Klockan närmar sig 18 på kvällen när mörkret sänker sig över Linköping. Många som passerar har just slutat sina jobb och är på väg hem. Var hem och trygghet är för ukrainarna Anatolii och Vasyl just nu är högst oklart.
Mörkret faller över Linköping. Under mindre än en halvtimme går staden från skymning till en nattsvart scen. Vasyl och sonen Anatolii följer förändringen runtomkring dem där de står böjda över broräcket och ser ut över vattnet från Stångebro.
De är en del av staden, fast ändå inte. De känner den, men den är inte riktigt deras. Deras familjer är beroende av de korta uppdrag i byggbranschen de har. Svart lön fås direkt i handen eller oskattat till konto hemma i Ukraina. Om de får någon alls, vill säga. Inga avtal eller papper finns som bevisar deras arbetsinsatser, men vi har tagit del av bilder, filmer och adresser där de arbetat.
De säger att de har arbetat sex dagar i veckan i flera månader – ofta tio timmar om dagen. Med den utlovade timpengen på 120 kronor per timme skulle det innebära en månadslön på ungefär 29 000 kronor.
– Det fanns inga jobb i Ukraina som vi kunde försörja oss på, så när en bekant som jobbat i Sverige tipsade oss om att arbeta här, tog vi chansen, berättar Anatolii.
Sämre arbetsvillkor i Sverige, var ändå bättre än att leta chaufförsjobb i hemlandet, förklarar de.
Tipset från vännen ledde dem till företaget G & L Bygg AB i Linköping.
Anatolii börjar räkna namn på fingrarna. Utöver han själv och Vasyl ska ytterligare sex ukrainare och tre polacker ha arbetat tillsammans med dem under drygt sex veckor förra hösten. De lade om tak, spacklade väggar, bytte golv och renoverade badrum. Tackade aldrig nej till jobb. Nya moment går alltid att lära sig.
– Men ingen av oss som jobbade då har fått lön för den tiden, mer än lite småpengar för att köpa mat, säger han.
I början av december åkte duon hem till Ukraina för att fira jul med familjen. Resor som kostat runt 3 000 kronor betalades av Linköpingsföretaget. Resterande lön för höstens arbete skulle föras över till deras bankkonton, men det blev nytt år och inga pengar syntes till.
– Vi ringde och skickade meddelanden, men inget hände. Arbetsgivaren svarade att han inte kunde betala oss för att han själv inte hade fått in betalningar.
Bilden av Sverige har förändrats sen Anatolii och Vasyl kom till Linköping för att arbeta. "Vi känner oss osäkra. Vi trodde att man kunde vara trygg här och försörja sin familj. Vi vet inte om det är vi som haft otur eller om det är så här det fungerar i Sverige", säger de.
I februari i år fick Anatolii och Vasyl av samma företag ett nytt erbjudande om att komma till Linköping – för att fortsätta med det arbete de påbörjat i en bostad. Med löftet att få den försenade lönen om de återvände erbjöds de ytterligare några månaders jobb. Anatolii och Vasyl hade inte råd att tacka nej och tjänstgjorde därför i fyra månader.
Kontakten på företaget ordnade med bostad och förklarade att hyran skulle dras av från deras löner.
– Han sa att vi bara skulle jobba, han skulle sköta allt annat, säger Anatolii.
Men tid gick och det visade sig senare att ingen hyra hade blivit betald. Till slut såg de ingen annan utväg än att lämna huset på grund av hyresskulderna. Hyresvärden sa sig inte få tag på företagskontakten och höll därför Anatolii och Vasyl ansvariga för en skuld som skulle ha vuxit till drygt 50 000 kronor.
– Vi har arbetat i flera månader, men nu är det vi som är skyldiga pengar för olika kostnader, det kan inte stämma.
Vid ett av tillfällena då de frågat efter lön, ska företagaren erbjudit dem att bli delägare. Ett vanligt tillvägagångssätt för att hålla andra ansvariga när affärerna börjar gå dåligt, enligt fackförbundet Byggnads. Vasyl och Anatolii säger att de muntligen sagt ja till delägarskap, men att inga papper skrivits.
Fackförbundet Byggnads bekräftar att ett sådant muntligt avtal inte gäller.
Men, löftet om att dela på vinst fick Anatolii och Vasyl att arbeta på.
Vasyls dagar går långsamt just nu. Han väntar på nya undersökningar av sin magsäckscancer och försöker hitta lite ströjobb för att försörja familjen. Men helst av allt vill han få lön för all tid han lagt på sitt tidigare arbete hos ett byggföretag i Linköping.
Under en av flera intervjuer sitter vi i ett konferensrum på redaktionen. Det är mest Anatolii som för deras talan, Vasyls blick vilar ofta på bordsskivan. Med hjälp av en tolk, tar vi oss långsamt framåt i samtalet. Ibland höjs rösterna när frustrationen pyser ut.
När kriget bröt ut i Ukraina i våras, anslöt också deras familjer till Linköping och nu lever de alla här som flyktingar. Staden där jobbkonflikten finns, blev plötsligt den plats som för familjerna nu skulle vara tryggheten.
– Vi skulle gärna vilja anmäla det här på något sätt, men vi vet inte vilka rättigheter vi har och har ingen att rådfråga. Vi vet inte om en anmälan skulle hjälpa eller stjälpa oss.
I vintras opererades Vasyl för cancer i magsäcken. När hälsan kommer på tal håller han fram sin legitimation med en bild som togs i februari och ber om en recension av sitt ansikte jämfört med mannen på bilden. Ansiktet har tydligt magrat av. En ny undersökning i Sverige har visat att cancern har kommit tillbaka.
– Jag försöker behärska mig i det här, det är inte bra för mig att bli stressad och orolig. Men jag är ledsen och bedrövad över vår situation, säger Vasyl.
De som tycker att ni själva får ta ansvar för era beslut att arbeta svart utan kontrakt, vad vill ni säga till dem?
Anatolii har lyssnat till sin pappa en stund, men nu kan han inte vara tyst längre.
– Försök själv att komma till ett främmande land där man inte kan språket och hitta ett vitt jobb. Det är inte lätt när man står utan både skydd och kunskap.
Vasyl fyller i:
– Det är en sak om vi skulle ha kommit hit för att stjäla eller begå brott. Vi vill vara ärliga och försörja våra familjer. Det är inte vårt fel att vi har blivit lurade, vi har försökt att göra rätt.
"Jag är ledsen och bedrövad över vår situation", säger Vasyl. Samtidigt är han medveten om att han inte gjort rätt för sig genom att ta emot svart betalning.
Efter intervjun på väg mot fotografering vid Stångån, möter Anatoliis syster och mamma upp på parkeringen. De börjar diskutera högljutt och intensivt och trots att tolken inte längre är med oss så går det att förstå vad det handlar om. Kvinnorna vill inte att Anatolii och Vasyl ska låta sig fotograferas.
Vi ringer upp tolken igen och misstankarna besannas. Kvinnorna är oroliga för sina familjer, för hämnd och för att någon ska råka illa ut. De är krigsflyktingar i ett främmande land och avståndet från explosionerna är den enda trygghet de har just nu.
Familjens ord väger tungt. De bestämmer sig för att mötas på halva vägen och Vasyl ställer upp på bild.
– Vi vill att ni skriver om det här. Fler ska inte bli lurade, säger han.
***
Några dagar senare dyker plötsligt arbetsgivarens namn upp på Anatoliis display på mobilen. Efter en lång tid med lönlösa kontaktförsök, ringer företagaren upp. Han har hört att de har vänt sig till media.
Anatolii säger att företagaren sagt att han velat sköta situationen fredligt, men att det nu kommer bli problem för Anatolii och hans pappa.
Efteråt är Anatolii och Vasyl oroliga.
För vem ska lyssna på en utländsk svartarbetare?