Caroline Karlsson är verksamhetsområdeschef för Stadsmissionen i Östergötland. Inte för att hon har haft som mål att göra karriär eller bli chef, utan för att det ger henne ännu större möjlighet att påverka.
Sedan barnsben har Caroline Karlsson engagerat sig i orättvisor. I skolan kände hon att hon inte hade samma plats som killarna, att det förväntades andra saker av henne bara för att hon var tjej. Det kändes inte rätt.
Hennes uppväxt var inte alldeles lätt, och Caroline levde i ett sammanhang där det inte var självklart att studera vidare efter gymnasiet. Hon förlorade sin mamma i tidig ålder och växte upp tillsammans med sin pappa.
– Jag hade tur som hade pappa, och att jag var duktig i skolan, säger hon. Det hjälpte mig. Men jag såg vänner som inte hade samma trygghet. De hade det tufft och det påverkade mig. Det kom över mig väldigt tidigt i livet att så här ska det inte behöva vara. Jag ville vara med och förändra.
Att läsa vidare på universitetet, till socionom, var därmed ett självklart val.
– Jag ville titta på samhället utifrån olika strukturer och vilka sociala faktorer som har inverkan, både på gruppnivå och på individuell nivå. Jag ville helt enkelt förstå varför det blir som det blir för en del människor.
2006 fick Caroline praktikplats på Stadsmissionen i Östergötland och engagerade sig direkt för personer som var i ett aktivt missbruk.
Efter examen ett par år senare fick hon jobb på Socialförvaltningen, men trivdes aldrig riktigt.
– Det var inte för mig, säger hon. Jag kände mig inrutad och som om jag var en del i ett tungt maskineri. Jag kom alltför långt ifrån individerna som jag ville hjälpa.
Så Caroline sade upp sig och återvände till Stadsmissionen och till den målgrupp som hon började arbeta med under sin praktik – våldsutsatta kvinnor med en pågående beroendeproblematik.
– Det finns boenden i Sverige för kvinnor som behöver skyddas från sina våldsamma män. Men alltför få av hemmen tar emot kvinnor som är i ett drogberoende. Det har jag svårt att förstå, för många gånger hör våldsutsatthet och beroende ihop.
– För många av de här kvinnorna blir alkohol och droger ett sätt att göra livet uthärdligt. Det är förstås en kortsiktig hjälp som försvårar allt annat, men det är likaväl ett sätt för dem att stå ut.
Varje dag lyssnar Caroline till berättelse efter berättelse om våld och misär.
– Jag har aldrig hört någon säga att livet var tipptopp och sedan hamnade man i ett missbruk. Det finns alltid en orsak, som alltför ofta handlar om olika slags övergrepp.
2014 var hon med och startade ett skyddat boende i Linköping med plats just för våldsutsatta kvinnor med ett pågående beroende.
– De här kvinnorna söker ofta hjälp, men inte för att de är utsatta för våld. Alla vi som möter dem, såväl inom vården som inom socialtjänsten, måste bli bättre på att ställa frågor, säger hon.
– För att vi ska kunna hjälpa kvinnorna ur ett beroende måste vi ta reda på den bakomliggande faktorn till att man dricker eller tar droger. Ofta är det våld. Ofta lider de här kvinnorna av svår posttraumatisk stress, ofta är de i stort behov av att skyddas från den som slår och skadar dem.
Och ofta har de dessutom barn som behöver stöd och hjälp.
Just barn som lever i tuffa hemförhållanden är en annan grupp som Caroline jobbar hårt för. Särskilt barn som följer med sina mammor till skyddade boenden.
– Till att börja måste vi bli bättre på att fånga upp de här barnen. Det är inte svårt för förskolepersonal att se tecknen, barn som har skador eller som visar med ord och handling att de inte mår bra. Det svåra för personalen är att få gehör. Barns berättelser väger inte tyngre än föräldrarätten och det är ett problem.
Men nu har Caroline varit med och påverkat för en ny lagstiftning för skyddade boenden som till stor del kommer att förbättra för barnen. Lagen trädde i kraft den 1 april 2024 och innebär dels att det krävs tillstånd från IVO, inspektionen för vård och omsorg, för att öppna ett skyddat boende, dels att barn får ett eget biståndsbeslut när de följer med sin mamma eller annan vårdnadshavare till ett boende.
– Det känns fantastiskt att vi äntligen har nått hit, säger Caroline. Vi har jobbat hårt för det här, och Stadsmissionen har varit en stark röst i debatten.
Den nya lagen innebär att det ställs större krav på säkerhet kring boendena, och dessutom att barnen kan journalföras.
– Även den som är liten måste få chans att bearbeta och prata om det man har varit med om. Dessutom är det väldigt tufft för en mamma att se till att hennes barn har det tryggt, när hennes egen tillvaro har rämnat. På det här sättet kan vi som arbetar runt de här kvinnorna också sörja för att barnen får det de har rätt till när det kommer till vård, skola och fritidsaktiviteter.
Lagändringen är en seger och ett stort steg i den viktiga kamp som Caroline och hennes kollegor på Stadsmissionen för dygnet runt, året runt.
I dag är Caroline verksamhetsområdeschef i Linköping. Det har aldrig varit ett mål att göra karriär och avancera i organisationen, men som hon säger – som chef har jag ännu större möjlighet att påverka och därför tackade jag ja till tjänsten.
Till sist – mitt i allt detta viktiga arbete – hur orkar du?
– Jag har helt enkelt ett ansvar att orka.
– Alla de kvinnor som jag möter och alla de berättelser som jag lyssnar till, fastnar hos mig. Jag minns var och en, det är viktigt för mig. Och min största styrka är att jag aldrig ger mig. Jag står alltid kvar.