Hasse är hänsynsfull, glad och snäll. Enligt Birgitta.
Birgitta är rekorderlig, empatisk och gladlynt. Enligt Hasse.
De har funnits i varandras omgivning hela livet, Hasse Wibom, 83 år, och Birgitta Claesson, 74 år. Båda gick i Linnéskolan, som unga bodde de i stan och som vuxna i Stjärnorp. Genom sina engagemang i den lokala sportklubben känner de tillsammans hela Stjärnorp. Hasse har varit lärare åt Birgitta barnbarn i Vreta kloster och via Birgittas särbo Gunnar, som avled 2010 och var lika fotbollstokig som Hasse, möttes de då och då under årens lopp.
Men de har aldrig umgåtts.
– Det försöker vi ta igen nu, skrattar Hasse, som miste sin hustru Inger 2014.
Birgitta har i flera år haft matlagningskurser för ett gäng gubbar i Stjärnorp, en av dem är Hasse. När han i februari 2015 misstänkte att han fått en propp i benet, och samtidigt hade sin bil utlånad, ringde han till Birgitta och undrade om hon kunde skjutsa honom till vårdcentralen.
– Det gjorde jag såklart, säger Birgitta. Väl framme sa Hasse åt mig att åka hem igen, men eftersom jag själv haft en propp misstänkte jag att han skulle skickas vidare till US och så blev det också.
Det blev många timmars väntan på akuten. Hasse sa återigen till Birgitta att åka hem till Stjärnorp. Och återigen struntade hon i det och väntade kvar tillsammans med honom.
– Det vet man ju hur det är att sitta ensam med sin oro. Jag kunde lika bra sitta på US som hemma, säger Birgitta utan omsvep.
På hemvägen stannade de i Ljungsbro och åt pizza. Lite senare satte Hasse in en dagens ros till Birgitta i Corren och några månader senare bjöd han henne på en all inclusive-resa till Turkiet, som tack för all hjälp.
– Hon ställde upp på ett fantastiskt sätt för mig, så det kändes kul att få ge henne resan.
Två år har gått och det har blivit fler resor. Till Tallinn och Kreta. I år blir det kanske Cypern. Hasse tog realexamen i Trollhättan och ville gärna återse staden, så i somras gjorde de en roadtrip dit.
– Det var jättekul, säger Birgitta. Vi bara åkte där i solskenet och stannade när vi fick lust. Så sorglöst!
Konserter går de på också. En gemensam favorit är Gunhild Carling och hennes turnerande variete.
Birgitta har lärt Hasse att sms:a, så när de inte ses så skriver de. Och så delar de på de korsordstidningar som Hasse får av sin dotter.
– Hasse gör de svåra och lämnar de lätta åt mig. Det är perfekt, säger Birgitta.
Många äldre är ensamma och det finns en skräck för att en dag inte längre ha någon att umgås med.
Därför är det bra att så här på alla hjärtans dag uppmärksamma vänskap på ålderns höst, tycker Hasse och Birgitta.
Ensamheten kan, märkligt nog, kännas svårast på helgerna, tycker Birgitta.
– Man ser hur det lyser i fönstren hos grannarna, anar hur de umgås. Det är, tokigt nog, värre än när alla är på sina arbeten.
Själv drar hon sig för att kontakta barn och barnbarn under helgerna.
– Man vet ju att de är trötta efter en arbetsvecka, och vill umgås med sina familjer.
Men då finns Hasse där.
Utlandsresor blandas med små vardagsting. En lunch här, en fika där. Brigitta bor kvar i Stjärnorp medan Hasse har flyttat till stan, så de får del av båda världarna.
Med så många gemensamma referensramar är det ingen risk att samtalsämnena sinar. De bubblar och skrattar, bubblar och skrattar. "Minns du honom?" "Var det på 80-talet?" "Kommer du ihåg när . . ."
Hittills har de aldrig varit osams. De tjafsar inte ens.
– Vi har uppnått den åldern när det inte finns tid för sådant, konstaterar de och ler mot varandra.
Nej, här gäller att njuta och ta vara på varje dag. Och det är ju bra mycket trevligare när man har någon att planera roliga utflykter med.
– Man ska må bra på ålderns höst, säger Birgitta. Sedan hur lång den där hösten blir är inte det viktigaste. Det kan man ändå inte råda över. Livet är nu.