En del var mycket bättre förr, annat var det verkligen inte, enas Bitte och Pernilla om när de summerar sina yrkesliv.
"Men herregud, det kan du ju inte skriva", frustar Britt-Louise Knutsson, som alla kallar Bitte, och slår avvärjande ifrån sig med armarna i luften.
Men kollegerna i fikarummet på ortopeden står på sig.
Bitte är ett formidabelt sårproffs som har undervisat såväl undersköterskor som sjuksköterskor och läkare i konsten att på bästa sätt ta hand om olika typer av sår, vilka förband som passar till vad, hur man undviker blåsor, vikten av hygien i hanteringen – och tusen andra ting.
Hon är hjälpsam och lojal, har pondus, skinn på näsan och kan peka med hela handen när det behövs. En uska man lyssnar på, för man vet att hon har rätt.
– Bitte är lite av vår mamma som håller koll på allt och är den man alltid frågar först, säger uskan (undersköterskan) Pernilla Ahlén. Jag förstår inte vem jag ska vända mig till med mina frågor nu när hon slutar.
Det är långt ifrån bilden av den osäkra 18-åringen som på darrande ben klev in på US för 47 år sedan.
Då hade Bitte fått ett semestervikariat på ambuleringen som var ett slags poolsystem där vårdpersonalen kunde hamna nästan var som helst i sjukhusvärlden. Kirurgen, barnkliniken, ortopeden.
– På gott och ont, får man väl säga. Det innebar stor flexibilitet och man lärde sig jobbet på jobbet. Å andra sidan var det väl alla gånger inte optimalt med patientsäkerheten när unga, outbildade människor som jag liksom kastades in lite var som helst.
Hon var ju bara 18 år och tänkte ofta "kommer jag verkligen att klara detta?" när hon utan förvarning ställdes inför helt okända delar av vårdvärlden.
Efter det fick Bitte en provanställning, 10 veckors utbildning till sjukvårdsbiträde och långt senare möjlighet att plugga till undersköterska på betald arbetstid. Därtill flera fortlöpande sårvårdsutbildningar.
Britt-Louise Knutsson och Pernilla Ahlén. Kolleger i många decennier. "Det blir ett stort tomrum efter Bitte, både vad gäller hennes stora kunskap och hennes kollegialitet", säger Pernilla.
Bitte och Pernilla minns tillsammans både negativt och positivt från sina långa yrkesliv som uskor.
• Före den stora US-ombyggnaden 1994 kom patienterna inte in på toaletter och duschar med sina hjälpmedel. Det var för trångt och personalen fick bära/baxa in dem.
• Hygienen var inget vidare. Ett område där Bitte med tiden skulle bli en sann härförare.
• På avdelningen där barn låg i sträck i sex veckor efter en fraktur kunde det vara två uskor på 30 patienter, plus deras föräldrar. Och då var de yngsta barnen 2–3 år. Det fanns tre toaletter, i korridoren. Andra uskor värjde sig för just den avdelningen eftersom det var så stökigt och tungt, barnkära Bitte älskade den.
• Förr fanns toppar och dalar. Idag saknas chans till återhämtning.
• Personalen stannade i högre utsträckning kvar på sina jobb. Det gjorde sammanhållningen stark och avdelningar utvecklades starkt när kontinuiteten fanns.
• Man umgicks mer med patienterna eftersom det fanns dagrum där alla, både patienter och personal, samlades för fika, umgänge och tv-tittande. Inte egna rum som idag.
• Annat kan i backspegeln betraktas som både positivt och negativt, som det faktum att administration, avrapporterande och "samma provtagningsrutiner på alla patienter, oavsett sjukdomstillstånd" idag tar väldigt mycket tid.
Till ortopeden kommer patienter med alla typer av sår, efter exempelvis svåra olyckor och stora operationer. Andra typer av sår kan vara kroniska och mycket omvårdskrävande.
Är det något Bitte vill skicka med till yngre kolleger så är det att man visst det kan fortsätta utvecklas även om man stannar på samma klinik och sjukhus.
– Sårvård är ett bra exempel på det. Man blir aldrig fulllärd i det, säger Bitte, som förutom ett stor fackligt engagemang i Kommunal suttit med i förbandsgruppen där man upphandlat material, i samverkansgruppen, samt varit skyddsombud.
Efter pandemin började Bitte på grund av sin artros att jobba på ortopedens mottagning istället för på kliniken. Därmed slapp hon skiftgång – kvällar, nätter och helger – som hon harvat runt på i 45 år.
– Här kan patienterna gå själva efter en såromläggning och jag slipper de fysiskt tunga lyften som det innebär att vårda inlagda, sjukare patienter. Jag är väldigt tacksam över det – och superchefen Sigrid vi har här.
Överhuvudtaget paketerar Bitte sina nära 50 år på US med färgglatt papper, trots låg lön och slitigt schema.
– Det har varit en ynnest. Jag känner stor tacksamhet gentemot regionen för att jag fått chans att utveckla både mig själv och sårvården i Östergötland. Men det som verkligen stannar i mitt hjärta är patienterna. Att hjälpa dem – så mycket man förmår – är ju hela drivkraften för oss "gamlingar" inom vården.
Kanske kommer du att sakna allting?
– Ja, jag hoppas få fortsätta som timanställd i höst.
Det är nog många andras förhoppning också.