Han kan inte se djur fara illa. Så är det bara. Det må vara en kull kattungar eller en övergiven, fjunig liten andunge som hamnat långt från vatten. Då måste han rycka ut. Med Pärssons kokta skinka till kattungarna och med mosad fiskbulle till andungen.
Snabbast på 100 meter
För lite äldre sportentusiaster är Hans Krumlinde en välbekant figur.
På 1960-talet gjorde han succé på löparbanorna. Blev svensk mästare på 100 meter och avgjorde Finnkampen 1966 och 1967. I fyra decennier ägde och drev han tre Intersportbutiker, tidigare Sportmagasinet, i Linköping och Norrköping.
2003, i samband med sin 60-årsdag, drog han sig tillbaka och sålde sportbutikerna.
Katastrof på att teckna
Man skulle kunna tänka sig att han ärvt lite konstnärsanlag från morfar Bruno Liljefors eller en annan känd konstnärssläkting, Olof Krumlinde, men icke.
– När min teckningslärare fick reda på att jag var släkt med dessa giganter började han specialstudera mig under lektionerna. Men jag måste vara den ende i släkten som inte ärvt ett uns anlag, jag är en katastrof på att teckna, säger Hans, utan att verka särskilt ledsen över det.
För att klara sig ur den prekära klassrumssituationen började Hans måla "djupt och svårt". Icke-föreställande motiv som han lyriskt förklarade för läraren vad han avsåg med. "Man anar bergen och mörkret som tornar upp sig", typ.
Sköt pil på Liljeforsmålning
Som liten grabb lyckades han faktiskt perforera en av morfar Brunos jättemålningar.
– Den föreställde två rävar och jag siktade på dem med min nya pilbåge. Det var verkligen inte min avsikt, men plötsligt for pilen iväg och borrade sig fast strax under en av rävarna. Mamma var inte så glad då.
Släkten består av idel djur- och naturälskare. Kattens kynne, hur den själv väljer vilka människor den vill vara med och hur den allt som oftast sonika bara flyttar in där den har lust, har alltid fascinerat Hans.
Lika mycket som han älskar de egensinniga kattdjuren, lika mycket avskyr han människor som inte har vett att kastrera sina djur. Som låter honorna föda tjogvis med ungar, som antingen svälter ihjäl eller som man tar livet av.
Det är det som händer på Kosteröarna där Hans och hustru Lotta sedan 1970-talet har sitt sommarhus.
Räddat 31 kattungar
– Sedan 2007 har jag "kidnappat" och därmed räddat 31 kattungar från Kosteröarna. Ungar som annars hade blivit avlivade, det vet jag.
Att fånga in vilda kattungar, som aldrig tagits i av människohand, kräver list. Med en transportbur, ett snöre knutet i luckan och Pärssons kokta skinka fångar Hans in kattunge efter kattunge. Sedan får de åka passagerarfärga i en timme och tillbringa fyra–fem timmar i bilen, hem till Hejdegården i Linköping.
Hela övervåningen i den pampiga villan är anpassad för Kosterkatterna. Fräscha kiss- och bajslådor i varje rum, lyxmat, klätterställningar, mängder av leksaker att jaga och sköna sovställen.
På undervåningen håller husets permanenta katter Ville och Modig till, även de Kosterkatter från början.
Tålamodskrävande
Det tar två–tre veckor att få ungarna tama, om man som Hans har "Operation Katträddning" som heltidssyssla. Därefter ska de sitta i karantän, också hemma hos Hans, i två veckor. Sedan vaccinerar han dem mot kattpest, för 400–500 kronor.
– Om Slaka djurhem har plats kör jag dem dit, annars annonserar jag själv efter lämpliga köpare. Men är det människor som bor på 17:e våningen eller nära en hårt trafikerad väg säger jag nej. Jag kräver att katterna ska ha tillgång till utevistelse, helst via egen kattlucka som mina har.
– Dessvärre är det överfullt på Slaka djurhem som har fullt av gosiga katter just nu. Och själv har jag fyra små Kosterkatter som jag jagar hem till. En fyra månaders honkatt vill få ett nytt hem bums, tre yngre syskon är leveransklara om ett par veckor.
Det är inget han gör lättvindigt. Han fäster sig vid katterna, men inser förstås att han inte kan behålla dem.Hur gärna han än skulle vilja.
Andunge i sängen
Hur var det nu med den där vilsna andungen?
– Vi bor ju precis vid Stångån. En natt i april kom en av våra katter in med ungen och placerade den mellan oss i sängen. Vi tog för givet att den var skadad, men gjorde i ordning en damm i badrummet, boade intill och mosade fiskbullar som den glupskt satte i sig. Den var helt oskadd visade det sig.
Det är hart när omöjligt att få en andmamma att adoptera någon annans ungar, säger Hans, så nu inleddes jakten på att finna den biologiska mamman. Med ungen i en kattbur for anddetektiven Hans nu omkring längs Stångåns stränder.
– De två första honorna jag försökte tussa ihop ungen med visade sin aversion genom att tryckte ned den under vattnet, men den trejdeandhonan visade sig vara den rätta. Så efter ett dygn i vårt badrum slutade hela historien lyckligt, säger Hans och strålar med hela ansiktet.
Sankte Per
Katternas Robin Hood arbetar oförtrutet vidare. Eftersom han vid sista besöket på Kosteröarna för säsongen bara fick med sig två av de tre ungarna i en kull åkte han tillbaka i måndags. Han kunde inte leva med tanken på att den där lilla honan skulle lämnas kvar och sannolikt duka under i vinter. Hon fångades in och kunde i tisdags återförenas med brorsorna som funnit sig tillrätta hemma hos Hans på andra sidan Sverige.
När vi hälsar på två dagar senare är hon fortfarande mycket skygg, "men det är snart över", bedyrar Hans.
– När jag står vid Pärleporten och Sankte Per nekar mig inträde för att jag inte varit med i svenska kyrkan ska jag säga. "Men du Per, jag har ju ändå räddat livet på 31 individer. Så nu släpper du väl in mig?"