Det blir den andra skolan som organisationen "Engineering For Mayan Students" bygger. Organisationen är helt ideell och drivs av studenterna Sofie Folkesson, Sabina Nordén, Filip Axnér, EvelineCastillo Haglund och Simon Alzen, som alla studerar på Linköpings universitet. Förra våren tog Sofie och Sabina ett sabbatsår och byggde ut en flickskola i San Juan la Laguna i Guatemala. Parallellt med byggandet undervisade de i engelska.
– Barnen hade engelska på schemat, men ingen lärare som kunde engelska. Innan vi kom hade lektionerna bestått i att läraren läste ur en engelsk bok, berättar Simon som även han var nere några veckor och hjälpte till med bygget.
Simon läser för tillfället sista terminen på sitt program Internationell Civilekonomi.
De flesta vill ut och börja sin karriär efter avslutade studier. Men inte du?
– Nej, jag är inte sugen på att börja arbeta direkt. Vi ekonomer hamnar ju ändå på samma arbetsplatser så småningom. Jag ska jobba i 50 år – varför inte passa på att göra det här nu när jag inte har någon familj att ta hänsyn till?
Insamlingen har nu börjat för att finansiera deras nya projekt, en helt ny skola i området Tecpan i Guatemala.
– Just nu finns det bara en skola där barnen får gå tills de är 12 år. Familjerna är för fattiga för att skicka barnen till andra byar, så de börjar jobba i väldigt ung ålder, berättar Simon.
Organisationen har skaffat sig vissa kontakter hos den guatemaliska staten, som ska vara med och finansiera en del av lärarlönerna när skolan är färdig.
– Men det är byn som kommer att sköta driften av skolan. Och när vi bygger kommer lokalborna hjälpa till. Förra gången var vi en salig blandning av människor. Någon elevs storebror, någons morfar, alla hjälpte till. Det här är någonting vi gör tillsammans med dem, säger Simon.
Guatemala är ett land med enorma avfallsproblem och sopberg. Därför bygger organisationen skolorna av PET-flaskor, som de proppar fulla med sopor. En 50 centiliters flaska tar ungefär 50 minuter att fylla.
– Man trycker ned så mycket sopor det går med en pinne. Den här idén håller kostnaderna nere, eftersom vi behöver väldigt lite cement, men framförallt bli det en miljömässig insats. Vi bygger helt enkelt in soporna i väggarna, säger Simon.
Under projektet ska de bo hos byborna.
– Det blir billigast så, då vi kan lägga så mycket pengar som möjligt på skolan.
Gruppen söker nu sponsorer, stipendium och bidrag från allmänheten.
– Vi själva går in med en del pengar, men det räcker inte så långt eftersom vi alla är studenter.
Vad är svårast med ett sådant här projekt?
– Det är nog kulturkrockarna. Många har svårt att förstå att vi inte har obegränsat med pengar. När vi var där sist ville några bybor ha hjälp med ett projekt som skulle kosta två miljoner. De blev förvånade när vi försökte förklara att vi inte kan hosta upp så mycket pengar.
En annan kulturkrock är jämställdhetsfrågan.
– I början tyckte byborna att det var väldigt märkligt att tjejerna var med och byggde.
Simon och hans kompisar tog tillfället i akt att "röra om i grytan" som Simon uttrycker det. Han tog stort ansvar i hushållet, diskade och lagade mat.
– Pappan i huset kallade mig 'byns fulaste kvinna', skrattar Simon.
Även i engelskaundervisningen passade studenterna på att utmana.
– Vi bytte ut namnen i exempelmeningarna som barnen skulle lära sig. Till exempel skrev vi "Peter är förälskad i Antonio". Barnen förstod först ingenting. Till slut utbrast en flicka chockat 'vaddå, är Peter bög'?, berättar Simon.
I slutet av studenternas vistelse i byn hade dock barnen vant sig. Ingen tyckte längre att det var konstigt att Peter älskade Antonio. Och pappan i familjen? Han började gråta när byns fulaste kvinna åkte hemåt.