"Jag blev väldigt förvånad över uppdraget jag fick att på kort tid flytta det här och tänkte: vad finns det för underarbete? Det fanns ju för deckarhusets inflytt, men ingen konsekvensbeskrivning för vad som skulle hända med oss", säger verksamhetschefen för Fenomenmagasinet, Åsa Mistrén Kämpe.
– Flera av våra saltvattenfiskar dog efter flytten, de klarade inte av temperaturförändringarna som uppkom när vi kom hit. Annars tycker vi flytten har gått bra – vi skötte allt "flawless" tidsmässigt, men det har ju varit ett hästjobb, säger verksamhetschefen Åsa Mistrén Kämpe, när vi ses i Fenomenmagasinets tillfälliga lokaler på universitetsområdet.
Där finns rum med grodor, rum för kungspytonormen Lill-Kalle, rum för pedagogerna, för skelettet Janne och för alla ormägg. Lägg därtill sjuttioelva rum belamrade med pappkartonger från golv till tak. Djur, natur, kemipryttlar och personal trängs i en gemytlig röra. En bit bort förvaras den välkända och uppstoppade vita älgen, Saab-planet, klassiska kulbanan och verkstad.
– Det här är det bästa med mitt jobb, det är stort och smått och rätt var det är har det kommit ormbebisar och stunden efter ska man skriva nåt viktigt dokument till en politiker. Blandade uppgifter minst sagt, säger Åsa medan hon navigerar bland rummen.
Telefonen går varm. Hit ringer personer ofta och frågar när de ska öppna för allmänhet igen. Delar av verksamheten är satt på paus sen den stora flytten gick från Gamla Linköping i våras. Utställningarna och de publika delarna är nedpackade, men utbildning för skolklasser bedrivs så gott det går.
– Nu ringde precis en och ville köra en grupp, så det får vi försöka lösa. Omständigheterna är ju som de är, säger pedagogen Daniel Orraryd och stryker sig över skägget.
Kontorskollegan Karin Berglund fyller i:
– Man får ju minska utbudet av det man kan göra och vissa saker har vi gjort mer mobila.
Sen Fenomenmagasinet inte längre har kunnat ta emot skolklasser som vanligt, har geniknölarna gnuggats friskt. Det har hittills resulterat i partytältssamlingar på skolparkeringar och utomhusaktiviteter i lekpark.
Kungspytonormen Lill-Kalle är en nyfiken typ. Och hans kollegor i dörren också. När läraren Karin Berglund försöker stoppa tillbaka honom i terrariet, försöker Lill-Kalle smita ut igen.
Många kartonger har det blivit efter den stora flytten från Gamla Linköping. En gul liten varelse kikar ut från en av lådorna och kommer så få göra ett tag till.
När det blev klart att LasseMajas deckarhus skulle flytta in i Fenomenmagasinets lokaler, gick det snabbt. I början av året lovades nya lokaler inom ett år och fastigheten Galaxen pekades ut. I augusti kom nya bud: lokalerna behövde upphandlas och den processen beräknas ta ytterligare två år i anspråk.
Kartongrummen ser med andra ord ut att bli personalens utsikt ett tag till.
– Självklart är det en besvikelse att behöva börja om från noll – även om det inte är helt noll så var ju känslan det initialt. Det var som om luften gick ur oss när vi fick veta, säger Åsa.
Hon är orolig för att hennes personal inte ska orka hålla ut. Och att Linköpingsborna ska glömma bort Fenomenmagasinet. Alla timanställda har de tappat, men en liten och trogen personalgrupp jobbar med att hålla delar av verksamheten flytande. I november ska de som vanligt utbilda uppemot 100 lärarstudenter, men nu på Liu.
Karin Berglund är lärare och har när de fysiska mötena med Fenomenmagasinet blivit färre, fått bredda sina arbetsuppgifter. Som att hantera ekonomi, till exempel.
Pedagogen Daniel Orraryd hann precis börja arbeta på Fenomenmagasinet när beskedet om flytten kom. Under tiden som verksamhetens publika delar inte är aktiva, passar han på att utbilda sig till zoolog.
Daniel var ny på sin tjänst när flyttbeskedet kom. Första tiden på nya jobbet blev inte riktigt som han hade tänkt sig.
– Åhnej, tänkte jag. Vi blev överraskade och kände att det var konstigt planerat. Vad vill man, vad har man tänkt? Samtidigt är det spännande med nåt nytt, jag är inte bunden vid det gamla, säger han.
I och med att mycket av den pedagogiska delen har försvunnit, har uppgifterna skiftat fokus. De anställda planerar för nya projekt, skriver skolprogram, spånar hemsida – och längtar. I väntan på det nya utbildar sig Daniel till zoolog.
Kommer ni att tröttna?
– Jag tror inte jag kommer göra det, men skjuts allt framåt ännu mer eller om vi får en källarlokal nånstans, då är det kanske en annan grej. Det är lättare att jobba såhär när man vet vart man ska och när, säger Karin.
När Åsa Mistrén Kämpe behöver råd kan hon vända sig till skelettet Jan, som bor i ett av rummen i de tillfälliga lokalerna. Skelettet är döpt efter Fenomenmagasinets tidigare enhetschef Jan Engqvist.
Den här dagen är stämningen uppsluppen. Åsa har precis fått iväg en avgörande ansökan om medel från Westman-Wernerska stiftelsen. Pengarna är viktiga för att kunna finansiera visionen om ett modernt Science center.
– Jag har ju lobbat och pratat med många olika aktörer inför det här och det finns ett stort intresse för en "takeoff". Vi vill bli ett relevant fenomenmagasin, där framkantsteknologi med till exempel AI (artificiell intelligens) ska få ta plats. Jag är så himla taggad, men samtidigt kan jag bara hoppas på att allt blir av nu, säger Åsa.
Hade ni varit redo att köra igång efter ett år, som det var tänkt?
– Jajemen, det hade vi varit, men vi hade fått starta i etapper. Nu tänker vi ”ska vi sitta här i tre år, då kör vi all in” så att vi kan inviga nåt riktigt coolt.
Kungspytonormarna Kalle och Kajsa är det många barn som har fått träffa genom åren hos Fenomenmagasinet. Det här är ett av deras barn, Lill-Kalle, som bor vägg i vägg med personalen i de tillfälliga lokalerna på universitetsområdet.
I lagret där verksamhetens mer skrymmande egendom förvaras, återfinns den här propellern från ett verkligt flygplan - ett Saab 2000.