När Bo är ute och promenerar i Linköping kan han se vad han ritat. Det kan röra sig om ett servicehem i de centrala delarna, Collegium i Mjärdevi eller Berga kyrka. För Bo hade ett framgångsrikt arkitektkontor i drygt 20 år på Hunnebergsgatan.
– Förr var jag ganska stolt. Som arkitekt bevaras ju ens arbete under många år. Men det intressanta är att se hur områden och byggnader fungerar med de människor som bor och jobbar där.
Efter att Bo arbetat på olika arkitektkontor, flyttade han tillsammans med hustrun Lavender till Linköping 1970, där de öppnade ett eget kontor.
– Vi träffades som studenter på KTH (Kungliga tekniska högskolan) i Stockholm. Lavender kom från England och var med på ett utbytesprogram. På den vägen är det ...
Lavender hade en engelsk arkitektutbildning, så samtalsämnen saknades inte.
– Hon har varit min kompanjon hela livet, säger Bo och sneglar lite blygt åt Lavender.
Arkitektkontoret i Linköping fick en rivstart. Företaget vann omgående flera arkitekttävlingar och omsättningen steg. Listan på uppdrag växte och här är några exempel:
Bostäder: Stadsdelen T1, Kungsgateområdet 78–81, Hunnebergsgatan och Hjälmsäter.
Samlingslokaler: Collegium och Kårallen.
Äldreboenden: Aspen och Blandarens serviceboende.
Kontor/skolor: Ericsson Radio system i Mjärdevi, ombyggnad av Katedralskolan och Berzeliusskolan, flera kontor och kontorshotell i Mjärdevi.
Religiösa rum: Berga kyrka, Hackeforsgården, Kärna församlingsgård.
Ombyggnad och renoveringar: Stadshuset, Rhyzeliusgården (”Klostret” vid Gråbrödragatan), fyra kaserner på gamla A1, Asklundska villan (Hamngatan).
Listan kan göras ännu längre och innefattar dessutom inte de jobb som Bo fick utanför Linköping.
– När du gör uppräkningen ser det ju ut som om jag har jobbat, säger Bo och skrattar.
Förutom sitt jobb som arkitekt har Bo varit intresserad av kulturarvet.
– Det är en kulturgärning att bevara äldre byggnader, slår han fast.
Genom sitt samarbete med Östergötlands museum gick snart tankarna till Hunnebergsgatan. I slutet av 1970-talet var förfallet bland 1700-talsbyggnaderna nästan total. Missbrukare använde gårdarna som natthärbärge, råttor hade sina tillhåll här och kommunen visste inte vad de skulle göra med gårdarna.
Då la Bo upp sin renoveringsplan för gårdarna Hunnebergsgatan 25 och 27. Han ville länka samman gårdarna, rusta upp byggnaderna för att få dem att komma så nära ursprunget som möjligt. Kommunen sade ja till Bos förslag.
Som arkitekt har materialvalet alltid varit viktigt för Bo. Som när han skulle stensätta innergårdarna på Hunnebergsgatan.
– Kommunen hade ett stort lager med storgatstenar. Jag fick dem gratis. Kalkstenarna kom från Stolplyckan och en del stenar letade jag rätt på vid gårdar ute på slätten.
Det kallas återvinning.
– Renoveringen tog sex år (1975–1981), men jag lärde mig mycket.
1980 kom också en belöning: gårdarna förklarades som byggnadsminne.
På Hunnebergsgatan kunde familjen Sundberg bo, men där fanns också rum för arkitektfirman som snart hade 13 anställda.
Jag har tagit med mig artiklar från Correns arkiv – för debattglad har Bo alltid varit. Här kan vi läsa gamla debattinlägg om att ”Lambohofs säteri bör bevaras”, att den neoskylt som sattes upp vid Filbytergallerian skulle bort och att ”ett höghus i kvarteret Eddan skulle förstöra stadsbilden”.
– Bara ett mycket högt markpris kan försvara att man bygger ett höghus. I stället är det tjänstemän eller politiker som har ett behov av symboler för tillväxt och ibland av makt.
När vi bläddrar vidare i artiklarna börjar Bo att skratta:
– Titta. Här har jag recenserat Tropikhuset i Trädgårdsföreningen när det var nybyggt 2004. Rubriken är ”Palmhuset kan bli en mötesplats”. För mig och Lavender stämmer det. Dit promenerar vi varje dag.
Trots att Bo snart fyller 90 år så har han fortfarande ett stort intresse för stadsplanering och arkitektur. Vallastaden, där bomässan ska hållas i höst, har Bo redan varit och ”inspekterat”. Tjänstemän och politiker behöver nog inte vänta på en arg debattartikel.
– Det ser ut att bli fint.