Nu är det förvisso ett tag sedan han var bussförare. Men det är ett yrke han gillar och mycket väl kan tänka sig återgå till när politikerlivet är över. Ja, det vill säga, om han kan slippa stadstrafiken.
Att han överhuvudtaget blev bussförare, det tackar han socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik för. Han hade inget jobb, fick veta att det behövdes bussförare, tipsades om en utbildning i Linköping, flyttade hit, utbildade sig och stannade kvar.
Politikerjobbet, däremot, det fick han när politikerkollegan Eva Lindh hoppade av kommunalpolitiken och blev riksdagsledamot.
Inte ens i sina vildaste fantasier verkar han ha tänkt tanken att det var politik på heltid han skulle ägna sig åt. Det kom som en blixt från en klar himmel.
– Lite så att jag tänkte att de suttit och funderat att... hm, vem ska vi ta?
Han skrattar.
När partiet kallar säger man inte nej, förstår jag. Det här var inte långt efter senaste valet. Sanfridsson antog utmaningen. Fick tjänstledigt från sitt jobb på ABF. Återgick dit när Lindh tillfälligt kom tillbaka. Men när det blev dags för en andra vikarierundan, tog han sig en funderare. Då kom det flera faktorer in i bilden som familjen och yrkeslivet bland annat. Man kan inte hoppa in eller ut i sitt ordinarie jobb hur som helst, konstaterar han.
Uppdraget blev hans och nu sitter han i Eva Lindhs gamla tjänsterum – som hon inte hann ha så värst länge.
Han övertog det som var. I bokhyllorna är det fortfarande Evas tidskriftshållare – prydligt ordnade efter innehåll – som står kvar. Kanske är plastbyttan med tepåsar hennes – själv hämtar han kaffe i stadshuset kaffeautomat. Kanske är också de små pappersklädda chokladbitarna, som ligger i en platspåse i en av hyllorna, också ett arv. Vad gäller exemplaret av kommunallagen som ligger ovanpå en hylla, så är det i alla fall han som behöver dem nu.
Att Sanfridson kan titulera sig kommunalråd ser han som det mindre viktiga av sina uppdrag. Den viktigaste delen i hans jobb är det som ordförande i äldrenämnden. Sanfridsson framstår som en lugn, samlad och strukturerad person, men ge honom ämnet äldreomsorg och det hettar till. Han pratar länge och engagerat om vikten av bra äldreomsorg. Om rätten för äldre att få fortsätta att vara en individ, att äldre ska få hjälp de behöver, när den behövs. Han pratar om äldres sysslolöshet. Att inte ha någon uppgift tror han nämligen är riktigt dåligt för många människor. Det och så ensamheten.
– Den är ett gissel för många äldre och det måste vi lösa, säger han.
Han har stor tilltro till att tekniken, både den som redan finns och det som kommer kan lösa många av äldreomsorgens problem. Exempelvis är han övertygad om att tekniken kommer att göra det möjligt för många äldre att kunna bo kvar i sina hem.
Men teknik i all ära, den kan aldrig ersätta mänsklig omsorg, skyndar han sig att tillägga.
– Vi behöver utveckla den områdesnära omsorgen. Vi vet att jättemånga äldre vill bo kvar hemma om de kan känna sig trygga med att få hjälp när de behöver.
Steg i den riktningen har äldrenämnden redan tagit, påpekar han. Under senhösten presenterades det så kallade Trygghetsteamet – en hjälp för äldre som behöver tillfälligt stöd i hemmet. Han vill också att se fler boendeformer för människor som kommit en bit upp i åren. Lägenheter där människor i huvudsak klarat sig själva men vid behov kan få stöd med vissa saker.
När vi pratar tittar han då och då på ett fulltecknat A4 som ligger framför honom på bordet. Det är som en mindmapp – en minneskarta – med sådant han vill ha sagt, sådant som visar vad som blivit gjort och sådant som visar vad han vill göra.
– Vi har inte en evighet på oss utan måste se till att genomföra det vi har sagt att vi vill genomföra, konstaterar han.
Han pratar ofta i termer om vi, och partiet. Säger att det är tillsammans som det går att åstadkomma något.
– Hos oss har vi en tradition att partiet alltid varit viktigare än individen. Det är idéerna och tankarna som är det viktigaste.
Trots att han är tämligen ny i kommunpolitiken så har han lång politisk erfarenhet. Allt från att han varit bussförarnas ordförande i länet till jobbet inom ABF, och också ledamot och ersättare i nämnder. Efter valet 2014 blev han vice ordförande i kommunfullmäktige, ett uppdrag han precis avsagt sig.
Han ser det inte som ett självändamål att sitta kvar som politiker eller ens i fullmäktige hur länge som helst. Men just nu – och gärna en mandatperiod till – är det så. Men det viktigaste ändå är att vara med och påverka.
– Alla kan ju inte sitta i fullmäktige, men alla kan påverka på sitt sätt genom att delta i samtal på olika arenor, säger han. Han pratar om föräldramöten, föreningsmöten eller engagemang i olika organisationer. Vill man något med samhällsutvecklingen går det inte att bara luta sig tillbaka och överlåta det åt någon annan, konstaterar han.
De framtida utmaningar – som politiker gillar att kalla det – är som han ser det, jobb, bostad och utbildning. Han dröjer sig kvar vid skolfrågan och säger att ungdomar måste få stöttning så att de klarar sin gymnasieutbildning.
– Individen har ett stort ansvar och jag tror att de flesta tar det. Men vi är olika och ibland räcker man inte till som människa, det är då man ska kunna få det där extrastödet som gör att man kan komma igen.
Om nu Mikael Sanfridson händelsevis skulle vara ledig en vinterdag, och därtill befinna sig norröver – gärna i de gamla hemtrakterna kring Gällivare, då skulle det vara skidåkning i en brant backe, eller en skotertur på fjället som gällde.
Om det, å andra sidan, är en sommardag, ja då kanske han kopplar på husvagnen och tar en tur ut i landet tillsammans med familjen.
Eller i Europa. Som längst har han kört husvagnen till Kroatien.
Ingen match, han gillar att kuska runt.
Det är nog bussföraren i honom som vill känna lite vind mot framrutan.