Jag tar bilen ner till stan för att hämta lite prylar. Kör på Hamngatans släta beläggning och svänger in i ett parkeringshus med gott om platser.
Dagen därpå tar jag cykeln samma sträcka. På Snickaregatan skramlar jag fram på hopplöst trasig asfalt, gatan är mest en cykelled nuförtiden och det är visst inte så petigt med gatubeläggningen. Svänger upp till Stora Torget och försöker förgäves hitta en plats för min cykel. Överfullt i alla cykelställ runt torget. Trycker in den i en cykelröra halvvägs ut på en trottoar.
Irritationen lägger sig efter en stund. Linköping är trots allt en ganska bra stad att cykla i. Utvecklingen i innerstaden går åt rätt håll, gående och cyklister kan långsamt återta makten från bilismen.
Linköping är inne i en förändring som syns i alla Europas städer. Bilåkandet minskar, det kommer en ny generation som vill bo i bilfria, lugna stadskärnor. Bilismen har blivit omodern.
Överallt kommer man till samma slutsats: Vi kan inte fortsätta att bygga städer där en stor del av den fria ytan reserveras åt bullrande bilar. Varför inte? Därför att en snabb urbanisering gör det ohållbart i längden. Unga människor vill inte ligga och köra bil av och an i stora, utbredda städer. De hittar en mycket större livskvalitet i täta stadskärnor.
Trafikleder, bilköer, buller och stadskärnor som är stendöda efter stängningsdags – nej, tack. Gågator, cykelleder, kultur, caféer och mänskliga möten – ja, gärna. Kanske kommer vi snart att se på dagens utglesade och bilberoende städer på samma sätt som vi ser på miljonprogrammen i dag; man ville väl men det blev fel.
Hänger Linköping med i utvecklingen? På pappret – ja. I mer än tio år har man kunnat läsa olika kommunala planer som berättar samma sak: Framtidens Linköping kommer att byggas med gång-, cykel, och kollektivtrafik i fokus, och bilarna får stå tillbaka. I den alldeles nyligen presenterade ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad” talar man om Linköping som ”promenadstaden”.
Men hur snabbt sker omvandlingen i praktiken? Stadsutveckling verkar ofta vara en geologiskt långsam process. Redan 2008 presenterade kommunen planer på att göra Storgatan till en gång- och cykelgata. Vad har hänt med de planerna?
Många Linköpingsbor tar fortfarande bilen, även vid resor på bara några kilometer. Det är inte så konstigt, utanför stadskärnan är Linköping ett bilparadis med breda trafikleder och stora rondeller. Att kommunen i det läget satsar på en blogg, ”smarta resan”, där man vill få Linköpingsbor att cykla mer känns inte så offensivt. Då är man mer framåt i Göteborg där man testar en helhetslösning för storstadsbor som vill leva utan bil. Via en app i mobilen får hushållet medlemmar tillgång till spårvagn, poolbil, taxi eller lånecykel. 70 familjer testar just nu systemet.
Om 25 år, när den nya stadsdelen Stångebro växer fram, har vi svaret. Vågade Linköpings kommun skapa en modern innerstad som är riktigt attraktiv för gående och cyklister?