Ambulanspersonalen räddar liv – och nageltrång

De kastas mellan livshotande tillstånd, "papercuts" och nageltrång. Det är många som vill ha hjälpen framkörd, men långt ifrån alla behöver den.
Vi tog rygg på specialistsjuksköterskorna Måns och Jonny under ett arbetspass med tvära kast.

Måns följer Monicas värden inne i ambulansen noga. Efter insatser börjar det kraftiga astmaanfallet att lägga sig, men Monica behöver komma in till sjukhus för fortsatt vård.

Måns följer Monicas värden inne i ambulansen noga. Efter insatser börjar det kraftiga astmaanfallet att lägga sig, men Monica behöver komma in till sjukhus för fortsatt vård.

Foto: Julia Djerf

Linköping2023-03-11 05:00

Hemma i sin lägenhet har astman helt tagit över Monicas kropp. Hon får knappt luft och från halsen kommer ett väsande ljud. Envis som hon är, väntade hon den här gången för länge innan hon sökte vård.

Specialistsjuksköterskorna Måns och Jonny på Falcks ambulansstation i Lambohov har precis kommit tillbaka från ett friluftsområde där en förbipasserande påträffat en avliden person. Några ambulanskollegor kom dit först, så Måns och Jonny kunde återvända "hem". Förmiddagskaffet sitter där det ska, men hinner inte utvecklas till mer än så.

När larmet går har de 90 sekunder på sig att lämna stationen. Måns, som sitter bakom ratten, aktiverar blåljus och sirener och trycker på gasen medan trafiken på Lambohovsleden viker undan. Blicken är naglad framåt, men trots allvaret i stunden utstrålas lugn.

– Vi har ett prio 1-larm. En kvinna i Malmslätt med andningsbesvär. Det är det vi vet i nuläget, säger Måns till kollegan Jonny som tittar fram i förarhytten via en liten lucka från bilens bakre del.

Utanför sin port står Monica i leoparddress och flaxar desperat med armarna. Med all sin vilja och kraft försöker hon pressa fram några ord medan ögonen skriker efter hjälp. Den här gången är astmaanfallet kraftigare är många gånger tidigare.

Inne i ambulansen går varje steg på automatik. Hela tiden fräser och väser Monica från sin brits. Hennes kropp kämpar och för en stund tänker hon att hennes liv kanske slutar här.

undefined
Måns följer Monicas värden inne i ambulansen noga. Efter insatser börjar det kraftiga astmaanfallet att lägga sig, men Monica behöver komma in till sjukhus för fortsatt vård.

Monica vet inte hur ovanlig hon är. Medan hon in i det sista hoppats på att besvären skulle försvinna av sig självt, finns det många som ringer SOS Alarm för mindre akuta åkommor. Hög feber utan att ha försökt med febernedsättande, snuva och öroninflammation eller för den delen bara lite sällskap eller skjuts till sjukhus.

Det pratas bland kollegor om en patient som larmade om ett "papercut" i fingret och trodde han skulle dö. Ambulansen har likt andra vårdinstanser sina stammisar.

En tredjedel av alla larm som Falck åker på är prio 1-larm – larm med högsta prioritet. Men ungefär 22 procent av alla fall som Falck skickas till bedöms sen inte ha direkt ambulansbehov. Det är personer som får stanna i hemmet med råd om egenvård eller som hänvisas till annan transport eller till lägre vårdnivå.

– Man hade kanske själv kunnat ta sig till vårdcentralen eller akuten, men ringer 112 för att det är enkelt och går snabbt att få hjälp, säger Måns.

Han säger att han gärna undviker att tala någon tillrätta vid ett besök – att skambelägga är fel väg att gå, tycker han. Men det är ofta som kollegorna får undervisa en patient om hur sjukvårdssystemet fungerar eller hur man kan ta hand om sig själv.

undefined
Monica vet om att hon var lite för envis för sitt eget bästa den här gången, hon skulle ha sökt vård innan astmaanfallet blev så kraftigt och svårt att hantera. Men det är lätt att vara efterklok.

Monicas andning börjar efter några minuters akuta insatser i bilen att lugna sig. Hon pausar mellan varje siffra, men lyckas viska fram sitt personnummer.

– Att du kämpade så här dan´t, du måste ha haft det jobbigt, säger Jonny och tar hennes ringprydda hand med de långa målade naglarna.

– Men du, vi löser det här. Försök att andas nu, uppmanar han vänligt.

För varje meter närmare akutmottagningen, återvänder Monica till verkligheten. De svåra astmaanfallen har hon levt med sen hon var liten, men den här gången hade det kunnat gå illa.

undefined
Till en början är informationen om patienten de ska till knapp, men mer info ges oftast under bilfärd till målet. Måns förbereder sig mentalt på vad han kommer att få möta.

Vi hinner inte återvända till stationen innan nästa larm kommer. En man i 20-årsåldern i Skäggetorp har ringt 112 för kramande bröstsmärtor – ett potentiellt livshotande tillstånd.

Mannen möter upp i lägenhetsdörren och leder oss in ett mörkt vardagsrum med böljande, tunga gardiner. På den blommiga glasskivan ovanpå robusta bordsben, ligger ett paket Panodil.

– Jag har ovanligt hög feber och ont i min bröstkorg och ryggrad, så jag kan inte sova, berättar han.

Han har varit sjuk i tre dagar.

– Jag fryser hela tiden, så jag går in och ut i duschen och duschar varmt.

Febertermometern visar 38,2. Mannen får av Måns och Jonny veta att det är okej att ta två tabletter smärtstillande samtidigt. Det visste han inte.

Tillståndet är oklart och till en början tänker kollegorna att patienten inte behöver åka med. Men till slut landar de i att kontrollera hjärtat på sjukhus.

undefined
Ambulanspersonalen gör en bedömning på plats om en patient behöver följa med till sjukhus eller inte. Här tar Måns och Jonny hand om en ung man som har ont i bröstkorgen.
undefined
Porten till akutmottagningen. Här rullar ambulansen in sina patienter. Innanför glasväggarna rapporterar personalen sen en avlämning till sjukhuspersonalen.

– Vi ställs ofta inför väldigt svåra bedömningar, eftersom våra patienter ringer om alltifrån ett nageltrång till att de är dödssjuka, säger Måns när vi är tillbaka i lunchrummet på stationen.

Rummet är deras andhål mellan varje akt. Nu när klockan börjar närma sig 16 ser de ut att hinna med ett mellanmål.

– Men jag tror jag kan stå för hela min kollegiala grupp att det hade varit värdefullt att utbilda allmänheten i egenvård. Hur mycket paracetamol ska man ta och när?  Och när ska jag söka vilken typ av vård? Hade vi bara åkt på urakuta fall och inte bedömningar, så hade vi varit tillgängliga för de som verkligen behöver oss.

Jonny sticker plötsligt in näsan i rummet.

– Prio 2, infektion, barn.

Måns reser sig direkt.

– Det tar vi.

undefined
2-åriga Mark från Ukraina gråter högljutt. Den här dagen har han bara fått i sig ett glas vatten. Föräldrarna visste inte vart de skulle vända sig för hjälp och ringde därför 112.

2-åriga Mark gråter högljutt och vill inte släppa taget om mamma Tatevs hals. Han snörvlar och har haft feber i fem dagar. Familjen kommer från Ukraina, men på några få månader har Tatev lärt sig så bra svenska att hon kan göra sig förstådd. Föräldrarna är oroliga, har ingen bil och visste inte vart de skulle vända sig med sonens besvär.

På svaren förstår Måns och Jonny att Mark bara har fått i sig ett glas vatten den här dagen.

De tar sig tid att fundera. Måns och Jonny har jobbat som ett team i ungefär ett år, men lärt sig läsa varandras blickar. De har kommit överens om att om en av dem tycker att en patient bör följa med i ambulansen, väger den rösten tyngst.

– Andningsfrekvensen är inte helt bra här, säger Jonny. Det kan vara något.

Avgjort. Mark och hans mamma packas in i ambulansen. På akutmottagningen får Mark en festis. Ett par timmar senare får vi veta att familjen har skickats hem med förkylningssymtom.

undefined
2-åriga Mark från Ukraina har haft feber i flera dagar och har haft svårt att äta och dricka. Hans storebror blev ledsen när ambulansen kom hem till familjen och tröstas av sin pappa. Mark fick följa med till sjukhuset för kontroll.
undefined
Den ukrainska pojken Mark tystnar för en stund medan ambulanspersonalen sätter fast honom på en brits för att ta med honom till sjukhus. Hans mamma åker med i ambulansen. Efter några timmar på akutmottagningen får de åka hem igen.

Efter ett besök hos en kvinna i 80-årsåldern, som sökt hjälp för "obalans i kroppen", styr vi mot kvällsmat. Kvinnan hade innan ambulansen kom fått sina behov tillgodosedda av hemtjänst. Men när ambulanspersonalen också dök upp så tackade hon inte nej till en snabbkoll på värdena och lite sällskap till en chokladbit från Aladdinasken.

I lunchrummet har Petra brett några knäckemackor efter att ha lämnat en patient hos hjärtintensiven.

Att patienter skickar med ätbara saker med ambulansen är inte ovanligt.

– Jag fick en kebab nyligen då de jag var hos höll på att grilla. Då får man tacka och ta emot, säger hon och skrattar.

Måns berättar om en arabisk kaka. Ibland är det svårt att tacka nej av artighet, sen får man se var man gör av allt, säger han.

– Eller så gör man som jag och stoppar det i munnen bara, flikar Jonny in. Så gjorde jag sist, jag var liten sugen.

– Jodå, jag har ätit ibland också, säger Petra och berättar om nybakta bullar som var svåra att motstå.

Mitt bland allt det svåra och tunga de möter, lyser glädjen över att kunna göra en insats för andra igenom.

undefined
Andhålet mellan larmen: lunchrummet. Jonny njuter av ett paket värmda nudlar från skafferiet, medan Måns köpt med sig asiatisk hämtmat under det senaste uppdraget. "Man blir lite av ett gift par av att jobba så tätt ihop", säger Måns.

Att kastas in i okändas hem i en utsatt situation kan vara både en intressant och en hjärtslitande studie av verkligheten. Få kommer så nära samhällets variationer av hem och människor, som sjukvårdspersonal. Petra beskriver hem som doftar myrra och är inredda som slott med guldstatyer. Men också om utbredd misär och socioekonomisk utsatthet.

– Jag hade en bild av samhället innan jag började i yrket och en annan nu. Inget behöver vara som det först verkar. Det kan vara en välbärgad person som ser proper ut när man lämnar hemmet, men hemma är det svårt att ta sig fram för det är saker uppåt väggarna. Vi ser resultat av flera års misär ta sig uttryck på flera olika sätt och ändå så ser vi nog bara en bråkdel av allt som finns, berättar Petra.

Ambulanskollegorna har slutat att bli förvånade. Missbruk, psykisk ohälsa och smutsiga hem är vardag.

– Vi är tio gånger oftare i mer utsatta områden än välbärgade, så är det. Visst är det också socialt kopplat vilka som larmar en ambulans, men hjärtinfarkt och stroke kan ju drabba alla.

Jonny tittar upp från sin kopp.

– Är det en lantbrukare eller en egenföretagare som ringer, då ska man lyssna extra.

Han säger det lite lurigt, men det finns allvar i botten. Han talar efter egen erfarenhet.

Larmet går. Måns läser från sökaren:

– Nu har vi ett händelselarm: trafikolycka.
 

undefined
"Det känns jättebra att det gick som det gick, det här kunde ju ha gått riktigt illa", säger Sigvard ett par veckor efter trafikolyckan med sin bil.
undefined
Innan ambulansen kan lämna olycksplatsen stämmer personalen av med polisen. Sigvard får blåsa i en alkoholmätare, det är rutin.

Sigvard är på väg hem när han plötsligt tuppar av bakom ratten på gamla E4 mellan Tallboda och Linghem. Bilen korsar motsatt körbana och far av vägen, voltar och lägger sig i diket.

Mörkret har lagt sig, men blåljusen från den omfattande räddningsinsatsen lyser upp olycksplatsen. Polis, räddningstjänst, flera ambulanser och bärgningsbil. Sigvard är vid medvetande, men klagar på smärtor i ryggen. Han tas långsamt ut genom bilens baklucka.

Olyckan hade kunnat få en helt annan utgång. Sigvard säger att han hade änglavakt.

I stundens allvar skämtar en omtöcknad Sigvard med Jonny i ambulansen när Jonny klipper upp jackärmen hela vägen till axeln så fodret blottas.

– Min fru har ändå inte gillat den här jackan, jämrar han.

Bilen som körde efter Sigvard vittnar om att inga bromsljus syntes innan han körde av, men vad som egentligen hände den där avgörande sekunden får Sigvard aldrig veta säkert. Troligen var det något med hjärtat.

Jonny hälsar på honom på akuten lite senare under kvällen när han rullas in för undersökning i datortomografi. Tankarna snurrar.

– Tänk om jag hade kört på någon, jag hade ju kunnat orsaka en seriekrock, säger Sigvard.

undefined
Måns, specialistsjuksköterska, hjälpte till vid den omfattande insatsen vid trafikolyckan som skedde i december.
undefined
Specialistsjuksköterskan Jonny tar hand om Sigvard på väg mot sjukhuset. Sigvard är lugn och småpratar hela vägen.

Varje vecka åker Falck ambulans på 600-800 larm. Alla slutar inte lika bra som just den här dagen. Men vad som händer med en patient efter att Måns och Jonny avslutat sin länk i kedjan, får de sällan veta.

Några veckor efter den här arbetsdagen i december ringer vi upp patienterna på nytt.

Monica fick stanna en vecka på sjukhus innan hon hämtat sig helt från astmaanfallet. Direkt efter fick hon covid -19, men trots sin astma så klarade hon sig undan med mild sjukdom.

Mannen i 20-årsåldern i Skäggetorp fick antibiotika mot lunginflammation. När vi hörs på telefon har han fortfarande svår hosta och ont i bröstkorgen. Han säger att han ska kontakta vårdcentralen om det inte vänder snart.

Till fruns lycka har Sigvard börjat använda en annan jacka. Han har besvär av annan sjukdom – men är glad att han lever.

Fotnot: Alla medverkande patienter har gett sitt godkännande till att vara med i reportaget.

undefined
När Sigvard kommit till akuten görs han redo för vidare undersökning. Jonny passar på att kolla till honom innan det är dags att köra vidare till nästa ambulansuppdrag. Första natten fick Sigvard tillbringa på akuten innan han fick en vårdplats på kardiologen.
undefined
Efter varje larm behöver all utrustning återställas på nytt i ambulansen. Var sak har sin plats.
Så säger statistiken

Falck ambulans bevakar länets västra delar. Stationer finns i Kisa, Åtvidaberg, Ödeshög, Mjölby, Motala, och i Linköping.

De åker på ca 600-800 utryckningar/vecka. Av dem har 21,8% av larmen efter bedömning inte behov av ambulans utan hänvisas till egenvård, annan vårdnivå eller transport.

En studie över Sydöstra sjukvårdsregionen från 2019 visar att antalet 20-29 år söker till akuten för oro för sjukdom snarare än symtom som är lika med sjukdom. Vanligaste diagnosen: ”ospecificerad buksmärta”.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!