37-årige Daniel Nyqvist kommer nu, under tiden som han sitter häktad för dubbelmordet, att genomgå en liten sinnesundersökning.
Han har erkänt att han tagit livet av åttaårige Mohammed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson, vilket också var den centrala delen under onsdagens häktningsförhandling vid tingsrätten i Linköping.
Att Daniel Nyqvist, som var 21 år då han begick dådet på Åsgatan, av allt att döma haft förmågan att kunna leva ett tämligen stillsamt och normalt liv under de 16 år som passerat, har Erik Nilzén svårt att ge någon förklaring till.
– Det går inte att förmedla en generell bild hur en människa tänker och fungerar i en sådan situation. Jag kan dock föreställa mig att han känner en slags lättnad över att få lämna ifrån sig ett erkännande. Morden måste trots allt ha varit en börda för honom att bära under så lång tid, säger han och fortsätter:
– Av medias rapportering från fallet har jag förstått att mannen var ostraffad innan han begick gärningarna. Det är ytterst ovanligt att någon begår sin debut på den brottsliga banan genom att göra sig skyldig till dödligt våld.
Skulle du säga att han levt ett slags dubbelliv efter dådet?
– I någon mening har han gjort det. Man kan förmoda att han genom åren byggde upp en slags vardag där dessa våldsamma händelser inte var dominerande på något sätt.
Vad innebär en liten sinnesundersökning?
– Det är en undersökning som sker genom samtal med en psykiatriker. Frågeställningen man vill ha svar på är om det är sannolikt att den här personen begått gärningen under inflytande av en allvarlig psykisk störning och om det finns anledning för tingsrätten att gå vidare med en stor sinnesundersökning.
Om det slås fast att den misstänkte begick gärningen under inflytande av en allvarlig psykisk störning, men att han i dagsläget bedöms som helt frisk, kan det påverka utgången av fallet?
– Det kan det göra. Man ska i sammanhanget komma ihåg att en domstol inte är skyldig att döma i enlighet med de rättspsykiatriska undersökningarna, de är bara ett vägledande verktyg.
Din personliga reflektion över att den misstänkte har gripits och att han också har erkänt?
– Min tankar går naturligtvis till de båda offrens familjer och jag hoppas och tror att det ändå kan leda till någon form av avslut i deras sorgeprocess.