För mig har det mer varit en fråga om när jag ska berätta det motsatta, att jag verkligen inte vill ha barn. Varken nu eller i framtiden.

När hon hade varit tillsammans med sin nuvarande sambo i nio månader märkte hon att han ville skynda på relationen. Var de ett par på riktigt nu?

– Jag hade dragit mig för att berätta för honom, av rädsla för att han skulle lämna mig. Å andra sidan hade han aldrig gett mig några jag-vill-så-gärna-leka-med-barn-vibbar.

Cilla minns en gång när de var och badade, hamnade väldigt nära en skrikig barnfamilj och sambon frustade "fan också!"

– Då minns jag att jag tänkte "YES!", ha ha.

Milo, en bortskämd herre och mattes ögonsten.

Foto: Hadeel Ibrahim

Hennes oro hade varit obefogad. Rasmus tog det på bästa tänkbara sätt och tyckte inte att det var någon stor och viktig grej. Själv hade han inte funderat över frågan barn eller inte barn.

Hon var den viktiga – frågan om framtida barn var det inte.

Det betyder inte att Cillas liv är barnfritt. Vänner har barn, systern har barn och på jobbet är det barn för hela slanten. Så klart. 

Lite kan det störa henne när människor, vars barn hon aldrig träffat, ändå väljer att ofta prata om de egna barnen – eller barnbarnen – inför henne.

– Jag kan inte relatera till det alls. Visst, jag förstår att dina barn är det största för DIG, men kan du inte förstå att det inte är det för mig?

Cecilia och sambon Rasmus har inrett en husbil som de älskar att göra turer med. En del av dem har resulterat i en fotobok.

Foto: Hadeel Ibrahim

– Jag vill inte viga mitt liv åt ett barn som jag är 100-procentigt ansvarig för till dödagar. Det tycker vissa är egoistiskt. Ok, då är jag måhända en egoist. Men är det inte lika egoistiskt att skaffa ett barn – som ska göra just mig lycklig en stund här på jorden?

Där kommer vi in på ett annat av Cillas argument.

– Jag är nog ganska cynisk. Men allvarligt. Vi har en värld av kriminalitet, krig, svält, kvinnoförtryck, psykisk ohälsa och klimatkris. Vi tar död på jorden. Den här planeten behöver inte en enda person till.

Om du skulle bli gravid av misstag, vad gör du då?

– Abort. Utan skuldkänslor.