– I ett område kan du se ett par hus som står mer eller mindre intakta, och bredvid dem kan du se hus som är fullständigt sammanfallna, säger Andreas Wladis.
Andreas Wladis är överläkare i kirurgi och professor i traumatologi och katastrofmedicin på Linköpings universitet. Hans preliminära bedömning kring varför jordbävningen i Turkiet har blivit så katastrofal är att byggnadsregler inte alltid följts.
– Med vissa byggnader har man följt byggnadsregelverk och byggt moderna hus säkrade för jordbävningar, medan man på andra ställen har fuskat och valt den billigaste vägen. Då får det sådana här konsekvenser.
Vidare säger han att den turkiska medicinska och sök- och räddningskompetensen är hög. De klarar definitivt av att hantera sök och räddning, evakuering av människor, skicka dem till sjukhus samt hantera primärvårdsbiten, även fast omfattningen av skadorna troligen överskrider deras kapacitet på vissa ställen. Det är troligtvis därför Sverige inte har prioriterat att bidra med medicinsk expertis till Turkiet ännu.
– De medicinska teamens uppgift handlar inte så mycket som man kan tro om att utföra heroiska operationer, utan det handlar mer om att ge basal medicinsk behandling och att prioritera, säger Wladis.
Han betonar även att Syrien, som också drabbades av jordbävningen, befinner sig i en helt annan situation än Turkiet. Det är ett fattigt och krigsdrabbat land med en stor flyktingpopulation som kommer att behöva mycket internationell hjälp.
Wladis har själv jobbat i liknande katastrofområden. Hans starkaste minnesbild av jordbävningen i Haiti 2010 är en "överväldigande undergångskänsla".
När han får frågan om hur förberett Sverige är för andra typer av katastrofer, till exempel krig, svarar han:
– När det gäller kris och krig så är Sverige väldigt illa förberett.
Han menar på att pandemin, trots att politikerna valt att inte kalla det för det, är en händelse som uppfyller kriterierna för att vara en sjukvårdskatastrof, på vissa ställen. Pandemin har visat vad som, enligt Wladis, är det värsta i Sveriges krisberedning, nämligen bristen i ledarskapet.
– En väldigt otydlig ledning, vilket är olyckligt för det handlar om kriser där man måste fatta viktiga beslut väldigt snabbt. Inom sjukvården är vi vana att växla tempo om behoven förändras, men så arbetar inte politiken. Där tröskar man på ungefär som vanligt. Det funkar inte, säger han.